Arkiv för kategorin ‘4’

Recensioner

Fantomen #25-26/2009

torsdag 26 november, kl 21:19 av 1 kommentar

fantomen2526Årets sista nummer är ett dubbelnummer med ett riktigt schysst omslag av Velluto och Mattozzi. Rimligtvis årets snyggaste och en solklar vinnare av årets omslag. Cernwulfs gladiatorhjälm måste vara en av de tuffaste Fantomen-accessoarerna. Trilogin om just Cernwulf avslutas i och med detta nummer med sista delen Öknens vargar. Cernwulf ger sig ut på jakt efter Valpurgia, ränksmiderskan som låg bakom hans älskades död. Cernwulf blir tillfångatagen och satt som galärslav men blir fri och jakten får sin upplösning i en borg i Judéen.

Romerska legender är ett av de bättre sammanhängande äventyren de sista åren. Första delen var nog den bästa men den sista delen är bra även den. Leppänen kommer bäst till sin rätt i historiska äventyr och Reimerthi lyckas få till ett vettigt avslut även om ingredienserna känns igen. Noteras kan att Romerska legender har varit betydligt blodigare än vanliga Fantomen. Cernwulf är inte Fantomen och därför inte på samma sätt förhindrad att bruka dödligt våld.

Fortsätt läsa Fantomen #25-26/2009

Manus: Claes Reimerthi
Illustration: Kari Leppänen
Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Beasts of Burden #1-2

tisdag 24 november, kl 19:14 av 4 kommentarer

Det är faktiskt snudd på tjänstefel att jag väntat så länge med att recensera Evan Dorkins och Jill Thompsons Beasts of Burden. Sällan har väl en indieproduktion varit så efterlängtad, omtalad och hypad. Evan Dorkin har fett indiecred efter en lång karriär som sträcker sig från musikaliska SF-såpoperan Hectic Planet (det var mest den som gav Dorkin en Eisner för ”Best talent deserving wider recognition” 1995) via anarkistiska geni-komedierna Milk & Cheese (för vilken Dorkin fick en Eisner igen 1996) och Dork! (Eisner 2002, en belöning som enligt egen utsago gav Dorkin ett nervsammanbrott som nästan tvingade honom lägga ned tidningen) till en omtalad och otursförföljd miniserie för Marvel (Dorkin nämner en del om detta i en intervju här) samt en hel del BoB1TV-författande (bl a för Superman: The Animated Series och Space Ghost Coast to Coast). Jill Thompson å sin sida är precis inte mindre meriterad: hon slog igenom som illustratör av Neil Gaimans Sandman 1991 (på kanske den bästa story arcen i hela Sandman, Brief Lives) gick vidare med Vertigo-uppdrag för Grant Morrisons Invisibles, etablerade sig som tung indie-skapare med sina Scary Godmother-serier i slutet av 90-/början av 00-talet och har sedan skrivit och illustrerat läckra barnböcker vid sidan av serieskapandet.

Här är konceptet (och redan på idéstadiet fattar man att det här är något alldeles extra): i den lilla staden Burden Hill händer det allehanda ockulta konstigheter. Som tur är skyddas staden av ett väl (nåja) sammansvetsat team av ockulta detektiver. So far, so Hellblazer, säger ni. Hm, nämnde jag att detektivgänget består av några av stadens husdjur? Nej, det här är ingen fabeldjursserie. De är djur rakt av bara. Hundar och katter mest. Undrar vad Dorkin och Thompson sa på pitchmötet? ”It’s like Ghostbusters, but with dogs.” Geni.

