När Marvel presenterade Ultimate X (som ska vara fortsättningen på Ultimate X-Men nu när Ultimatum är över) i november förra året och avslöjade samtidigt att den skom skulle skriva serien var… Jeph Loeb! WHY!!! Karln har visserligen skivit en hel del bra serier i sina dar (kanske främst Batman: The Long Halloween) men hans senaste alster har, minst sagt, lämnat en hel del att önska. Hans Ultimates 3 var en enda stor soppa och miniserien Ultimatum utnämnde flera av oss i redaktionen till 2009 års sämsta serie. Ni förstår nog säkert att jag gärna hade sett en annan författare än Loeb på Ultimate X. Men nu är det som det är och den här veckan kom första numret i serien. Den stora frågan… är Ultimate X ytterligare en stor flopp för Loeb eller har han för en gångs skull fått till något bra?

Mina förväntningar har inte direkt varit skyhöga på Ultimate X, men förvånande nog så är det senare av de två ovanstående alternativen som gäller här. Loeb, tillsammans med Arthur Adams, har för en gångs skull lyckats få till ett utmärkt bra första nummer. Ett nummer som kretsar kring Jimmy Hudson, Wolverines son. Jimmy är helt ovetandes om både vem hans far är och det faktum att han är en mutant. Ända tills den dag då Kitty Pryde dyker upp hemma oss honom med en låda som tillhört hans far.

Jag tänkter inte gå in mer på själva storyn än så här eftersom jag inte vill spoliera er egen läsning. Loebs nya version av Marvel Ultimates mutanter känns på samma gång fräsch och samtidigt välbekant. Dessutom lämnar han här tillräcklig många frågor obesvarade, eller hintar om kommande händelser för att varje fall jag redan nu längtar till nästa nummer.

Innan jag hade läst Ultimate X #1 så var egentligen det största skälet till att läsa numret Arthur Adams illustrationer. De små smakprov och covers som Marvel släppt angående serien lovade gott och Adams gör en verkligen inte besviken. Det är verkligen en väldigt vältecknad och snygg serie. Ett gott exempel är scenen där Jimmy får ett meddelande ifrån sin far i form av en holograminspelning. Ansiktsuttrycken på alla i den scenen är spot-on. Från Jimmys närmast chockade uttryck, Kitty Prydes längtan och saknad till Wolverines mer bistra ansiktsuttryck.

En amerikansk recensent av numret nämnde att han tyckte att Ultimate X ”…hearkens back to the early days of Marvel Comics when anything could -– and did –- happen.”. Jag håller till viss del med honom om det. Men jag tycker att serien har mer gemensamt med Chris Claremont och John Byrnes långa run på Uncanny X-Men, det vill säga den version av X-Men jag själv introducerades för och har kommit att älska. Det bara att hoppas att Jeph Loeb inte sjabblar bort detta nu utan fortsätter i samma stil. Gör han det så tror jag att det möjligt att det blir en fullpoängare åt nästa nummer…