Recensioner

Haunt #2

måndag 9 november, kl 19:37 av 2 kommentarer

haunt_2_coverFörsta numret av Robert Kirkmans och Todd McFarlanes samarbete Haunt var en av förra månadens stora besvikelser. Ett trevande manus, ojämn kvalitet på illustrationer och fantasilös karaktärsdesign gjorde att det stora seriepeppet kom av sig. Trots besvikelsen fanns optimism. Serien hade absolut sina kvaliteter. Känslan fanns att den säkert skulle kunna utvecklas om den bara fick lite tid på sig. Jag har läst det andra numret och har både bra och dåliga saker att säga om det.

Vi börjar med det positiva. Det förra numrets styrka och därmed och potential var förhållandet mellan de två bröderna. Vet du inte vilka de är så backa tillbaka och läs recensionerna av förra numret (Ferdinands och Jonas’). Detta nummer fokuserar på att bygga vidare på brödernas relation. Just denna utveckling gör att det här är betydligt starkare än det förra. Man börjar förstå vad Kirkman försöker åstadkomma med Haunt och i vilken riktning han kommer ta den. Det gör att story blir mer intressant, eftersom den till skillnad från förra månaden har en mening och inte bara är en ursäkt till actionfyllt serievåld. Den levande brodern ges också en djupare dimension. Vi får som läsare ledtrådar till vad som gjort honom är så desillusionerad, och varför han hatat sin döde bror. Kirkman gör i detta nummer det alla författare till serier i lösnummerform måste behärska. Han ger oss tillräckligt stora doser av information för att det ska bli intressant, och tillräckligt små för att locka till att läsa nästa nummer.

En del av det dåliga kvarstår dock. Jag tycker fortfarande att serien är för ojämn visuellt, även det inte stör lika mycket som förra gången. Troligen för att manuset denna gång är bättre och för serien framåt. Framför allt har paret Capullo och Ottley svårt att gestalta de kvinnliga karaktärerna. Frun till den döde brodern känns ofta både platt och livlös. Bikaraktärerna överlag är inte helt övertygande. I vissa fall beror det på Ryan och Capullo, som exemplet ovan. I vissa fall beror det på Kirkman, som med den gråtmilde ”cleaner” som tar hand om alla döda kroppar Haunt lämnat efter sig i förra numret. Tanken är säkert att skapa en mindre stereotyp karaktär men den effekten blir snarare att den bara känns konstruerad och klumpig.

En av mina stora invändningar mot Haunt förra månaden var karaktärens ”dräkt” – den övernaturliga Spawnliknande symbiot den levande brodern kräktes upp. Designen var uppenbart inspirerad av McFarlanes tidigare kreationer. När Haunt i detta nummer klättrar på väggar och skjuter klet från händerna blir det nästan löjeväckande. Kanske är det tänkt som en homage, men för mig funkar det inte riktigt.

Sammanfattningsvis kan man säga att Haunt är på väg i rätt riktning, om än mycket trevande. Får bara upphovsmännen putsa lite på skavankerna kan serien säkert bli något att räkna med i framtiden. Dock kommer den antagligen aldrig bli särskilt originell – och kanske är det inte tänkt så heller.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo, Ryan Ottley
Tusch: Todd McFarlane
Färgläggning: FCO Plascencia
Förlag: Image
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Nybeställning: Tracker

måndag 9 november, kl 13:14 av 1 kommentar

tracker_2Nu när Skrull Kill Krew är slut och War Machine (som tur är) och Flash: Rebirth bara har ett par nummer kvar så är det dags för mig att teckna några nya prenumerationer. Första nybeställningen blir den nya Top Cow-titeln Tracker. Lite grisen i säcken-varning här, men Top Cow lyckas göra riktigt bra grejer ibland, och finns det egentligen någon som inte gillar varulvar? Skulle inte tro det. En 8-sidig preview finns att bläddra igenom här, och Top Cow själva summerar den fem nummer långa storyn så här:

Alex O’Roark, the FBI’s top tracker, has his perfect life ripped to shreds when a case to capture the world’s most dangerous serial killer leads him straight into the maw of a werewolf. Now, keeping his secret from his gorgeous fiance and the FBI, he must hunt down the wolf that infected him before the disease turns him into a monster.

