Så var det dags att ta en titt på vad som dyker upp på de amerikanska seriehyllorna i maj 2022.
Som vanligt följer jag Pärs femgradiga skala och Månadens tips hittar ni längst ner i inlägget.
1 – Helt ointressant
2 – En intressant skapare
3 – Två intressanta skapare eller enbart en fast med lockande premiss
4 – Två favoritskapare eller enbart en med lockande premiss Prenumerationsvärdig
5 – Två favoritskapare med lockande premiss Given Prenumeration
Mot titlarna!
Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.
SECOND COMING #1
Manus: Mark Russell
Illustration: Richard Pace
Förlag: Ahoy Comics
Andra veckan i juli formligen bågnar av spännande nya titlar och först ut är en titel som redan blivit en av årets största snackisar, och då långt innan den överhuvudtaget sågs i tryck. Sommaren 2018 presenterade Vertigo sju nya titlar för att fira förlagets 25-årsjubileum. Av dessa har vi kunnat följa fyra (American Carnage, Hex Wives, Goddess Mode, High Level) medan en abrupt avslutades efter att dess författare anklagats för sexuellt ofredande (Border Town), en bytte förlag till Image Comics (Safe Sex) och så Second Coming av Mark Russell och Richard Pace som är en satirisk superhjälteserie med Jesus i en av huvudrollerna vilket visade sig vara för mycket för högljudda kristna i USA och Vertigo tvingades meddela att förlaget inte längre tänkte ge ut den titeln. Russell/Pace och Vertigo skiljdes dock inte åt som ovänner och Second Coming har nu fått ett nytt hem hos det mindre förlaget Ahoy Comics. Det sorgliga är att det som var tänkt som en storstilad comeback för Vertigo istället visade sig vara dess sista dödsryckning, nu när DC Comics bland annat beslutat sig för att satsa på sin nya etikett Black Label istället, och Second Coming hade kunnat vara förlagets nya juvel i kronan men blir nu istället ett flaggskepp i Ahoy Comics katalog.
I efterdyningarna av en framtida apokalyps kämpar den sista spillran av mänskligheten för sin överlevnad. Förutom plundrare, slavägare, religiösa fanatiker och annat slödder befolkas denna värld av ett sällsynt vidrigt och dödligt virus som sprider skräck bland invånarna. Den fåordige men beslutsamme No räddar ett ensamt spädbarn som är den enda överlevande från ett förolyckat forskningsteam föga anande att hon kan vara mänsklighetens frälsare. No och hennes blivande adoptivmor Crazy Molly kallar henne Hope och det här är hennes berättelse.
Innan jag började läsa Justin Jordans Dead Body Road dök hans och Kyle Strahms serie Spread från Image Comics lägligt upp under semestern tillsammans med Boom! Studios The Empty Man. Då Dead Body Road fortfarande låg oläst hemma i bokhyllan passade jag på att stilla min omätliga hunger på serier genom några enkla knapptryck på mobilen och vips så var kvällen räddad och husvagnen blev genast ännu mysigare. Nu lämpar sig dock inte The Empty Man och Spread som kvällslektyr mitt ute i de Småländska skogarna om man har svaga nerver och inte tycker om att lämna husvagnen mitt i natten för att besöka en toalett men det var det värt.
Jag ser att det var lite över ett år sedan jag senast skrev om Haunt. Tiden flyger uppenbarligen. För den som helt missat Haunt så var det en rätt så hypad Image-serie med manus av Robert Kirkman (The Walking Dead, Invincible) och illustrationer av Greg Capullo (Spawn, Batman) och Todd McFarlane (som jag förutsätter att alla känner till). Visst, Haunt levde kanske inte riktigt upp till hypen, och man kunde kanske förväntat sig lite mer av det nämnda superteamet, men jag gillade ändå mixen av övernaturliga vibbar och hemlig-agent-action som Haunt bjöd på. Haunt var lite av ett guilty pleasure för min del kan vi väl säga. Ett stort knippe Haunt-recensioner finns här för den som gillar att läsa gamla grejer.
Så, efter att Kirkman hoppade av för att satsa mer på TV-versionen av The Walking Dead och Greg Capullo blev rekryterad som officell Batman-tecknare var det dags för nya kreatörer att tag i Haunt. Joe Casey (som skrivit för i princip alla förlag innan giget med Haunt) tog över manusförfattandet, och Nathan Fox blev ny tecknare. Personligen har jag ingen större koll på dessa herrar, men de tog direkt Haunt i en ny riktning som kändes rätt fräsch. Ut med alla agentgrejer och in med mer mörker, ångest och ett religiöst tema där bröderna Kilgore bland annat blev involverade med The Second Church och deras fuffens. Kanske inget direkt mästerverk, men jag tycker i alla fall att de gav Haunt en tydligare identitet och inriktning än vad Kirkman och McFarlane försökt att göra.
Dock. Todd McFarlane var uppenbarligen av en helt annan åsikt. I nummer 28 dyker han plötsligt upp igen som både medförfattare och medillustratör, och jag ska ärligt erkänna att jag knappt förstod något alls av vad som hände i det numret. Inget av det som Casey och Fox pillat med verkar ha fallit McFarlane i smaken, och i och med nummer 28 så avbryts den pågående storyn väldigt abrupt med att allt sprängs, följt av To be continued in Spawn. Vad hände? Jag har ingen aning. Hux flux är allt bara slut, och det är nog bland det konstigaste jag har sett serieväg. Förvisso så hade jag börjat tappa intresset för Haunt, men att McFarlane plötsligt bara kliver in och pissar på allt utan att ens låta Casey och Fox avsluta sin pågående story känns bara helt värdelöst. Nu sitter jag här med ett gäng lösnummer som känns totalt bortkastade. Hade jag kunnat reklamera en serie hade jag definitivt reklamerat nummer 19-28 av Haunt.
Vissa serieskapare verkar uppenbarligen tro att de kan göra vad de vill med sina skapelser (vilket de i och för sig har RÄTT att göra), men det är rätt naivt om de tror att jag bara ska stå kvar där och vänta på att få kasta mina surt förvärvade stålar på dem när de kommer med nya titlar. Det finns så mycket andra bra serier att välja mellan idag, och jag är säker på att McFarlane överskattar sig själv rätt grovt om han tror att jag inte hellre läser någon av dem än att bli förolämpad av honom.
