”det skulle sitta fint med iallafall lite mer progress i handlingen och med ett uns mer action”. Så tänkte jag efter att ha läst föregående nummer av Warren Ellis No Hero, som hittills innehållit betydligt mer prat och intrig än klassiskt trikåklätt superhjältande. När vi nu är uppe i del 4 av 7 så switchas en hel del av pratet ut mot action, men det är rätt långt ifrån den typ av superhjälteaction som vi oftast är vana vid. Det handlar snarare om en sorts ångestinducerad våldspsykos med kroppsdelar yrandes som konfetti som resultat. Säga vad man vill om Juan Jose Ryps tecknarstil, men han är verkligen som klippt och skuren för den här typen av överdetaljerade våldskavalkader. Det är definitivt på gränsen till det morbida, men med No Heros genomgående obehagliga känsla så känns det rätt naturligt.
Marvels: Eye of the Camera #1-3
Marvels från 1994 är både en av mina personliga favoriter och en Marvel Comics’ absolut största succéer genom tiderna. Miniserien om nyhetsfotografen Phil Sheldon med superhjältar som specialitet skapade framgångsrika karriärer för dess två upphovsmän Kurt Busiek och Alex Ross. Serien som var helt målad i akvarell återberättade ett antal centrala delar ur Marvels tidiga historia sett ur fotografen Sheldons öga.
Dark Avengers #2
Första numret av Dark Avengers var enligt mig en riktigt stark och lovande öppning för Brian Michael Bendis och Mike Deodatos skurkspäckade hjältesamling. Skön mix av ondingar i hjältemaskering, och det känns även väldigt intressant att blanda in två ”äkta” Avengers mitt i psykopatmixen. Inte för att den minst sagt smått schizofrene Sentry eller den extremt våldsbenägne och krigskåte guden Ares är de mest stabila och präktiga superhjältarna man kan få tag på, men de passar väldigt bra in Bendis nya Avengers. I nummer två får vi känna på lite mer gruppdynamik än i första numret, och det känns verkligen som att det finns ett nästan outtömligt förråd av konflikter och komplikationer att utforska. Det är laddat och fyndigt, men framförallt underhållande att få se Norman Osborns, aka Iron Patriots, utvalda karaktärer gnabbas sinsemellan. När det kommer till handlingen och själva superhjältandet så är jag själv kanske inte såld på att ha Morgana Le Fey som första motståndare för teamet, men när Sentry helt sonika flyger in och sliter huvudet av henne så är i princip allt förlåtet. Dark Avengers #2 är snyggt, smart och ösigt, och det ska bli spännande att få när och hur allt spårar ur för de nya ”hjältarna”. För det lär det göra, förr eller senare.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Mike Deodato Jr
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Justice Society of America #24
En av mina favorit story arcs med Justice Society är från förra Justice Soceity-tidningen JSA och hete Black Reign (story arcen gick i både Hawkman #23-25 och JSA #56-58). Huvudkaraktären där var Black Adam som försökte ta tillbaka sitt gamla hemland Kahndaq och fick större delen av Justice Soceity emot sig. I och med Black Reign så gick Black Adam från att ha varit något av en skurk på b- eller möjligen c-listan och desstuom en rätt platt och tråkig karaktär, till att bli en mer dynamisk och intressant karaktär. Mycket därför att han intog en plats i en slags gråzon mellan gott och ont. Vilket gjorde att man aldrig var riktigt säker på var man hade Black Adam någonstans.
Fortsätt läsa Justice Society of America #24
All Star Superman, vol 1
All Star Superman är ju en nästan sorgligt löjlig titel på en serietidning, eller hur? Vadå All Star? Bara det borde ju inneburit att jag hade hållit mig undan från den här samlingsvolymen, särskilt som den då ju även handlar om Superman, den kryptoniske moralpredikanten från yttre rymden. Så varför gick jag då och spenderade mina surt förvärvade slantar på en samlingsvolym som jag rent logiskt inte borde gilla? För det första så kan det ju då och då vara nyttigt att försöka motbevisa sina fördomar och på sätt bredda sina vyer. Har jag hört. För det andra så har jag inte kunnat undgå att se/höra hur bra recensioner All Star Superman fått i stort sett överallt. Ska tydligen ha vunnit ett par priser också, så då får man väl anta att den måste vara rätt ok, trots allt. Kort historia ännu kortare, jag köpte den efter jobbet och läste den.
Emperor Vulcan
Med förhoppning om att Emperor Vulcan skulle vara lika bra som Ed Brubakers 12-numriga X-Men-epos (ja, vi säger att det är ett epos) The Rise and Fall of the Shi’ar Empire var jag minst sagt rätt peppad när jag och kattungarna kurade ned oss i vardagsrumssoffan med en nyanländ TPB. Katterna verkar dock lida av koncentrationssvårigheter och lämnade snart läsandet för att istället sitta och stirra i väggen ett bra tag innan de plötsligt bestämde sig för att rafsa upp all bäddning i sovrummet. Så här i efterhand kan jag nästan önska att jag hade hängt på.