Titel: Tracker
Utgivare: Top Cow
Manus: Jonathan Lincoln, debuterande serieförfattare.
Illustration: Francis Tsai, kolla in hans portfolio här.

tracker1A

Skriv en kommentar
Recensioner

Daredevil #501

måndag 9 november, kl 08:00 av 0 kommentarer

Snabb återblick: 2001 tar Brian Michael Bendis över Daredevil och gör den (tillsammans med toppillustratören Alex Maleev) i ett slag till en av mest intressanta superhjälteserierna på marknaden: gritty, gatusmart och tät både i action och dialog. Daredevil råkar ut för en massa elände och det händer saker man inte trodde man skulle få se i en till namnet helt vanlig månadsblaska från Marvel.  Snabbspola fram till 2006 och Bendis och Maleev lämnar serien. Det är inga nobodies som ska ta över, man tar in Marvels nye Golden Boy Ed Brubaker som författare och talangfulle Michael Lark som illustratör – men ändå undrar alla: ska de lyckas? Efter fem år med Bendis, lika ikoniska och karaktärsdefinierande som en gång Frank Millers, är förväntningarna höga. Visst, Brubaker och Lark är bra, men inte så bra. Väl? Jo för tänk att det är de: Brubaker knockoutöppnar med en arc som är lika oväntad som efter viss eftertanke självklar, och Daredevil forstätter toppa listan över intressanta superhjälteserier. Brubaker tar upp en del av Bendis trådar, lägger till många egna, och väver en egen historia med både över- och undertoner av psykologisk skräck.

Daredevil 501Snabbspola igen fram till 2009. Brubaker och Lark lämnar serien i och med #500 (som egentligen är #120 av Daredevil vol 2 – den omstartade titeln som började 1998 efter att serien varit nedlagd i ett par år – men eftersom #500 är ett bra och runt nummer så återgick man till ursprungsnumreringen) och från och med #501 är det britten Andy Diggle och spanjoren Roberto de la Torre som tar över Marvels blindaste superhjälte. Diggle är etablerad (han började sin bana som redaktör och författare på 2000AD) men inte lika välmeriterad som Brubaker eller Bendis var när de tog över DD. Mest känd är han förmodligen för tyvärr nedlagda Vertigo-serien Losers (filmen har snart premiär), en non-stop-special-forces-spion-action-serie a la James Bond möter Andy McNab. De La Torre har tidigare noterats för sitt arbete på bl a Iron Man och Ms Marvel. Ett lite otippat, lite riskfyllt val. Ska Marvels redaktörsteam lyckas med tredje staffettpinnebytet också?

Fortsätt läsa Daredevil #501

Manus: Andy Diggle
Illustration: Roberto De La Torre
Färgläggning: Matt Hollingsworth
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Barna Hedenhös som serie

söndag 8 november, kl 20:45 av 0 kommentarer

barnahedenhos1Barna Hedenhös är en barnboksklassiker som älskats av generationer. Barna Hedenhös som serie är okända. Lite förvånad blev jag när jag såg att Nisses böcker skulle börja ge ut serieversionen av Bertil Almqvists skapelse som jag inte visste fanns. Jag gillade Barna Hedenhös när jag var yngre, deras resor och fyndiga saker. Därför blir jag förvånad när barnböckerna inte verkar finnas i tryck längre, hos de större nätbokhandlarna finns ingen av titlarna. Tur då att Nisses böcker inlett en kulturgärning med att återpublicera serierna som senast publicerades på 50-talet i serietidningen Tuff & Tuss. Hittills har tre album utkommit och två nya ges ut i november.

Fortsätt läsa Barna Hedenhös som serie

Manus: Bertil Almqvist
Illustration: Bertil Almqvist
Förlag: Nisses böcker
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

War Machine #10

söndag 8 november, kl 19:18 av 0 kommentarer

prv3671_pg5Ferdinand gav förra numret av War Machine Shazams lägsta betyg, och vi kan väl direkt konstatera att det här numret är minst lika dåligt. Rörigheten är här upphöjd till två, och jag har väldigt svårt att se vad Greg Pak vill uppnå med det här. War Machine vs Iron Patriot aka Norman Osborn borde på pappret vara en riktigt spännande och högteknologisk adrenalinkick, men det här känns mest som ett enda långt sömnpiller. Fruktansvärt fult är det också. Wellinton Alves är mannen som sköter ”illustrerandet”, och jag kände direkt från första sidan att han inte på något sätt skulle klara av att lyfta Paks snurriga manus. War Machine #10 är helt enkelt en av de sämsta tidningarna jag har läst på väldigt länge, och även om jag försöker så har jag svårt att hitta något positivt överhuvudtaget med det här numret. Det är bara två nummer kvar av den här serien nu, men tyvärr så har jag förlorat hoppet om att Pak ska kunna vända den här skutan till något bra efter senaste tidens snurrerier.

