Recensioner

Metabaronerna 1: Othon, Ättefadern

fredag 13 november, kl 16:33 av 8 kommentarer

metabaronerna_1_coverDet var en gång en man vid namn Horst Schröder. Horst gillade serier. Han gillade dem så mycket att han startade ett eget serieförlag, Epix. Mellan åren 1984 och 1992 gav förlaget ut en mängd tidningar och album med serier från hela världen i flera olika genrer. Humorserier, science fiction, drama, erotik, manga och äventyr. Ja, till och med superhjälteserier. Allt för en mer vuxen publik. Horst Schröder gjorde en av det största kulturgärningarna i svensk seriehistoria. Tror ni att han fick något beröm för detta? Nej, han blev istället åtalad. 1989 anmäldes förlagets tidning POX för olaga våldsskildring av Folkaktionen mot pornografi. Justitiekanslern hakade på och väckte åtal. Seriebranschen slöt dock upp bakom Horst och han frikändes slutligen helt. Skadan var dock redan skedd. Två år senare beslöt sig Kooperativa Förbundet att ta bort förlagets tidningar från sina butiker. Vilket givetvis ledde till en ekonomisk katastrof. Sedan dess har Epix fört en tynande tillvaro och den flora av intressanta serier de gav ut har sinat. So much for the free word.

Vad har detta med 2009 och ett svenskt album med fransk science fiction att göra?

Epix gav ut en tidning som hette Tung Metall. I den blandades fransk och amerikansk science fiction och fantasy av det vuxnare slaget. Tidningen publicerade serier av erkända skapare som Moebius, Richard Corben, Enki Bilal och Alexandro Jodorowsky. Tung Metall gjorde en sista dödsrossling 1991, då under namnet 2000+. 1992 lades tidningen ner. Efter det har utgivning av den här typen serier på den svenska marknaden i princip varit obefintlig.

Första delen i Albumförlagets stora rymdepos Metabaronerna är på samma sätt en kulturgärning. För första gången på gud vet hur länge vågar någon satsa på att ge ut klassisk fransk science fiction i albumform. Albumförlaget fyller verkligen ett tomrum och ska ha en stor eloge för att det har modet att göra det. Kanske är vi på väg mot en tid då den här sortens serier är en lika självklar del av den svenska marknaden som de var för tjugo år sedan.

Serien som ursprungligen är publicerad under namnet La Caste des Méta-Barons är en av de bäst säljande science fiction-serierna i Frankrike. Författad av Alexandro Jodorowsky och målad av Juan Gimenez. Albumsviten i åtta delar är en fortsättning, eller kanske snarare en spin-off, på serien Incal som Jodorowsky skapade tillsammans med Moebius. Albumförlaget planerar att ge ut seriens samtliga åtta delar. Den har tidigare givits ut översatt till engelska av DC/Humanoids, men tyvärr i censurerat skick. Om du inte kan franska eller spanska, och inte känner för att köpa de danska utgåvorna från Faraos Cigarrer, då har du äntligen chansen att läsa serien som den ursprungligen var tänkt. Kulturgärning som sagt.

Metabaronerna är inte något man läser för dess briljanta manus. Det är uteslutande en visuell upplevelse. Berättelsen är mest en ursäkt för att visa Gimenez’ vackra illustrationer. I de flesta fall hade det inneburit något negativt, men inte här. Det är lätt att hänföras av de fantasifulla miljöerna och karaktärerna. Gimenez gestaltar dessa perfekt, från allra minsta detalj till de stora grandiosa rymdskeppen. Det här är klassisk space opera och de som gillar renodlad science fiction kommer inte bli besvikna.

Om något negativt ska sägas om denna utgåva så är det att språket inte alltid är det bästa. Framförallt är dialogen ofta rätt tillgjord och konstlad. Om det beror på översättningen eller ursprungsmaterialet är svårt att svara på. Eller om det beror på undertecknads ovana att läsa den här genren på svenska. En mindre detalj i en annars väldigt trevlig utgåva. Med lite putsning på detta och jag tror att Albumförlaget (och vi som läsare) har sju riktigt trevliga album att se fram emot. Så, tveka inte utan köp det här albumet. Seriesverige behöver verkligen den här typen av initiativ.