Grunden för Emperor Vulcan, författad av Christopher Yost (som jag inte är särskilt bekant med), läggs i X-Men: Deadly Genesis, även denna av Brubaker, där han introducerar Vulcan aka Gabriel Summers som den förlorade tredje brodern till Alex och Scott Summers, det vill säga Havok och Cyclops. Jag var måttligt förtjust i Deadly Genesis, men i och med att den ledde fram till ovan nämnda The Rise and Fall… så var allt i princip förlåtet. Hur som helst, som titeln avslöjar så har Vulcan då till slut lyckats sno åt sig positionen som kejsare över Shi’ar-imperiet, medan brorsan Havok tillsammans med en samling x-polare, resterna av Starjammers och en hop Shi’ar-rebeller plottar för att avsätta Vulcan från tronen. Så långt är allt väl.
Det första jag stör mig på med Emperor Vulcan är illustrationerna. Billy Tans fräna omslag, som du kan se här ovan/nedan, känns nästan som falsk marknadsföring när man börjar läsa och konfronteras av Paco Diaz lätt utvecklingsstörda karaktärer. Svårt att sätta fingret på vad det är som känn så fel, men tror att det handlar om hans proportioner och perspektiv. Miljöer, skepp och utomjordingar ser oftast helt ok ut, men så fort någon karaktär man tror sig känna igen är med så blir man mest bara sur för hur förvrängda och fel de ser ut.
Dock, en något bristande tecknarstil kan ju förlåtas tack vare en mästerlig historia. Så är det tyvärr inte här. Emperor Vulcan slutar i pincip på exakt samma sätt som det börjar, med Vulcan som kejsare och Havok och co som kämpande underdogs. Allt som händer däremellan känns därför mest som utfyllnad som inte påverkar någonting. Visst, det blir en del fightande fram och tillbaka mellan de olika faktionerna, och det är ju rätt fräckt när en nyintroducerad rymdras använder custombyggda stjärnor för att bränna sönder planeter och annat det inte gillar, men i det stora hela känns de mot slutet smått platt. Hoppas på att Vulcan och hans entourage skärper till sig under pågående och kommande War of Kings.
Manus: Christopher Yost
Illustration: Paco Diaz
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
War of Kings: Warhawk #1
Innan jag läste denna hade jag inte läst en endaste sida med Darkhawk. Allt visste var att han någon form av tonårssuperhjälte som skapades i början av 90-talet. Ung kille hittar en amulett som förvandlar honom till en brottsbekämpande android. Men trots att karaktären är helt okänd för mig så kommer jag snabbt in i berättelsen. Om det nu finns någon berättelse.
Detta nummer handlar mest introducera karaktären och hans problem. Det är just problematiken som gör serien läsvärd och engagerande. Chris Powell, som han egentligen heter, är en rätt intressant karaktär. Ständigt plågad av okontrollerade raseriutbrott och rädslan för att den android han förvandlas till ska ta över kontrollen.
Dock har jag lite svårt att se koppling till War of Kings. Darkhawk utspelar sig på Long Island i New York, långt bort det intergalaktiska jätteepos man hade förväntat sig. Samtidigt är nog denna korta miniserie ett sätt att föra in karaktären i ett större sammanhang. Lite konstig är det även att Marvel lyfter fram en så pass obskyr karaktär som Darkhawk. Kanske försöker Marvel göra lite av en reboot av karaktären och det skulle inte förvåna mig om vi får se Darkhawk som löpande titel efter att War of Kings är avslutat.
Som bonus innehåller detta nummer även debutnumret av Darkhawk från 1991. Vanligtvis ogillar jag när tidningar fylls ut med gammalt material men här funkar det faktist bra. I alla fall för mig. Mycket för att jag aldrig läst något tidigare. Det gamla materialet håller inte alls samma klass utan känns mest som gammalt trögt 90-tals fluff.
Manus: C.B. Cebulski
Illustration: Harvey Tolibao och Bong Dazo
Tusch: Harvey Tolibao och Joe Pimentel
Färg: Rain Beredo och Jay David Ramos
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Amazing Spider-Man #587
Jag tror vi nu helt kan glömma hela debaclet med One More Day, för enda sedan denna omdiskuterade rebooten av Spider-Man så har kvalitén på historierna varit i stigande. Spider-Man har blivit spännande igen, och det mycket tack vare att Marc Guggeinheim har tagit Spidey i viss mån tillbaka till grunden, till det som verkligen gjorde Spidey populär. Amazing Spider-Man #587 andas gammal klassisk Spider-Man mycket tack vara Guggeinheim men också John Romita Jr, men samtidigt så har man också lyckats att hålla Spider-Man modern och inte minst spänannde. En svår balansgång men en som Guggeinheim och Romita klarar av.
Fortsätt läsa Amazing Spider-Man #587
Green Lantern: No Fear
Efter att ha läst och fastnat för Green Lantern i Green Lantern: Rebirth (som du ju läser om här) så gjorde jag slag i saken och inhandlade Green Lantern: No Fear, som samlar Green Lantern #1-6 och Green Lantern Secret Files #1. Alltså, efter Rebirth, som var något av rungande succé, så kickade DC igång en ny löpande serie med Hal Jordan i huvudrollen som Green Lantern, och precis som i Rebirth är det Geoff Johns som hanterar författandet.
Batman and the Outsiders Special #1
Batman and the Outsiders Speical #1 blev lite av en överraskning för min del. Jag hade väntat mig en ganska ordinär historia men fick i stället en väldigt välskriven och på sina ställen rätt gripande historia där Alfred Pennyworth får ett sista uppdrag av Bruce Wayne/Batman, att sätta ihop ett nytt team av Outsiders.
Fortsätt läsa Batman and the Outsiders Special #1