Manus: Greg Pak
Illustration: Wellinton Alves
Förlag: Marvel
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Great Ten #1

söndag 8 november, kl 13:02 av 3 kommentarer

Grant Morrison har så många idéer att han bara kan kläcka dem och lämna dem vid vägkanten. Till exempel introducerade han i 52 liksom i förbifarten ett supercoolt kinesiskt superhjälteteam där folk hade namn som August General in Iron, Accomplished Perfect Physician och Shaolin Robot. Det påhittet tryckte på alla mina knappar eftersom jag gillar både kinesisk mytologi och kung fu- och wuxia-film. ”Synd på en så bra idé, men de får man väl aldrig se igen,” tänkte jag när jag läste.

Great TenFast sen dök de upp igen – återigen i förbifarten – i Grant Morrisons Final Crisis (där han f ö på precis samma sätt introducerade ett japanskt superhjälteteam med manga/animeförtecken), och i DCs spionserie Checkmate, och nånstans där bestämde sig DC:s redaktörer för att ge dem en egen tidning. Nu är första numret ute av 10-delars miniserien The Great Ten, som ska följa och fördjupa Kinas fräsigaste (och enda) superteam. Tyvärr skrivs den inte av Morrison, utan det är Tony Bedard (bl a R.E.B.E.L.S., Countdown) som har plockat upp Grantans idé där den låg och skräpade vid vägrenen.

Jämförelsen är oundviklig, så det är lika bra jag säger det med en gång: Tony Bedard är ingen Grant Morrison. Den skönt flippade känslan från Morrisons glimtar av Great Ten är nästan helt borta – fast för att vara rättvis mot Bedard är det svårt att vara lika flippad och vild när ens skrivuppdrag specifikt är att skänka lite struktur och bakgrund åt något som nån annan mest slängt ur sig med vänsterhanden. Det här är väldigt mainstream, det enda som verkligen sticker ut är just att Great Ten kommer från Kina och därmed har rötter i kinesisk kulturell tradition och sysslar med kinesiska problem (att våldsamt slå ned uppror i Tibet i #1 t ex). Jag misstänker att för en amerikansk publik (fördom?) är detta mycket mer uppseendeväckande och förvirrande än för en svensk, åtminstone en svensk som typ har öppnat en dagstidning de senaste fem åren och som har sett mer än en kinesisk film. Dock är det lite småcoolt att Great Ten naturligtvis kontrolleras direkt av kinesiska kommunistpartiet via byråkratiska Standing Committee for Super-Functionary Affairs, och Bedard jobbar på med hela Kina-kopplingen så att man som läsare åtminstone förblir marginellt intresserad: hur funkar det med superhjältar i Kina egentligen?

Huvudfiguren i #1 är Accomplished Perfect Physician (man misstänker att vart och ett av de 10 numren i miniserien kommer vara utifrån en av de 10 Great Ten-medlemmarnas perspektiv) och han är tråkigt nog en karbonkopia av karaktären The Doctor från The Authority (Millar/Hitch/Neary). Han fungerar dock hyfsat som berättarröst och upplägg för småcoolt påhitt nr 2: superhjältarna i Great Ten är inga Avengers eller Justice League som kanske gnabbas lite men i grunden är överens. Istället har hjälteteamet djupa inbördes ideologiska motsättningar och vissa av medlemmarna skulle nog gärna kunna tänka sig att döda varandra om det inte var så att kommunistpartiet la fingrarna emellan.