Manus: Alexandro Jodorowsky
Illustration: Juan Gimenez
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Justice League of America #38

fredag 13 november, kl 15:03 av 1 kommentar

Jag nämnde i min tidigare recension av JLA: Cry fo Justice #1-2 att James Robinson också skulle ta över JLA i och med #38 – och nu är# 38 här. Numret tar vid där sjudelars miniserien Cry for Justice slutar – men då Cry for Justice inte är slut än (när detta skrivs har den nått fram till #4) får man sig istället lite spoilers till livs (en trist och underlig men inte helt ovanlig effekt av de stora förlagens ofta pressade utgivningsscheman) och kastas in i nya JLA med en Blackest Night-tie-in. Jag följer inte Blackest Night så det hade kunnat vara förvirrande men då Robinsons grundintrig är så enkel (för att inte säga simpel) är det inte särskilt svårt att fatta galoppen ändå.

JLA 38Som ni minns var jag inte så imponerad av Robinsons nostalgiorgie i Cry – jag har faktiskt läst #3-4 också men inte recenserat dem för att jag fann dem tämligen ointressanta. Precis som befarat fortsätter hans JLA i samma stil. Det här är så fanboynostalgiskt att man storknar. Robinson börjar med en obskyr JLA-bifigur från Giffen/DeMatteis-tiden, och sagda bifigur flyger genom JLA:s troférum så att knappolognördar som jag kan sitta och skämmas över att vi faktiskt vet från vilka nummer och äventyr de där konstiga sakerna ursprungligen kommer (Starro the Conqueror! Felix Faust! Amazo!). Inledningssekvensen är över, klipp till… Happy Harbor. Jag blev nästan lite förvånad när Snapper Carr inte dök upp med knäppande fingrar och sa ”Groovy, daddy-o”. Kanske i #39?

Sen presenteras den nya JLA-lineupen (eller i alla fall delar av den). Då försvinner snabbt bilderna från de ikoniska Gardner Fox-numren från 1960-talet ur huvudet och istället förs tankarna till valfri modern dokusåpa befolkad av diverse C-listekändisar. Nya JLA är nämligen C- eller i bästa fall B-lista rakt igenom: Vixen, Doctor Light, Red Tornado, Plastic Man, Zatanna. Hej, varför inte slänga in Metamorpho eller Dial H for Hero när du ändå är igång, James. Vid det här laget har jag inte lust att av artighet kväva mina gäspningar längre – min hjärna behöver syre. Superhjälteserier behöver inte vara så här längre. Till och med nostalgi kan göras bra mycket bättre än så här, kolla bara på valfri Kurt Busiek-produkt. Sa jag att första numrets skurk är… Despero? Och i nästa nummer kommer… Doctor Light (Arthur Light alltså, inte Kimyo Hoshi). Wow, skurk-Doctor Light mot hjälte-Doctor Light! Känns lika angeläget som, säg, Huntress vs Killer Moth.

Det blir en 2:a i betyg. Det här är inte dåligt, bara …tråkigt. Läs om Grant Morrisons JLA-nummer istället. Eller för den skull Robinsons Starman. Robinson framstår mer och mer som en person som bara hade en bra serie i sig, och den har han redan gjort.

Manus: James Robinson
Illustration: Mark Bagley
Tusch: Rob Hunter
Färgläggning: Pete Pantazis
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Fantomen #24/2009

torsdag 12 november, kl 20:25 av 1 kommentar

fantomen24Äventyret om Stigman Walker som påbörjades i förra numret avslutas i detta genom del 2: En legend föds. Fantomen har svimmat av och förflyttats bakåt i tiden till det medeltida Nottingham. Fantomen har blivit känd under namnet Robin Hood och sheriffen ordnar en bågskyttetävling för att komma åt honom vilket givetvis inte lyckas. När sedan sheriffen tar till drastiska metoder som bl.a. hotar Marions liv agerar Fantomen tillsammans med Lille John och de andra.

Jag tyckte att första delen var ett rätt bra äventyr men andra delen är tyvärr sämre. Det lyfter inte utan blir ett dussinäventyr där Fantomen visar sin överlägsenhet. Den kvinnliga lönnmörderskan var ett schysst inslag som kunde getts mer plats. Någon form av förräderi hade också varit på sin plats. Bishops idé är dock på det hela taget rätt kul att placera Fantomen i de klassiska Robin Hood-situationerna. Spadari har tecknat och han är långtifrån lika bra som Velluto. Omslaget är snyggt men påminner en hel del om något Spadari gjort vad gäller piratdrottningen Kate Somerset.

Jag hoppas verkligen att Blixt Gordon snart gjort sitt. Äventyret Eldklotet kan nog vara det sämsta hittills om hur en asteriod som invånarna gör mynt riskerar att förstöra hela byn de lever i. Lee Falk och Sy Barry-reprinten Dödlig fristad är riktigt usel enligt en standardmall: Bovar skapar en fristad som Fantomen ska förstöra. Herman Hedning är inte ens nära att vara rolig.

