Folkets röst av Jacques Tardi efter Jean Vautrins roman har jag sett fram emot att läsa länge. Serien är Tardis serieversion av Vautrins roman om Pariskommunen 1871, en revolt i Paris. Placebo Press förra Tardi-utgåva, Skyttegravskriget, är ett mästerverk om första världskrigets vansinne. Folkets röst som jag sett fram emot så länge är däremot ett misslyckande. I samma anda som i Adéles extraordinära äventyr får vi möta ett myllrande persongalleri, så myllrande att personer plötsligt dyker upp i handlingen och presenteras som att man redan bör känna till dem. De franska namnen flödar än hit och en dit, namn på personer som inte ens förekommer i serien slängs hit och dit. Det är förvirrande och berättelsen blir lidande av det omåttliga persongalleriet och det tar gott och väl halva serien innan det sansar sig något. Polisen Grondin, horan La Pucci, mördaren Caracole, kapten Tarpagnan, nån fotograf, en polisinfiltratör, ett par lumpsamlare, en stark man i leopardtrikå osv. Man får som sagt inte lära känna någon närmare och alla karaktärer är väldigt ytligt presenterade vilket kanske varit okej om Tardi fokuserat på den stora berättelsen om Pariskommunen men den döljs snarare av det trots de spridda yrkena ointressanta persongalleriet, ointressanta för att de bara är yta.

Jag ska kanske sticka emellan med att Tardi teckningsmässigt är i fin form med sin karaktäristiska stil men inte ens det förmår lyfta serien. Det allra värsta är inte det omåttliga persongalleriet utan dialogen. Mon dieu! Det pratas. Å det pratas. Å så pratas det lite till. Oavsett om det är en intellektuell eller en lumpsamlare så är språket olidligt svulstigt och anspråksfullt och det blir bara så löjligt. Jag antar att det är Vautrins prosa som är så olidligt värdelös, jag tror nämligen inte att det är översättningen som är boven här. Jag citerar för att exemplifiera ”Jag återvänder till tidningen! Bara orden kan föra de brinnande gatornas talan!” (intellektuell) ”Jag ber dig Edmond, ge mig min frihet, lås upp buren!” (horan) ”Det industriella feodala borgerskapet har spelat ut sin roll! Utsugarnas tid är över! Den gode Gudens tid är över! BADINGUET är kokt… FOTRIQUET foljer i hans spår!” (lumpsamlaren). Så där håller det på över 160 sidor. Det blir en plåga och jag fick dela upp läsningen för att orka läsa ut eländet. Det finns bra serier av Tardi, men det är bara att konstatera att det som getts ut av honom på svenska är av blandad kvalité. Läs något annat av honom, förutom Skyttegravskriget, rekommenderar jag Dödens adress eller Adéles extraordinära äventyr som är betydligt bättre om än inte i närheten av mästerverk. Folkets röst är tyvärr kass.