SPOILERVARNING UTFÄRDAS!
I samband med att Frazer ”puritanen” Irving tar över tecknandet av Grant Morrisons storsäljare vrids seriens grad av mystifikation upp ytterligare ett par snäpp. ”Batman and Robin Must Die! Part 1: The Garden of Death” sätts igång med en bisarr vridning av Batmans urtext, mordet på föräldrarna. Scenerna som spelas upp visar hur doktor Thomas Wayne betalar Joe Chill för att mörda familjen så att han kan fortsätta ett liv i The Hellfire Clubs anda. Inte X-Menskurkarna då utan Sir Francis Dashwood et cohortes. I ett riktigt spark-i-skrevet-ögonblick får vi sedan bevittna Dr Waynes återkomst till Gotham efter år av frånvaro och hur han till synes kallblodigt avrättar en demaskerad Dick Grayson inför Robins ögon.
Hur Morrison ska få ihop det här undrar jag verkligen, men att pulsen dunkar i tinningarna efter öppningssekvensen går inte att förneka. Kanske får vi en nyckel genom diskussionen Batman och Commissioner Gordon har kring ”viral narcotics”? Som jag tidigare påtalat i min text om Batman: The Return of Bruce Wayne # 2 är jag ett stort fan av Irvings teckningar. Hans expressionistiska stil med skarpa kontraster och kärlek till extrema färger som giftgrönt och purpur passar det mardrömslika materialet som hand i handske. Upplägget av sidorna orsakar emellanåt svindel med sina bisarra vinklar.
Fortsätt läsa Batman & Robin #13
Illustration: Frazer Irving
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Tatuerade gangbangers blir skjutna och får bilar släppta på huvudet medan två irländare citerar Britney Spears och stortrivs. En ganska vanlig dag i bröderna MacManus liv med andra ord. Vi får även se lite mer av Il Duces väg mot att bli ett namn som delar av Bostons mafiosos säger med lätt tremolo i stämman. Inga omvälvande förändringar i stilen som etablerades i nummer ett, men intrycket blir likväl att en gradvis ökning i kvalitén kan vara på väg. Tidningen frigör sig lite mer från filmen The Boondock Saints II: All Saints Day, så visst finns en glimt av att Troy Duffy kan få kläm på den här berättarformen också. Mer serier lär vara på väg och jag får ett visst sug efter att plocka upp albumet The Boondock Saints: The Lost Gig när jag tagit mig igenom det här korta numret. Berättelser av den här typen är för mig lite som att äta frukost: förändringarna från dag till dag är minimala men grundkonceptet (onda män expedieras/jag blir mätt) är så pass starkt att jag sällan känner mig helt missnöjd.