Jag hoppas verkligen att redaktionen går vidare med de idéer som verkar finnas om att lansera nya franska serier som biserier. Tidningen behöver både bättre Fantomen-äventyr och bättre biserier.

Manus: David Bishop
Illustration: César Spadari
Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Essential X-Men vol. 1

torsdag 12 november, kl 12:50 av 1 kommentar

essentialx-men1Marvels Essential-samlingar kan vara ett bra sätt sätt att bättra på sina Marvel-kunskaper och även att fördjupa sig i serier som är lite för småudda för att komma i lyxiga Permiere- eller Omnibus-utgåvor. Men samtidigt så är ju Essential-samlingarna helt i svartvit och färg är ju ofta en väsentlig del av serierna och då uppstår frågan om de verkligen är värda att satsa på… Den frågan är svår att svara på, dels på grund av att olika serier funkar olika bra i svartvit och dels hur pass färgberoende man själv är. Men jag tänkte här försöka ge i alla fall en lite fingervisning genom att recensera Essential X-Men vol. 1.

Essential X-Men vol. 1 innehåller Giant-Size X-Men #1 samt Uncanny X-Men #94-119 (en mer rättvisande titel skulle alltså vara Essentual Uncanny X-Men vol. 1). Totalt 27 nummer och över 500 sidor serier, och inte vilka serier som helst. Många av serierna i samling är några av de mest klassiska X-Men-seriena och de flesta håller faktiskt förvånansvärt bra klass även idag, t.ex. X-Mens första möte med Lilandra, Starjammers och resten av Shi’ar Imperiet eller X-Mens fight på Irland mot Juggernaut och Black Tom Cassidy för att inte tala om X-Mens fight mot Krakoa, the Living Island i Giant-Size X-Men #1, där skaparna Len Wein och Gerry Conway introducerar oss för Storm, Colossus, Nightcrawler, med flera.

En annan kul sak med Essential X-Men är att här får man läsa Chris Claremont då han var i sitt esse, vilket är en väldans skillnad mot det skräp som han numera presterar. Detsamma gäller också John Byrne som illustrerar merparten av serierna i den här volymen. Det är kul, men samtidigt lite ledsamt då man ser vad herrarna Claremont och Byrne presterar idag. Jag tänker här mest på Claremonts senaste X-Men Forever som senast grusade mina förhoppningar om att Claremont kanske hade hittat tillbaka till gammal god form.

Att Essential-volymerna är i svartvit istället för färg är visserligen ett minus. Men med tanke på priset (runt 100-150 kr) så tycker i varje fall jag att man kan ha överseende med bristen på färg. Särskilt som Marvel Masterworks-volymerna (som ju är i färg) kostar runt 300 kronor, och de har dessutom färre serier per volym än Essential. Med det sagt så tycker jag personligen att X-Men trots allt funkar riktigt bra i svartvit.

Vill man bättra på sina X-Men kunskaper och läsa några riktigt bra klassiska X-Men-nummer och dessutom inte stör sig på det svartvita trycket så kan jag varmt rekommendera Essential X-Men-samlingarna.

Manus: Len Wein & Chris Claremont
Illustration: David Cockrum & John Byrne
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Exklusiv förhandstitt på Zorn & Dirna del 2

onsdag 11 november, kl 22:06 av 0 kommentarer

zorn_&_dirna_2_omslag

I vinter kommer den andra delen av Albumförlagets fantasyserie Zorn & Dirna – #2 Kronprinsen och räven. Shazam.se har fått ta en titt på omslaget och de fem första sidorna. Något vi så klart vill dela med oss av. Albumet kommer att finnas till försäljning i mitten av december och kan beställas från de flesta nätbokhandlar eller direkt på www.albumforlaget.se. Klicka på länken nedan för att titta på sidorna.

