Så har jag nu äntligen fått lägga händerna på volym 2 av Starman Omnibus. Jag fick den i julklapp och läste ut den förrgår. Spontant så känns volym 2 inte lika helgjuten som volym 1 gjorde. Visst det finns flera bra och intressanta nummer samlade här. Dessutom får vi lite djupare inblickar i flera av sidokaraktärerna, polisfamiljen O’Dare eller den mystiske och odödlige Shade (i mitt tycke en av de mest intressanta karaktärerna i Starman). Men det känns som något saknas här…
I första volymen av Starman Omnibus tog Jack Knight högst motvilligt upp sin fars mantel som Starman efter det att hans bror mördats (som var den som egentligen skulle föra Starman-arvet vidare). I följande numren kunde vi följa hur Jack sakta men börjar acceptera sin roll som superhjälpe och beskyddare av Opal City. I volym två har Jack i stort sett helt och hållet funnit sig i rollen som superhjälte och faktiskt upptäckt att han gillar det. Men egentligen så tycker jag inte att det är Jack Knight som har huvudrollen här utan karaktärerna runt omkring honom. Polisfamiljen O’Dare, Jacks far Ted Knight, utomjordingen Mikaal Tomas, Wesley Dodds (den första Sandman) och inte minst Shade. James Robinson lyckas här ge alla karaktärerna mera djup vilket jag uppskattar.
Illustratören Tony Harris (som tecknar merparten av numren i samlingen) tycker jag vid det här laget har ryckt upp sig från hans lite skakiga inledning i volym 1. Nu är det mycket mer tydliga linjer i illustrationerna och inte alls samma tydliga skillnader i stil som man kunde se i de första numren av Starman, utan här håller han sig på en mera jämn och konstant nivå. En sak som jag upptäckte i den här samlingen är att visa sidor är markant mattare i färgen än andra. Förmodligen inget som Tony Harris är skyldig till utan mer troligt är det frågan om ett tryckningsfel. Ett litet minus.
Det bästa med Starman är hur James Robinson lyckas skapa en känsla av historia genom alla nummer och även hur han får till en sorts Starman-arv. Men som jag sa inledningen så känns volym två inte lika helgjuten som den första. Exakt varför är svårt att sätta fingret på men det är i alla fall den känslan jag får. Men Starman Omnibus volym två bjuder ändå på mycket god läsning.
Illustration: Tony Harris m.fl.
Tusch: Wade Von Grawbadger m.fl.
Färgläggning: Melissa Edwards m.fl.
Förlag: DC Comics
Betyg: 3+/5
Hursomhelst: Skrullerna är här, och brittiska öarna är av till en början okänd anledning en av de viktigaste måltavlorna för invasionen. Mot skrullerna kämpar Captain Britain, mutanten Pete Wisdom, chef för MI13 (brittiska underrättelsetjänstens ockulta avdelning), en sidbytar-skrull som ser ut som John Lennon, Spitfire, en superhjältinna från andra världskriget, och Black Knight – den senare med ny streetsmart look snodd från namnen Jack Knight i Starman. Till det gänget av kuliga men i slutänden ganska endimensionella karaktärer lägger Cornell en mer intressant gestalt: Faiza Hussain, kvinna, läkare, muslim och inte minst fangirl med encyklopedisk kunskap om brittiska superhjältar. Faiza råkar få superkrafter och hamnar mitt i smeten mellan Pete Wisdoms team och skrullarmén. Hon fungerar som läsarens ställföreträdare, och en alldeles utmärkt sådan dessutom: klarsynt och klichéfri guidar hon sig själv/oss genom de kosmiska superhjälteintrigerna i Secret Invasions kölvatten.
De Jonah Hex-serier som presenteras här är av en typ man numera sällan ser från de stora förlagen, men som en gång var väldigt vanliga: korta novellserier om 10-15 sidor med en twist ending, och som sällan hänger ihop från avsnitt till avsnitt. Dock kan man i Jonah Hex vol 1 tydligt se att inslaget av fortsättningsserie och kontinuitet ökar över tid, allteftersom Jonah Hex på 70-talet blev populärare – först som en av flera serier i antologititeln Weird Western Tales, och senare i sin egen tidning. Fokuset på kortare berättelser gör också att det är svårt att sträckläsa den här volymen (sträckläser man är det svårt att undgå upprepningarna i serien och man hinner tröttna på Jonahs stundtals tillkämpade faux-Westerndialekt…) – liksom alla Showcase-volymer är det bäst att läsa ett par serier och sedan vänta ett tag innan man återvänder.
2010 fyller Fantomen-tidningen 60 år. Imponerande minst sagt och som vanligt markeras detta med en logga på omslaget. Dessutom utlovas flera nya serier och lite återseenden med klassiska serier som gått i Fantomen. Jag ser inte fram emot repriser av serier som King vid gränspolisen, Tyste riddaren eller Rick O´Shay, däremot hoppas jag att de nya serierna som kommer är bra.
Babian är Sveriges mest långlivade och enda? webbantologi med tecknade serier, utgivningstakten är fyra nr per år. Temat i 
Daytripper är en serie med ambitioner. Vi följer historien om dödsruneförfattaren Brás de Oliva Domingos via tio viktiga dagar i hans liv, och att döma av de 
Siegfried, utgiven på tyska av Splitter, är första delen i fransmannen Alex Alice trilogi baserad på Richard Wagners opera Nibelungen och vikingamyter. Den andra delen, Die Walküre ges ut i januari 2010 på tyska. På franska finns redan andra delen utgiven med titeln La Valkyrie. Alex Alice har tecknat Det tredje testamentet som Albumförlaget hittills gett ut tre delar av, den fjärde kommer i början av nästa år. Handlingen är som följer: Siegfrieds mamma var en dotter till Oden som förälskade sig i en dödlig och i samma veva tillät varelsen Fafnir att lägga beslag på det guld som ger oändlig visdom och absolut makt men som också hindrar den som besitter det från att älska. Som hämnd dödade Oden den dödlige och lämnade dottern som förlorat sin odödlighet för att dö. Dvärgsmeden Mime som lämnat Nibelungens värld sedan Fafnir blivit galen lovar att gömma undan den nyfödde Siegfried för gudarna. Men ingen kan undfly sitt öde och Siegfried är förutbestämd att bli Drakdödaren.
