Lewis och Clarks expedition fortsätter sin farofyllda färd mot Stilla Havet i tredje volymen av Manifest Destiny. Efter att ha överlevt buffalotaurer, växtzombies samt gigantiska människoätande grodor och myggor är expeditionen kraftigt decimerad, moralen låg och inte blir det bättre när de åter stöter på en mystisk valvbåge i ödemarken. Den här gången är situationen dock helt annorlunda för även om de blå, fågelliknande varelserna de möter till en början är hotfulla så är de också intelligenta och dessutom talar de engelska, fast de kallar språket och sig själva Fezron, människorna dumma och att deras hund Seaman borde vara deras ledare. Fezron har precis som många andra varelser expeditionen stött på på resan fått smak för människokött och Lewis och Clark erbjuder sin hjälp med att oskadliggöra Fezrons nemesis, en fladdermusliknande best med dekapitering som specialitet, mot att de inte gör en av expeditionens medlemmar som huvudrätt vid stammens kommande grillparty.

Manifest Destiny är en av mina många favoritserier från Image Comics (närmare bestämt Skybound som bland annat är hemvist för Robert Kirkmans titlar The Walking Dead och Invincible men också Joshua Williamsons Ghosted och Birthright) som hela tiden imponerar med hantverksmässig kunnighet och en spännande berättelse med bra dialog och djupa karaktärer. När jag började läsa tredje volymen (samlar Manifest Destiny #13-18) blev jag orolig att serien fastnat i en upprepning, eftersom varje volym börjar med upptäckten av en ny valvbåge och nya monster, men Chris Digness och Matthew Roberts berättelse utvecklas ständigt och går från klarhet till klarhet.

Lewis är inte bara en vetenskapsman utan en tickande bomb av undertryckta känslor och demoner, mötet med Fezron ger ytterligare en pusselbit till alla märkliga varelsers ursprung och indiankvinnan Sacagawea måste göra ett stort offer för att rädda sitt folk. En av seriens viktigaste ingredienser är själva mystiken och så fort vi får hela sanningen kommer mitt intresse att dala men så är inte fallet ännu, tvärtom. Roberts snygga bilder är bättre än någonsin och även om volymen är dystrare och inte lika full med action som tidigare så är skräckinslagen och avslutningens känslomässiga käftsmäll desto tyngre. Färgläggningen av Owen Gieni är fenomenal och så även textningen av Pat Brosseau som skickligt manövrerar mellan dagboksanteckningar och Fezron-dialekt.

När expeditionen äntligen besegrat den fladdermusliknande besten Vameter (något av det läskigaste jag läst i serieväg och dessutom utspelas hela fighten i dagsljus) blir det också återigen verkligt vad expeditionens verkliga uppdrag är: utforska flora och fauna och döda monster. Slutscenerna i tredje volymen lämnar ingen oberörd (själv kunde jag inte sova på flera timmar) och jag rekommenderar alla som ännu inte börjat läsa denna serie att göra det. Serien återkommer med #19 i maj månad och då är det dags att möta en amerikansk klassiker: Bigfoot eller Sasquatch.

Trackback-adress