Fortsätt läsa Exklusiv förhandstitt på Zorn & Dirna del 2

Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

Fantomen är död! Länge leve Fantomen!

onsdag 11 november, kl 18:22 av 9 kommentarer

fantomendodlangeleveEn existentiell fråga som jag då och då funderar kring rör den 21:e Fantomen och hans död. För Den Vandrande Vålnaden är dödlig och måste dö så att en ny kan ta över. Det största skälet till varför den 21:e Fantomen måste dö är att Fantomen är bunden till verklig tid till skillnad från Stålmannen eller Läderlappen. Den första Fantomen svor eden 1536. De följande Fantomerna har alla levt under en bestämd tidsperiod ända fram till den 20:e Fantomen. Den 21:e Fantomen fick avsluta sina studier och en lysande karriär i amerikansk fotboll när den 20:e Fantomen dog. Fantomen År 1 placerade den 21:e Fantomen i början av 60-talet och han bör då ha varit strax över tjugo år. Alltså borde vår nuvarande Fantomen vara över 65 år. Även för ett fysiskt fenomen som Fantomen måste det vara svårt att hålla den fysik som krävs av Fantomen. Det är alltså hög tid att han lämnar över till sina barn, Kit och Heloise. Den 21:e Fantomen är iofs sig den som vi läsare förknippar med Fantomen han har ju hängt med i 73 år. Men seriens verkliga styrka är Fantomens historia med ett obrutet led av Fantomer sedan 1536 där varje har sin tid, vår Fantomen är bara en del i den långa Fantomen-ätten. Generationer ska följa. På Fantomen.com har det den senaste tiden förts en intressant diskussion om Fantomens död, vad som talar för och emot.

Med anledning därav så gav gammelredax Ulf Granberg sin syn på den 21:e Fantomens död i form av ett antal enligt mig undermåliga argument för att inte ta död på den nuvarande Fantomen i nya numret: Den kommande Fantomen skulle uppträda som den nuvarande Fantomen, tidigare försök att modernisera serien har inte lyckats kommersiellt, mystiken och gåtfullheten i att Fantomen är odödlig skulle få mindre svängrum och dessutom är det King Features som äger rättigheterna och sätter ramarna för händelseutvecklingen. Det sistnämnda är givetvis inget undermåligt argument utan kalla fakta som jag förstår. Däremot menar jag att Fantomen är lätt att ersätta eftersom han är så träig och till sin personlighet ointressant, att han inte är odödlig är ju rätt uppenbart eftersom han är nr 21 så en nr 22 skulle knappast påverka gåtfullheten som inte direkt är något jag tänker på när det gäller Fantomen. Inget tidigare försök att modernisera serien har varit i närheten av att vara så omfattande som den 21:e Fantomens död skulle vara.

Tyvärr är det alltså uppenbart att redaktionen saknar viljan att försöka driva en förändring och därmed spricker obönhörligen Fantomen-kronologin och den skadan blir svårare att reparera för varje år som går. Eftersom redaktionen inte verkar ha någon vilja att förändra saken så kommer jag i ett antal inlägg framöver att att berätta om hur den 21:e Fantomen dör och den 22:e Fantomen tar över och jag vill att ni bloggläsare ska komma med förslag på utvecklingen. Jag kommer att skriva historien i form av ett antal synopsis. Ett första med en åldrande Fantomen som funderar över sitt liv och bördan barnen ska axla kommer inom kort.

Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: Avengers #3

onsdag 11 november, kl 16:53 av 2 kommentarer

ult_avengers_3Låt oss börja med ett konstaterande: Av alla de superserier jag läser just nu så är Avengers från Marvels Ultimate Comics den allra bästa. Mark Millar och Carlos Pacheco blåser helt enkelt brallorna av konkurrensen med den här extremt välproducerade och tighta titeln. Om du inte redan läser den här serien så rekommenderar jag dig att leta upp #1-3 och läsa ikapp, eller att du helt enkelt håller tummarna för att första samlingen inte ligger alltför långt fram i tiden. Ok?

Handlingsmässigt så är tredje delen av den här titeln precis som de två föregående till största del ett etablerande nummer. Jakten på den försvunne och efterlyste Captain America, som tagit saken i egna händer och beslutat sig för att få tag i terroristsonen Red Skull, drar här igång ordentligt med ett nytt gäng Avengers, denna gång sponsrade och sammansatta av Tony Starks osympatiske storebror Gregory. Utöver Hawkeye (som ju hängt med från början) så består Gregorys Avengers till största del av nykomlingar: En hjärntvättad version av Wasp (kallad Red Wasp), en ny Black Widow, en pimpad War Machine, en intelligent Hulk-klon samt någon sorts obehaglig Spiderman-kopia. Mycket mer än så hinns inte med i det här numret, men Millar är så pass bra på att presentera vridna superhjältar (om du missat det så borde du kolla in den alternativa version av Avengers som han introducerar i sina första nummer av Warren Ellis-grundade The Authority) att det är ett rent nöje att fundera på de möjliga katastrofer som det här nya gänget kan åsamka. Det enda negativa med det här numret är att det kanske blir lite väl mycket nya karaktärer att hålla reda på på väldigt kort tid, men trots det så är det här ändå en solklar 4:a och månadens starkaste titel för min del.

