Shazam säger välkommen till Teresa Axner, serienörd och frilansskribent med många talanger. Teresa bloggar om rollspel och populärkultur på sin egen blogg roleplayingissogay och om film och TV som en del av kollektivet Weird Science. Hennes texter ses bl a i Bang och Nöjesguiden och hennes röst hörs i P3 Kultur med jämna mellanrum (inte minst i dagens program om superhjältar – kolla länken!). För Shazams räkning gästbloggar Teresa om Marvels nya miniserie Girl Comics.
Nästa vecka släpps första delen av den tredelade antologin Girl Comics, där ett gäng av Marvels kvinnliga medarbetare visar vad de går för. Bidrar gör bland andra Colleen Coover, Ann Nocenti och Valerie D’Orazio – som är mest känd för sin serieblogg Occasional Superheroine, men även har författat Punisher Max: Butterfly, som snart kommer att finnas att köpa.
Namnet, som har blivit grundligt utskällt i nördbloggosfären, refererar förstås till de romantiska ”flickserier” med samma namn som gavs ut av Marvel back in the day. Innehållet i antologin ska inte vara specifikt kvinnoinriktat, tanken är snarare att skapa ett showcase för kvinnliga seriekreatörer och visa vilken bredd och djup som finns (och i processen charma grabbarna, som underförstått antas hysa alla möjliga idéer om vad kvinnor kan rita för serier). Johanna Draper Carlson på Comics Worth Reading formulerar tusen irriterade serieläsares känslor:
”If good comics don’t depend on gender, why draw so much attention to it? And why the horrendous gender bias in Marvel comics during the rest of the year? … I’ve seen over a decade of these projects, and once the company has gotten its hit of publicity, they go straight back to marketing to the superhero fanboy and hiring those who used to be such. Don’t give me an event, give me real changes in your hiring and employment practices and your publishing slate.”
Dock ska tilläggas att hon, liksom i stort sett alla andra som skrivit om Girl Comics, ämnar inhandla samlingen så fort den kommer ut i handeln eftersom den stjärnspäckade lineupen med lätthet trumfar alla principiella tvivel.
Girl Comics #1, #2 och #3 släpps 3:e mars, 7:e april respektive 5:e maj.

Kommer ni ihåg vår
Nästa måste-köp (som vi dock inte behöver vänta längre än till maj på) är Vertigo-serien I, Zombie. ”Gwen Eats Brains” är taglinen och konceptet är att Gwen arbetar på en ekologiskt driven kyrkogård (!) och försöker dölja att hon i själva verket är en zombie som måste äta en hjärna ungefär en gång i månaden för att inte tappa förståndet helt. Lite förhandstittar från förra årets Vertigo Halloween Special finns
Efter 
60-talets tidiga Justice League-serier bibehåller trots allt en charmig lekfullhet med sina genomlöjliga intriger och verklighetsfrånvända hjältar. Lekfullheten märks även visuellt i de funkiga skurkgallererna (gigantiska sjöstjärnor! robotarméer!) och SF-miljöerna (konstiga rymdskepp, idel främmande planeter) som Justice League rör sig i. Tyvärr har allt detta blivit tämligen trött och tungrott redan i slutet av 60-talet. Istället för att vara dåliga-men-charmiga är JLA-serierna i den här volymen mest dåliga rakt av, trots att volymen innehåller ”klassiker” som Larry Lances (Dinah Lances a k a Black Canarys make alltså) död under stjärnskurken Aquarius bowlingklotsvapen. Kontinuiteten håller sin förlamande hand (Jord Ett! Jord Två! Hörde jag Jord Tre?) över de många äventyren med Justice Society. Det som i seriens början kunde ursäktas med en klämkäck tidsanda känns ansträngt några år senare: en irriterande detalj är t ex hur hjältarna ständigt ”inte tror sina ögon” eller utbrister saker i stil med ”Men det är ju omöjligt!” när de konfronteras med något tokigt skurkpåhitt – trots att hjälteskaran själv innehåller bra mycket omöjligheter (utomjordingar med vingar, människor som kan krympa o s v). Man tycker att superhjältar borde ha utvecklat en viss tolerans för konstigheter, men så icke JLA. Den charm som trots allt återstår ligger huvudsakligen i de valhänta men uppriktiga försöken att tackla samhällsproblem, som i äventyren ”The Coming of the Doomsters” och ”Come Slowly, Death, Come Slyly!” där JLA tacklar ett gäng utomjordingar vars specialitet är att förgöra världar medelst miljöförstöring. Jag ska villigt erkänna att den ironiska läsarten är svår att hålla stången, men man får kanske trots allt tolka de här serierna i förhållande till sin egen tid – och som sådana är de kul tidsdokument över ett medium som tämligen motsträvigt närmar sig sin egen samtid.
Shazam.se ska de närmaste veckorna gå igenom vad som släpps från en rad svenska förlag i år med fokus på första halvåret. Först ut är Galago. I vår släpps en ny serie av Sara Granér som slog igenom stort med sin Det är bara lite AIDS förra året. Hennes nya album är heter Med vänlig hälsning och släpps i mars. Sofia Olssons debut Vägen hit gavs ut av Komika för ett par år sedan, i mars kommer hennes humorserie Hetero i Hägersten i samlad form. En annan hyllad serieskapare är Coco Moodyson vars senaste Aldrig gonatt gillades av de flesta. Hennes nya album Jag är ditt fan in i döden släpps i mars. Albumet kretsar kring fans till frontmannen i The Cure på plats i London.
Konceptet med Demo är till synes enkelt: tonåringar med speciella krafter, lätt igenkännbart från de flesta inkarnationer av X-men. Varje nummer är en avslutad historia, en serienovell, övergripande handling och återkommande figurer saknas. Med denna utgångspunkt väver Wood och Cloonan en poetisk serie som egentligen inte alls handlar så mycket om superkrafter. I flera av numren förekommer ingen synbarlig superkraftexercis och läsaren får ofta gissa sig till vem det egentligen är som har superkrafter, vilken superkraft de i så fall har, eller om de ens har en superkraft överhuvudtaget. Det centrala i serien är i själva verket valsituationer: något inträffar och en person ges chansen/utsätts för risken att förändra sitt liv på något sätt, till det bättre såväl som till det sämre. Och eftersom fokus är på tonåringar är det stora känslouttryck det handlar om och alla beslut verkar gärna livsavgörande, även om de med en vuxen blick knappast är så omvälvande som personerna i serien tror. Kort sagt är det grundkonceptet till trots väldigt långt från en typisk superhjälteserie; Demo är mycket mer indie och mycket mer relationsfokuserad.