Illustrationerna är kompetenta men utan att sticka ut – inga vågade rutkompositioner, inga exceptionella actionscener. Paret McDaniel/Owens gör vad som krävs men inte mer – McDaniels stil påminner om en lågbudgetversion av Mark Bagley, och då tycker jag att Mark Bagley är rätt lågbudget till att börja med. Om Bedard åtminstone försöker anlägga ett originellt perspektiv – hur blir det om man placerar superhjältar i ett i-alla-fall-delvis-verklighetsbaserat-Kina – så signalerar McDaniel/Owens illustrationer mer att det här är en helt vanlig superhjälteserie och vars hjältar mest råkar vara kinesiska och därför har lite Kina-influerade dräkter och sånt.

The Great Ten är halvintressant mainstream, men fortfarande mainstream. Läsningen är uthärdlig men på inget sätt essentiell. Jag förutsäger att jag kanske kommer plocka upp ytterligare ett eller två strönummer av miniserien, men inte följa den. Det finns mycket annat som är bättre.

Manus: Tony Bedard
Illustration: Scott McDaniel
Tusch: Andy Owens
Förlag: DC
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Dungeon: The Early Years Volume 1-2

fredag 6 november, kl 20:52 av 2 kommentarer

donjonDungeon eller Donjon på franska är en satirisk och rolig (oftast) fantasyserie om fabeldjur och monster av fransmännen Joann Sfar och Lewis Trondheim. De står för manus och tecknar ibland själva men numera är det mest andra som står för teckningarna. Donjon är tänkt att vara en riktigt omfattande serie, det finns en del numrerad 106. Det finns dock inte så många ute än men visar iaf på hur många delar Sfar och Trondheim har tänkt sig. Amerikanska NBM ger ut serien på engelska och samlar då två album i varje utgåva. Hittills har de gett ut elva samlingar. Det enda jag hade läst av Donjon tidigare är de två album Komika gett ut på svenska, Ankhjärta och Slagsmålskungen som kom för ett par år sedan och fortfarande är tillgängliga. Jag har egentligen väntat på fler delar från Komika men när så Simon säger hyllade The Early Years kunde jag inte motstå ett köp.

dungeon2The Early Years handlar om Dungeons tillkomst och huvudperson är Hyacinthe Cavallere som kommer till storstaden Antipolis för att bo hos sin farbror. Han dras in i intriger kring stadens tunnelbana och beslutar sig för att ädelt bekämpa brott. Man får följa hans äventyr och de händelser som obönhörligt leder till Dungeons skapelse.

Christophe Blain (Gus & His Gang, Isaac- the Pirate) står för teckningarna och de är som vanligt suveräna och tillför ytterligare en dimension till Sfar och Trondheims manus. Kvick dialog, sköna karaktärer och fart i teckningarna gör The Early Years till en riktigt bra läsupplevelse. Att följa Hyacinthes förälskelser och möten med lönnmördare (vilket kan vara samma sak) är väldigt underhållande. Miljöerna och atmosfären är också bra. Det finns inga större svagheter i de olika delarna. Däremot skiljer sig de tre första och den fjärde kraftigt åt. Den fjärde delen blir närmast chockartad läsning efter de tre första som trots en hel del död och andra moraliska otrevligheter är lättsam läsning som jag iaf förväntar mig av ett Dungeon-album. Den fjärde delen är grym och skildrar ett moraliskt förfall som en följd av en katastrof. Vår hjälte har gått från naiv till cynisk. Allt ackompanjerat av gråare och tyngre färger som skapar en otäck atmosfär. Sammanfattningsvis är de två volymerna riktigt bra och en lysande introduktion till nyare franska serier.

Manus: Lewis Trondheim, Joann Sfar
Illustration: Christophe Blain
Förlag: NBM
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Allmänt

Nu blir pappa arg!

torsdag 5 november, kl 17:38 av 0 kommentarer

siege_teaser

Eftersom det bara är en teaser och Marvel gillar att spotta ur sig spekulativa omslag så är det tveksamt om det här verkligen kommer hända. Alltså, att Logan gnuggar Dakens flint med knogen efter att dragit av masken.

Skriv en kommentar
Recensioner

Skrull Kill Krew #5

torsdag 5 november, kl 15:31 av 0 kommentarer

97_SKRULL_KILL_KREW_5Femte och sista numret av Skrull Kill Krew! Marvel själva summerar avslutningen av Adam Felbers serie så här:

It’s just a bloody mess as the ridiculously over-the-top Krew of Skrull Killers finally confronts an enemy that may be too much for them to handle. The cover has a cow with a gun mouth…and that’s nowhere NEAR the weirdest thing in the issue.