Fortsätt läsa Beasts of Burden #1-2

Manus: Evan Dorkin
Illustration: Jill Thompson
Förlag: Dark Horse
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Jenseits (Jolies Ténèbres 1)

söndag 22 november, kl 19:53 av 9 kommentarer

jenseitsJenseits är en fransk serie som är tecknad i en gullig stil som för tankarna till Elsa Beskows Tomtebobarnen men med en handling som mer påminner om Flugornas herre. En flicka dör i skogen och hittas inte. Alla de varelser som haft flickans kropp som sitt hem är nu hemlösa. Det samhälle de levde i, flickans kropp, finns inte mer och de försöker ordna ett nytt samhälle och alla försöker hitta sin plats. I början hjälper de varandra men efterhand förändras de och grymheterna tar vid. Tecknarduon Kerascöet består av Marie Pommepuy och Sebastian Cossét. Av deras alster finns Dungeon: Twilight och Miss Don´t Touch Me utgivna av NBM. Fabian Vehlmann har skrivit manus till Spirou och Green Manor, den senare utgiven av Cinebook. Reprodukt som gett ut den tyska utgåvan är det kanske intressantaste tyska förlaget.

Fortsätt läsa Jenseits (Jolies Ténèbres 1)

Manus: Fabian Vehlmann
Illustration: Kerascoët
Förlag: Reprodukt
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Scalped vol 5: High Lonesome

lördag 21 november, kl 08:30 av 10 kommentarer

Snabb repetition: Scalped, skriven av Jason Aaron och illustrerad av R M Guéra (samt lite andra gästillustratörer då och då, som t ex Davide Furnó och Fransesco Francavilla i den här volymen) är en crime comic som utspelar sig i South Dakota Praire Rose Reservation, ett indianreservat som är hem åt Oglala Sioux-stammen. Huvudpersonen – till en början – är den misslyckade soldaten och bråkmakaren Dashiell ”Dash” Bad Horse som återvänder till reservatet efter flera års bortovaro. Han får snabbt ett jobb som snut och handgången man åt reservatets brottskung, Lincoln Red Crow. Det leder honom omedelbart i konflikt med Lincoln Red Crows svurna fiende, indianaktivisten Gina Bad Horse – Dashiells mamma. Och, surprise surprise, Dash är egentligen inte alls så misslyckad för han är i själva verket en FBI-agent med uppdrag att infiltrera Red Crows organisation – ett uppdrag han fått av den frifräsande FBI-snubben Baylis Nitz, som har ett förflutet med både Lincoln Red Crow och Gina Bad Horse… (detta kan knappast betraktas som spoilers eftersom man får reda på allt det ovanstående redan i #1 av serien). Upplagt för familjekonflikter och nagelbitande undercover-action alltså.

Scalped 5Detta är den femte och senaste traden som samlar Scalped. När vi kommit så här långt har Aaron utvecklat persongalleriet ordentligt och Dash är mer sällan huvudfiguren – vilket absolut inte är något dåligt, snarare är det imponerande hur Aaron kontinuerligt presenterar nya bifigurer som han snabbt skänker djup och skapar intresse för dem hos läsaren. Reservatslivet och seriens bakgrundshistoria skildras från flera olika perspektiv – i High Lonesome får vi t ex för första gången veta mer om Baylis Nitz bakgrund, vi får en insikt i varför Dashiells antagonist/allierade Diesel är som han är, och vi fortsätter följa Falls Down, den enda okorrumperade polisen på reservatet. Samtidigt är det Dash och hans problem – som sedan Scalped vol 4: The Gravel in Your Guts är… låt oss säga avsevärda – som får rama in den här volymen med en elegant berättarteknisk cirkelkomposition som avslutas med den kärvt actionpackade ”Rock Bottom, Pop. 1” (#29 som lösnummer) – ett av de bättre enskilda numren i serien hittills.

Fortsätt läsa Scalped vol 5: High Lonesome

Manus: Jason Aaron
Illustration: R M Guéra, Davide Furnó, Fransesco Francavilla
Färgläggning: Giulia Brusco
Förlag: DC - Vertigo
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Mouse Guard Autumn 1152

fredag 20 november, kl 17:40 av 6 kommentarer

mouseguardcoverDavid Petersens Mouse Guard Autumn 1152 (den amerikanska utgåvan heter Fall) blev en oväntad succé och väldigt omtalad när den först släpptes 2005 av Archaia Press som samlade de sex nummer som getts ut. Jag har själv köpt Titan Books utgåva. Serien har även gett upphov till ett rollspel av Petersen och i höst släpptes den efterlängtade uppföljaren Mouse Guard Winter 1152. För den som har gott om pengar finns en limiterad utgåva om 1000 ex för det facila priset av 150 $. En tredje del betitlad Black Axe kommer framöver samtidigt som andra tecknare kommer att jobba med en miniserie som ska löpa parallellt med huvudserien betitlad Legends of the Guard.

