Jag var närmast salig när jag recenserade Betrayal of the Planet of the Apes så därför var mina förväntningar på Exile on the Planet of the Apes väldigt höga. Corinna Bechko och Gabriel Hardman står denna gång för manuset tillsammans och Marc Laming står för teckningarna. Två år har förflutit sedan människor fördrevs från Ape City av Dr Zaius och det är 18 år innan Taylor kraschlandar. Men en av dem hade lärt sig att kommunicera med händerna och nu har upproret börjat med attacker av människor mot apor och framförallt deras egendom. En skottlossning nära Ape City får Dr Zaius att agera och besluta att aporna ska marschera mot den förbjudna zonen där apgeneralen Aleron som trotts vara död har förskansat sig med ett antal människor som lärt sig teckenspråk. Aporna räknar med en lätt seger men människorna tänker inte ge sig så lätt och alla apor är inte övertygade att tillvägagångssättet är det rätta.
Berättandet är även i Exile on the Planet of Apes bra men historien är inte lika tät som i Betrayal of the Planet of the Apes och har därmed inte samma flyt. Intressantast är fortfarande att återse kändisar från filmerna som Dr. Zaius och se hur de agerade tidigare. I övrigt blir det lite väl mycket uppbyggnad inför slutstriden och någon egentlig dramatik blir det inte förrän i just slutstriden. Jag hade gärna fått veta lite mer om vad som hänt i den förbjudna zonen och hur människorna kunnat bli så pass välorganiserade, särskilt med tanke på var hur de agerar när Taylor kraschlandar knappt två decennier senare. Marc Lamings teckningar är bra men snäppet sämre än Gabriel Hardmans men han hanterar såväl människor som apor bra och ruinstaden i förbjudna zonen är snygg. Slutscenen är iofs bra men är inte alls magisk som slutscenen i första filmen men väl en snygg blinkning åt den. En liten besvikelse men fortfarande en klart läsvärd serie.
Illustration: Marc Laming
Färgläggning: Jordi Bellaire & Darrin Moore
Betyg: 3+/5
Här på Shazam fokuserar vi mest på superhjältar, så därför är det väl helt i sin ordning att vi som månadens moderna klassiker väljer berättelsen om en riktig superhjälte, nämligen Scrooge McDuck (eller Joakim von Anka, hans mer kända svenska namn). Don Rosas episkt plottriga kärleksförklaring till barndomens Carl Barks-serier kom ut första gången 1994, gav honom 
Det var ett tag sen jag skrev om Irredeemable nu. Det är inte för att tidningen är ointressant, snarare har den liksom smugit sig på mig och gradvis växt sig starkare och starkare. När vi tittar in i #31 har Plutonian återvänt till jorden och Paradigm, hjältegruppen som är de enda som har ens en avlägsen chans att stoppa honom, är totalt splittrade – någon har gått över till den andra sidan, någon har dragit sig tillbaka, någon sitter fast i ett alien-fängelse… Med tanke på att Waid började sin historia om hur världens mäktigaste superhjälte istället blir världens mäktigaste superskurk med att stora delar av jorden var ödelagd och mänskligheten levde i skräck är det imponerande hur mycket mer eländig och hopplös han lyckats göra situationen under de dryga två år som Irredeemable nu pågått…
Jag har varit ett stort fan av denna ofta politiskt laddade sci-fi franchise väldigt länge. Så gissa om skägget åkte i golvet när jag såg annonsen som anmälde att Boom! Studios var på väg med serier i linje med berättelsen från de fem originalfilmerna. Tack vare tidsresor och annat som livar upp har kronologin blivit allt krångligare på apornas planet. I Star Wars universat är Battle of Yavin den fixpunkt man använder för att placera in händelser på tidsaxeln, här är det dagen då astronauten Taylor kraschlandade på en värld styrd av apor. Serien börjar 1200 år före detta, alltså 2680 e.Kr. för er som inte hängt med, då människor och apor alltjämt lever tillsammans om än ofta under ansträngda förhållanden. SPOILERS EFTER HOPPET!
Indiesuperhjälteserien Irredeemable (som vi skrivit om tidigare 
