För drygt ett år sedan gjordes en nylansering av en reguljär Punisher-tidning i det vanliga Marvel-universumet. Alltså inte någon alternativ version likt den framgångsrika ”sex droger och rock’n’roll”-variant som Garth Ennis skapade för Marvels vuxenserielinje MAX. Hur mycket den nya tidningens tillkomst hade att göra med den Punisher-film som lanserades samtidigt går bara spekulera i, men det behövs inte direkt en hjärnkirurg för att se sambandet.
Författaren Rick Remender fick tillsammans med tecknaren Jerome Opena uppdraget att sjösätta den nya Punisher. Remender hade tidigare skrivit en del saker för Dark Horse och Image Comics och Opena var relativt okänd. De skapade i första arcen Living in Darkness en mörk och ruff historia om hur Frank ”Punisher” Castle försöker lönnmörda Norman Osborne. Osborne hade som en effekt av slutet på förra sommarens stora crossover Secret Invasion just tillsatts som högste chef i Amerikas högsta säkerhetsorganisation H.A.M.M.E.R. Arcen passade som en utmärkt del av Marvels efterkommade stora storyline Dark Reign. Att Castle genomskådade Osborne och såg honom som en vanlig maffiaboss istället för en vanlig politiker kändes som en naturlig reaktion från karaktären. Att lösningen på problemet var en kula i pannan likaså. Openas mörka och skitiga teckningar passade dessutom både serien och karaktären perfekt. Living in Darkness kom som en blixt från klar himmel och var en av årets första stora överraskningar.
I den andra arcen Dead End bytes Opena ut mot tecknaren Tan Eng Huat. En kompetent tecknare, men inte med samma klass som Opena. Inte heller manuset höll samma klass. Efter mordförsöket skickade Osborne sin förbundsvant The Hood efter Castle. The Hood, en småtjuv som blivit besatt av demonen Dormammu och fått magiska krafter väckte ett antal av Punisher döda fiender till liv och gav dem alla ett ultimatum. Castles’ huvud på ett fat eller återvända till graven. Redan här märktes det att Remender tappat spåret. Att blanda ihop karaktären Punisher, som vanligtvis rör sig i den kriminella undre världen, med skräck och annat övernaturligt var inte helt lyckat.
Dead End följdes upp av one-shoten Dark Reign – The List: Punisher. The List var det slutgiltiga beviset på att Remender verkligen förlorat det. Trots John Romita Jrs medverkan blev det en rejäl flopp. Kanske inte så mycket i själva serien utan i hur den slutade. Remender valde att ta död på Punisher. Rent handgripligen genom att Daken, Wolverines son och medlem i Dark Avengers, skär honom i bitar. Bokstavligt talet. Huvud, armar och ben, chop chop. Och det är nu det börjar bli konstigt.
Remender har valt att följa upp The List med att arcen Frankencastle. Ja det är helt rätt det ni tänker. Frank Castles upphuggna kroppsdelar sätts ihop och väcks till liv, likt ett Frankenstiens monster. Frågan man ställer sig är om Marvels redaktörer satt och sov när Remender presenterade den här storyn? Var det ingen som kunde se förbi ordleken och inse att Punisher som Frankensins monster var en usel idé? Från att förstått och vetat hur karaktären ska utnyttjas på rätt sätt, till att totalt rasera den. Allt under ett år. Det är fan starkt gjort av Remender. Inte ens tecknaren Tony Moore kan rädda den här serien. Moore är mest känd för att skapat dunder succén The Walking Dead tillsammans med Robert Kirkman.
Ni som läst denna, vad tycker ni? Håller ni med? Eller tycker ni att det fullständigt flyger?
Illustration: Tony Moore
Tusch: Tony Moore
Färgläggning: Dan Brown
Förlag: Marvel
Betyg: 1/5
Årets sista nummer är ett dubbelnummer med ett riktigt schysst omslag av Velluto och Mattozzi. Rimligtvis årets snyggaste och en solklar vinnare av årets omslag. Cernwulfs gladiatorhjälm måste vara en av de tuffaste Fantomen-accessoarerna. Trilogin om just Cernwulf avslutas i och med detta nummer med sista delen Öknens vargar. Cernwulf ger sig ut på jakt efter Valpurgia, ränksmiderskan som låg bakom hans älskades död. Cernwulf blir tillfångatagen och satt som galärslav men blir fri och jakten får sin upplösning i en borg i Judéen.
TV-författande (bl a för Superman: The Animated Series och Space Ghost Coast to Coast). Jill Thompson å sin sida är precis inte mindre meriterad: hon slog igenom som illustratör av Neil Gaimans Sandman 1991 (på kanske den bästa story arcen i hela Sandman, Brief Lives) gick vidare med Vertigo-uppdrag för Grant Morrisons Invisibles, etablerade sig som tung indie-skapare med sina Scary Godmother-serier i slutet av 90-/början av 00-talet och har sedan skrivit och illustrerat läckra barnböcker vid sidan av serieskapandet.
I nya numret av Fantomen finns en riktigt trevlig överraskning. I nr 1/2010 kommer en ny fransk äventyrsserie, Long John Silver, att börja publiceras. Första delen, Lady Vivian Hastings, är på 58 sidor. Det finns även en andra del, Neptune, på 49 sidor. Upphovsmän är Xavier Dorison som även skrivit manus till Det tredje testamentet, Albumförlagets i mitt tycke bästa utgåva hittills, och Mathieu Lauffray. Den första delen utkom 2007 och den andra 2008, albumen har även getts ut i lite lyxigare utförande 2008 och 2009. Seriens hemsida finns 
Mark Waids gästspel som författare öppnar med en scen som kan betraktas som typisk för nystartade Amazing (lite mer om detta i min tidigare recension
Jenseits är en fransk serie som är tecknad i en gullig stil som för tankarna till Elsa Beskows Tomtebobarnen men med en handling som mer påminner om Flugornas herre. En flicka dör i skogen och hittas inte. Alla de varelser som haft flickans kropp som sitt hem är nu hemlösa. Det samhälle de levde i, flickans kropp, finns inte mer och de försöker ordna ett nytt samhälle och alla försöker hitta sin plats. I början hjälper de varandra men efterhand förändras de och grymheterna tar vid. Tecknarduon Kerascöet består av Marie Pommepuy och Sebastian Cossét. Av deras alster finns Dungeon: Twilight och Miss Don´t Touch Me utgivna av 