mouseguard3Mouse Guard handlar om de modiga möss som vaktar det land där mössen bor och skyddar möss när de lämnar sina säkra hem för att ge sig ut på osäkra resor. För små möss hotar många faror. Vi får i huvudsak följa de tre vaktmössen Saxon, Lieam och Kenzie. Lieam är den unge nybörjaren, Saxon den kampsugne och Kenzie den mer eftertänksamme. Av en slump upptäcker trion en konspiration mot Mouse Guard och den samhällsordning mössen valt. Samma sak får vaktmusen Sadie reda på i en avlägsen utpost. Ett svek avslöjas och en legend träder fram i kampen mellan gott och ont.

Mouse Guard hade legat på min inköpslista länge innan jag slog till. Varför vet jag inte. Jag förstår det ännu mindre efter att jag läst den. Petersens teckningar är bland de vackraste om inte de absolut vackraste jag sett i serieväg. Det är som att läsa en fantastiskt vacker barnbok fast i serieform och med grymmare innehåll. Petersen har skapat en genomtänkt värld med möss som det ska bli intressant att följa. De små modiga mössen vinner omgående min sympati och rättrådigheten blir inte ett problem. Förräderi, fascism, vänskap och skuld, Mouse Guard tar upp det mesta. Det är dock inte storyn som gör serien, den är inte originell på något sätt, utan det är sättet som det hela utförts på som gör den här serien så bra och det är förstås framförallt de fantastiskt vackra teckningarna som lyfter den. Ett måste.

Manus: David Petersen
Illustration: David Petersen
Förlag: Titan Books
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

I Kill Giants

onsdag 18 november, kl 08:20 av 3 kommentarer

i-kill-giantsInnan jag läste I Kill Giants så hade jag känslan av att det är en sådan där serie som man borde läsa, men fråga mig inte vad jag fått det ifrån för det har jag faktiskt ingen aning om. Hur som helst, när jag så i fredags hittade TPB:n i Image-lådan på Comics Heaven (min lokala leverantör av prenumerationer) så kändes det nästan dumt att inte köpa den. Sagt och gjort, det blev ett inköp och en första genomläsning på fredagen, en andra på lördagen och en tillbakabläddring till specifika delar under söndagen. I Kill Giants är en sådan typ av serie, en som förtjänar och till och med blir bättre vid andra och tredje genomläsningen.

Huvudpersonen här heter Barbara Thorson. Hon är en rollspelande outsider med kaninöron som enligt egen utsago bär den magiska hammaren Coveleski i sin hjärtformade handväska. Hon dödar även jättar. Det är alltså rätt svårt för henne att passa in i den annars väldigt normala skolklassen, och det hela blir inte ett dugg bättre av att hon själv inte på något sätt är intresserad av att göra det. Hon är intelligent och rolig, men visar det främst genom att påpeka skolfakultetens brister och genom att fälla dräpande kommentarer om sina klasskamrater. Kort sagt så har Barbara det lite svårt både hemma och i skolan, men gör heller ingenting för att påverka sin situation åt något annat håll. Det är dödandet av jättar som ligger i fokus för Barbara. Frågan är väl egentligen bara om det finns några jättar där ute i verkligheten för Barbara att bekämpa, eller om hon kanske bara är en ung flicka som inte riktigt trivs med tillvaron. Storyn är för bra för att spoilas, så vi lämnar det helt enkelt så.