Tyvärr så är det här numret varken särskilt over-the-top eller knasigt, och det innehåller inte heller en ko med en vapenmun. Mark Robinson gör fortfarande ett bra jobb med de cartoony illustrationerna, men utöver det så gör Skrull Kill Krew inget större intryck. Det är småkul till och från, men även lite rörigt när Felber ska knyta ihop skrullsäcken och få ihop någon sorts avslut. Det är lite så hela serien känts från början till slut faktiskt. Småkul men lite rörig, och trots en hel del action så fick berättandet aldrig upp någon direkt fart eller gnista. Inte heller karaktärerna kändes särskilt intressanta, vilket troligtvis beror på att Felber inte riktigt tog sig tid att introducera eller etablera dem för oss nytillkomna läsare. Kanske funkade bättre för dem som hade mer koll på medlemmarna från deras tidigare äventyr, men för min del så fick jag aldrig något riktigt grepp om dem.

Så, för att sammanfatta, var Skrull Kill Krew #1-5 underhållande att läsa i lösnummerformat? Ja, det var som en rätt ok lättsmält actionkomedi. Skulle jag rekommendera dig att köpa serien i samlad form när den släpps? Nej, det skulle jag inte.

Manus: Adam Felber
Illustration: Mark Robinson
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Wolverine: Weapon X #6

onsdag 4 november, kl 23:20 av 2 kommentarer

wolverine_weapon_x_6_coverJason Aaron avslutade nyligen sin första arc The Adamantium Men i den nya Wolverine-titeln Wolverine: Weapon X. I den samarbetade han återigen med tecknaren Ron Garney som tidigare tecknat hans arc Get Mystique i tidningen Wolverine från 2008. Båda dessa har varit bra, men rätt traditionella Wolvie-äventyr. Get Mystique var en klassisk Hunt and Kill-historia, och Adamantium Men handlade om Wolverines förflutna i Weapon X-programmet. Liknande historier har gjorts många gånger av andra författare innan Aaron.

Den nya arcen Insane in the Brain är betydligt fräschare. När vi kommer in i berättelse sitter Logan in en smutsig madrasserad cell på ett mentalsjukhus. Anledningen till varför eller hur länge han suttit där är okänd. Något har gjort att han inte längre kommer ihåg sin bakgrund som medlem i X-men eller Avengers utan tror att allt bara är ett fantasifoster. Samtidigt är det något som inte stämmer med föreståndaren, eller själva sjukhuset i sig.

Att placera Logan i en miljö liknande en blandning mellan Gökboet och sinnessjukhuset i andra Hellraiser-filmen blir riktigt intressant. Han har av traditionen alltid varit en karaktär med total kontroll. Bäst på det han gör, hyperkänsliga sinnen, obrytbart skelett, och rakbladsvassa klor – inte en kille man bråkar med. Att se Logan som ett harmlöst och pacificerat mentalfall känns onekligen mer spännande än alla de oändliga historier om hans mörka bakgrund som Marvel pumpat ut nyligen.

Faktum är att Insane in the brain mer känns som en skräckberättelse än som en renodlad superhjälteserie. Inte minst på grund av alla de skräckreferenser som Aaron strör ut. Sjukhuset namn, Dunwich Sanatorium, är givetvis en homage till H.P. Lovecrafts klassiska skräcknovell The Dunwich Horror. Eller att en av de intagnas namn, Charlie Chainsaw, är en blinkning till Leatherface från Motosågsmassakern. Små detaljer som kommer roa alla skäckfans.

Yanick Paquettes tecknar detta i en dyster stil, men håller sig hela tiden inom ramen för det amerikanska realistiska mainstream-manéret. Kan låta tråkigt eller ointressant, men i det här fallet är det en tillgång. Detta i kombination med Aarons briljanta manus gör att Wolverine: Weapon X är en av månadens bästa mutant-titlar från Marvel.

Manus: Jason Aaron
Illustration: Yanick Paquette
Tusch: Michael Lacombe
Färgläggning: Nathan Fairbiarn
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer