Korta rapporter från ökenhettan, luftkonditioneringen och faketuttarna i Las Vegas finns hos mig på Twitter:
Författar arkiv
Ignition City #1 + 2
Tänkte att jag också skulle passa på att prata lite om Warren Ellis pågående Ignition City nu när Ferdinand tagit upp den. En summering av handlingen hittar du i gårdagens inlägg. När jag (via tips från just Ferdinand) läste om Ignition City tyckte jag såklart att det lät som en grym idé. Scifi på dekis skrivet av Warren Ellis, det låter ju som gjutet för att kunna bli typ hur bra som helst.
Dock, även trots helhjärtade försök har jag rätt svårt att ta till mig både första och andra numret. Det största problemet är Gianluca Pagliarani. Jag stör mig så pass mycket på att hans karaktärer inte sällan ser ut som förvridna potatisar i ansiktet att jag knappt vill läsa mer. Misstänker att jag har någon sorts allergi mot dåliga illustrationer, för jag har verkligen svårt att uppskatta även en riktigt bra story när den har en ful yta. Å andra sidan är jag inte säker på om det här verkligen är en bra story, för det har inte hänt särskilt mycket än. Trots alla minus har jag ändå bestämt mig för att följa det här till slutet, med förhoppning om att det tar sig, både visuellt och handlingsmässigt. Tills det gör det, tyvärr en rätt slätstruken 2:a. Kom igen nu!
Manus: Warren Ellis
Illustration: Gianluca Pagliarani
Tusch: Chris Drier
Färgläggning: Digikore Studios
Förlag: Avatar Press
Betyg: 2/5
25% i Vegas
En fjärdedel av Shazam drar till Las Vegas på fredag. Om det skulle vara så att någon sitter på tips för serieshoppar eller liknande, skicka en kommentar eller ett mail. Hoppas kunna hitta lite tid för personlig shopping mitt i all dekadens. Vegas baby!
Shazam Origins
Det har funderats lite kring hur och varför Shazam egentligen uppstod, så det här är ett försök att sammanfatta hur allt egentligen började. Kanske inte så spännande eller actionfyllt så att man flyger av stolen direkt, men vafan, finns det folk som undrar så kan vi väl lika gärna berätta. Håll i hatten!
I tidernas begynnelse hade vi alla egna bloggar, alla mer eller mindre med inslag av serier, innan det till slut föll sig så att vi hamnade här. Vi har det i och för sig fortfarande, men merparten av dem är tämligen islagda för tillfället. För egen del så hamnade fokus i min gamla blogg med tiden mer och mer på just serier, och det var ur det faktumet som den första funderingen kring en ny och dedikerad serieblogg föddes. Det kändes dock inte så hett att bara kicka igång en ny blogg mitt i den redan övermättade bloggosfären och hoppas på att någon skulle snappa upp den. Man kan väl säga att ur önskan om att särskilja sig från mängden och göra något, i brist på bättre ord, större, kom idén att bygga upp en sida inte bara kring en utan kring flera personer med liknande men ändå personliga serieintressen. Att det blev just vi fyra som kör här idag beror nog lite på slumpen men främst tack vare att flera av oss läste varandras bloggar redan innan vi gjorde gemensamt slag i saken här. Så, efter lite mailande fram och tillbaka var vi först två, sedan tre och slutligen fyra, vilket kändes som ett lagom och hanterbart antal.
Så, väl samlade var det dags att försöka enas om en massa saker. Kategorisering, taggning, länkning, bildhantering och en hel del annat avhandlades, men huvuddelen av tiden innan lansering spenderades av naturliga skäl på sidans namn. Exempel på namn som fanns med i spånandet till en början var Seriebloggen, Seriesidan, Seriekollektivet, Snikt, Thwip, Shazam, Upp, upp och iväg, Fortress of Solitude / Avskildhetsfortet, Ben Urich, Dunkardags, Heroes vs Villains, Blogs of Steel, Ögonlaser, Clobbering Times, Seriekrock med flera. Efter mycket stötande och blötande hade vi om jag inte minns fel kokat ned det till Upp, upp och iväg, Seriekrock, Dunkardags och Shazam. Efter det vet jag inte riktigt hur det gick till, men domänen shazam.se var ledig och låg väl liksom rätt i munnen, så det var den vi slutligen landade i. Måste säga att det känns riktigt bra nu när man levt med namnet ett tag.
En annan het potatis, faktiskt ännu hetare än namnet, var hur logotypen skulle se ut när vi väl bestämt att det skulle bli Shazam. Det är mycket tack vare att sidan lanserades i princip samtidigt som filmatiseringen av Watchmen hade premiär som vi efter många om och men (och kanske några typiskt svenskt knutna nävar i fickorna?) bestämde oss för att köra på den logotyp ni ser på sidan idag. Vi hade dock till en början en idé om att låta er läsare designa en logga åt oss, lite som en tävling, men det kändes väl kanske lite småpretentiöst och sniket att lägga det jobbet på läsarna direkt vid launch. Kanske kan vara läge att återuppta den idén nu när vi varit live ett tag? Eller?
Framtiden då? Fram tills nu så har ju tyngden främst legat på amerikanska superserier, men vi får väl se hur det hela utvecklar sig framöver. Vi har inget regelverk hugget i sten gällande vad som får postas eller inte, så vi freestylar mest och kör de grejer vi gillar (eller ogillar) just nu. Idag råkar det vara superhjältar, imorgon kanske det är alternativa undergroundserier från Nordkorea. Vi gör lite som vi vill helt enkelt. Hoppas du gillar det, för det gör vi. Tack för att du läser.
/Redaktionen
Secret Invasion Aftermath: Beta Ray Bill: The Green of Eden
Minns du Beta Ray Bill? Han är ju rymdkillen med hästnyllet som lyckades lägga beslag på Thors hammare i mitten av 80-talet i mästerliga The Ballad of Beta Ray Bill (i Sverige publicerad i Marvels universum under namnet Balladen om Beta Ray Bill), och som sedan dess kommit och gått lite på måfå, bland annat som kortvarig medlem i Omega Flight, och nu senast som allierad med Thor och co under skrullattacken i Secret Invasion. Beta Ray Bill är, så vitt jag vet, en rätt så populär Marvel-karaktär, men i och med att han i grunden är en cyberhästvariant av Thor som oftast slänger sig med termer som I SHALT SLAY THEE och liknande så är det kanske inte helt lätt att skapa serier som funkar med honom i det långa loppet.
Det hade ju varit nu varit väldigt fint om Secret Invasion Aftermath: Beta Ray Bill: The Green of Eden, en oneshot med Beta Ray Bill i huvudrollen, är lika bra som dess titel är lång, men nu är det tyvärr inte så. Det finns två vitala brister: Storyn är trist och den ser bitvis ut som skit. Handlingen, där Bill träffar ett gäng Skrull-desertörer i rymden, är inte särskilt spännande och leder egentligen ingenstans, och det känns som om att Daniel Breretons (det är inte han som gjort omslaget) illustrationer, som till en början är rätt ok, bara bli sämre och sämre för varje ny sida han gjort. Hafsigt, fult och med riktigt risiga actionsekvenser. Secret Invasion Aftermath: Beta Ray Bill: The Green of Eden känns som ett sätt för Marvel att profitera på en populär karaktär samtidigt som de vrider ur de sista dropparna ur Secret Invasion (som jag inte är säker på var särskilt bra i första taget?). Synd för både mig och Beta Ray Bill. Han kommer för övrigt kommer tillbaka redan i juni, då i miniserien Beta Ray Bill: Godhunter. Bättre grejer då tack.
Manus: Kieron Gillen
Illustration: Daniel Brereton
Förlag: Marvel
Betyg: 2-/5
Batman: Arkham Asylum – FreeFlow Combat Trailer
X-Men Origins: Wolverine (spelet)
Videorecension från Gametrailers. För min del hoppar jag nog över detta just nu och inväntar Batman: Arkham Asylum. Vet dock att Johan inhandlat och spelar Wolverine i detta nu, så det ska bli spännande att se vad hans intryck är.
Punisher: Force of Nature
Ibland köper jag serier enbart baserat på omslaget. The End League var ett sådant (kanske inte helt lyckat) fall. Punisher: Force of Nature är ett annat. Med ett omslag tecknat av Mike Deodato Jr, med Punisher mitt i en pågående fight mot Moby Dick så är det rätt självklart att man blir lite nyfiken.
Nu är det tyvärr inte så att Punisher slåss mot vattenvidunder i den här oneshotten (hade ju varit lite långsökt att försöka få till det), utan det är snarare en rätt ordinär uppgörelse mot den ryska maffian – till sjöss. Punisher har luskat ut att tre smågangsters lyckats bli inblandade i någon betydligt större brottslig verksamhet, och att de tre träffas då och då för att ge sig ut och fiska ock skryta om sina bravader. För att ta reda på vad de egentligen pysslar med så hänger Punisher på ut på sjön (i smyg då såklart), sänker gangsterbåten och tvingar trion att ta sin tillflykt till en gummibåt. Väl i gummibåten visar det sig att han kastat bort all proviant och bytt ut sjösjukemedicinen mot saltpiller (vilket illustreras i all sin grisighet med att trion får våldsamma kräkningar), och det dröjer inte särskilt länge innan paranoian sprider sig på den lilla gummibåten. Hokus pokus, det dröjer inte särskilt länge innan trion inte är en trio längre, och Punisher avbryter snart nog hela kalaset med en skön harpunering. Slut.
Manus: Duane Swierczynski
Illustration: Michel Lacombe
Förlag: Marvel MAX
Betyg: 2+/5