Manus: Mark Millar
Illustration: Carlos Pacheco
Tusch: Danny Miki, Dexter Vines, Allen Martinez
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Allmänt

Äntligen Stumptown

onsdag 11 november, kl 16:25 av 2 kommentarer

StumptownEn series väg från ax till limpa kan ta tid. Jag nämnde i min recension av Rucka/Williams Batwoman att det tog ett par år från det att DC bestämde att karaktären nog skulle få en egen tidning tills dess att Batwoman faktiskt startade. Här är ett annat exempel på det – som också kommer från Greg Rucka…

Comic Book Resources berättade 2007 att Greg Rucka planerade en ny creator-owned serie på Oni. Serien skulle heta Stumptown och vara en privatdeckarserie i den klassiska skolan, inspirerad av TV-serier som Magnum, P.I. och The Rockford Files men uppdaterad för det 21:a århundradet.

Ett år senare hade det fortfarande inte hänt så mycket mer än att man producerat en reklamposter för serien (snygg visserligen, men ändå). Fast nu var Matthew Southworth med som tecknare också, och serien var planerad för släpp hösten 2008.

Och nu, ytterligare ett drygt år senare, är det alltså äntligen dags för första numret av Stumptown (jag vet att ni undrat – Stumptown är ett smeknamn för Portland, Oregon där serien utspelar sig), det kom ut precis i dagarna. Här är en lååång och bra intervju med Greg Rucka där han pratar om serien och hur han tänkt kring den – men i princip ingen information om varför den blivit så försenad… Nåja. Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge, särskilt inte om man som jag är stor Rucka-fan. Och att döma av förhandstitten verkar även Southworths illustrationer vara nåt i hästväg. Pepp!

Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Vi är nominerade till Stora Kulturbloggpriset 2009!

tisdag 10 november, kl 12:44 av 7 kommentarer

Nås av en kul nyhet: www.shazam.se är nominerade till Stora Kulturbloggpriset 2009! Vi är tillsammans med fyra andra bloggar (Stationsvakt, 365 saker, Piruett och Kulturekonomi – shoutouts till våra mednominerade bloggkollegor!) nominerade i kategorin Övriga kulturbloggar – de andra kategorierna är Musikbloggar, Film- och TV-bloggar, Bokbloggar, samt all-star-kategorin Öppen Klass – kulturbloggarnas kulturblogg (där är vi tyvärr inte nominerade – kanske nästa år?).

Omröstningen börjar i slutet av veckan. Vi håller er underrättade!

Skriv en kommentar
Recensioner

Resurrection: The Insurgent Edition

tisdag 10 november, kl 12:20 av 1 kommentar

Den här rackaren upptäckte jag av en slump i seriebutiken. Jag såg Marc Guggenheims namn och tänkte, hm, kan det här vara värt att kolla upp? Guggenheim – advokaten som blev serie-, videospels- och TV-manusförfattare – är ju med i Amazing Spider-Man-teamet, och det här är tydligen hans första och hittills enda ”creator owned”-serie. Kollade på lösnumren och insåg snabbt att detta var en relaunch av serien efter ett uppehåll – de första sex numren skulle finnas samlade i en trade, och si: butiken hade den inne. Eftersom den var löjligt billig (”184 pages, $6” står det i en extraprislappsliknande cirkel på omslaget – det blev £4.50 i engelska pengar) slog jag till.

ResurrectionHär är konceptet (och medge att det är coolt): För tio år sen invaderade rymdvarelserna. Vi hade ingen chans, planeten ödelades och plundrades, några få överlevande klarade sig genom att hålla sig undan i underjordiska bunkrar eller i vildmarken. Idag: alla rymdisarna lämnar planeten, samtidigt, utan förvarning. Kvar finns en pajad planet och en förvånad mänsklighet. Två stora frågor: Varför stack de? och Vad gör vi nu? Resurrection följer ett antal överlevande (en ensamstående morsa, USA:s nuvarande ”president”, en forskare specialiserad på aliens med en stor hemlighet, och några till) på deras väg mot ett stabilt samhälle och en lösning på alien-mysteriet.

Fortsätt läsa Resurrection: The Insurgent Edition

Manus: Marc Guggenheim
Illustration: David Dumeer & Douglas Dabbs
Förlag: Oni Press
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer