Första numret av Robert Kirkmans och Todd McFarlanes samarbete Haunt var en av förra månadens stora besvikelser. Ett trevande manus, ojämn kvalitet på illustrationer och fantasilös karaktärsdesign gjorde att det stora seriepeppet kom av sig. Trots besvikelsen fanns optimism. Serien hade absolut sina kvaliteter. Känslan fanns att den säkert skulle kunna utvecklas om den bara fick lite tid på sig. Jag har läst det andra numret och har både bra och dåliga saker att säga om det.
Vi börjar med det positiva. Det förra numrets styrka och därmed och potential var förhållandet mellan de två bröderna. Vet du inte vilka de är så backa tillbaka och läs recensionerna av förra numret (Ferdinands och Jonas’). Detta nummer fokuserar på att bygga vidare på brödernas relation. Just denna utveckling gör att det här är betydligt starkare än det förra. Man börjar förstå vad Kirkman försöker åstadkomma med Haunt och i vilken riktning han kommer ta den. Det gör att story blir mer intressant, eftersom den till skillnad från förra månaden har en mening och inte bara är en ursäkt till actionfyllt serievåld. Den levande brodern ges också en djupare dimension. Vi får som läsare ledtrådar till vad som gjort honom är så desillusionerad, och varför han hatat sin döde bror. Kirkman gör i detta nummer det alla författare till serier i lösnummerform måste behärska. Han ger oss tillräckligt stora doser av information för att det ska bli intressant, och tillräckligt små för att locka till att läsa nästa nummer.
En del av det dåliga kvarstår dock. Jag tycker fortfarande att serien är för ojämn visuellt, även det inte stör lika mycket som förra gången. Troligen för att manuset denna gång är bättre och för serien framåt. Framför allt har paret Capullo och Ottley svårt att gestalta de kvinnliga karaktärerna. Frun till den döde brodern känns ofta både platt och livlös. Bikaraktärerna överlag är inte helt övertygande. I vissa fall beror det på Ryan och Capullo, som exemplet ovan. I vissa fall beror det på Kirkman, som med den gråtmilde ”cleaner” som tar hand om alla döda kroppar Haunt lämnat efter sig i förra numret. Tanken är säkert att skapa en mindre stereotyp karaktär men den effekten blir snarare att den bara känns konstruerad och klumpig.
En av mina stora invändningar mot Haunt förra månaden var karaktärens ”dräkt” – den övernaturliga Spawnliknande symbiot den levande brodern kräktes upp. Designen var uppenbart inspirerad av McFarlanes tidigare kreationer. När Haunt i detta nummer klättrar på väggar och skjuter klet från händerna blir det nästan löjeväckande. Kanske är det tänkt som en homage, men för mig funkar det inte riktigt.
Sammanfattningsvis kan man säga att Haunt är på väg i rätt riktning, om än mycket trevande. Får bara upphovsmännen putsa lite på skavankerna kan serien säkert bli något att räkna med i framtiden. Dock kommer den antagligen aldrig bli särskilt originell – och kanske är det inte tänkt så heller.
Illustration: Greg Capullo, Ryan Ottley
Tusch: Todd McFarlane
Färgläggning: FCO Plascencia
Förlag: Image
Betyg: 3-/5
Snabbspola igen fram till 2009. Brubaker och Lark lämnar serien i och med #500 (som egentligen är #120 av Daredevil vol 2 – den omstartade titeln som började 1998 efter att serien varit nedlagd i ett par år – men eftersom #500 är ett bra och runt nummer så återgick man till ursprungsnumreringen) och från och med #501 är det britten
Barna Hedenhös är en barnboksklassiker som älskats av generationer. Barna Hedenhös som serie är okända. Lite förvånad blev jag när jag såg att Nisses böcker skulle börja ge ut serieversionen av Bertil Almqvists skapelse som jag inte visste fanns. Jag gillade Barna Hedenhös när jag var yngre, deras resor och fyndiga saker. Därför blir jag förvånad när barnböckerna inte verkar finnas i tryck längre, hos de större nätbokhandlarna finns ingen av titlarna. Tur då att Nisses böcker inlett en kulturgärning med att återpublicera serierna som senast publicerades på 50-talet i serietidningen Tuff & Tuss. Hittills har tre album utkommit och två nya ges ut i november.
Fast sen dök de upp igen – återigen i förbifarten – i Grant Morrisons Final Crisis (där han f ö på precis samma sätt introducerade ett japanskt superhjälteteam med manga/animeförtecken), och i DCs spionserie Checkmate, och nånstans där bestämde sig DC:s redaktörer för att ge dem en egen tidning. Nu är första numret ute av 10-delars miniserien The Great Ten, som ska följa och fördjupa Kinas fräsigaste (och enda) superteam. Tyvärr skrivs den inte av Morrison, utan det är
Dungeon eller Donjon på franska är en satirisk och rolig (oftast) fantasyserie om fabeldjur och monster av fransmännen Joann Sfar och Lewis Trondheim. De står för manus och tecknar ibland själva men numera är det mest andra som står för teckningarna. Donjon är tänkt att vara en riktigt omfattande serie, det finns en del numrerad 106. Det finns dock inte så många ute än men visar iaf på hur många delar Sfar och Trondheim har tänkt sig. Amerikanska NBM ger ut serien på engelska och samlar då två album i varje utgåva. Hittills har de gett ut elva samlingar. Det enda jag hade läst av Donjon tidigare är de två album Komika gett ut på svenska, Ankhjärta och Slagsmålskungen som kom för ett par år sedan och fortfarande är tillgängliga. Jag har egentligen väntat på fler delar från Komika men när så
The Early Years handlar om Dungeons tillkomst och huvudperson är Hyacinthe Cavallere som kommer till storstaden Antipolis för att bo hos sin farbror. Han dras in i intriger kring stadens tunnelbana och beslutar sig för att ädelt bekämpa brott. Man får följa hans äventyr och de händelser som obönhörligt leder till Dungeons skapelse.