I Kill Giants känns som en genuin serie, som en serie som berättas av en anledning. Jag får känslan av att författaren Joe Kelly har gått och funderat väldigt länge på den här berättelsen, och att den slutprodukt som han och illustratören J.M. Ken Nimura landat i existerar främst för att den förtjänar att bli berättad, och inte (som så ofta annars) för att sälja lösnummer. Det är när jag kommer över den här typen av serier som jag verkligen är glad att jag då och då faktiskt släpper superhjältarna och låter mig själv driva ut på mer okända vatten. När independent-serier av den här typen är så pass tänkvärda, opretentiösa och snyggt paketerade som I Kill Giants så kan Marvel, DC och deras gelikar faktiskt kännas rätt platta i jämförelse. Vill du bli berörd, upprörd och hänförd, läs I Kill Giants.

Manus: Joe Kelly
Illustration: J. M. Ken Nimura
Förlag: Image Comics
Betyg: 4++/5
Skriv en kommentar
Recensioner

S.W.O.R.D. #1

söndag 15 november, kl 20:48 av 4 kommentarer

sword_1_coverHur vanligt är det inte att serieförlagen försöker sälja in en serie tecknad av en ny förmåga genom att låta någon etablerad superstar göra omslaget? Och hur ofta blir man inte besviken på att det vackra yttre inte motsvarar det mindre vackra inre? Men, när händer det omvända? Första numret av S.W.O.R.D. har ett omslag av John Cassaday, mest känd för att tecknat Joss Whedons run i Astonishing X-men, och att varit med och skapat The Planetary tillsammans med Warren Ellis. Omslaget är helt förskräckligt. Komposition, anatomi, proportioner, perspektiv – det var tydligen något Cassaday inte tyckte var nödvändigt. Det ser helt förvrängt och fel ut. Själva serien är tecknad av nykomlingen Steve Sanders och har allt det omslaget saknar. Nämligen djup och rörelse.

sword_1_preview_1Den här nya titeln handlar inte helt oväntat om organisationen S.W.O.R.D. eller Sentient World Observation and Response Department (!) som den egentligen heter. Ett sorts Men in Black-liknande gäng som skyddar jorden från utomjordiska invasioner, hanterar oönskade gäster från andra planeter och avvärjer andra intergalaktiska hot. De som läst Astonishing X-men känner säkert igen sig. Lika så organisationens ledare och tjejen med det gröna håret, Abigail Brand. Båda har figurerat frekvent i serien.

sword_1_preview_2S.W.O.R.D. är faktiskt en av månadens stora överraskningar. För att vara en så pass obskyr titel så är den förvånansvärt välproducerad – om man bortser från det där omslaget. Keiron Gillen, som Jonas nyligen nämnde i sin recension av Dark Avengers: Ares #1, skriver en humoristiskt berättelse som inte ödslar någon tid utan hoppar rakt in i den actionfyllda handlingen. Humorn påminner en del om Andy Lannings och Dan Abnetts kosmiska titel Guardians of the Galaxy. Så om du gillar den kombinationen av superhjältar, science fiction, och rapp dialog så kommer du antagligen även gilla S.W.O.R.D.

Steven Sanders är också en av de stora behållningarna med detta nummer. Han verkar komma från ingenstans, men är ändå en fullfjädrad serietecknare. Jag gillar verkligen hans stil. Den känns både fräsch och personlig. Att han tecknar Beast som en blandning mellan en häst och draken från Bone får man förlåta honom för.

Tidningen innehåller även en kortare bonushistoria tecknad av Jamie McKelvie. I den avslöjas en del detaljer om Kitty Prydes död. Pryde dog under ett uppdrag för just S.W.O.R.D. i Joss Whedons sista arc, Unstoppable, i Astonishing X-men. Har vi ett klassiskt komma-tillbaka-från-döden-scenario att vänta oss? Kanske, konstigare saker har hänt.

Manus: Kieron Gillen
Illustration: Steven Sanders, Jamie McKelvie
Tusch: Craig Yeung, Matt Wilson
Betyg: 4-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Supergod #1

söndag 15 november, kl 10:11 av 5 kommentarer

supergod1Ferdinand har ju tidigare här på Shazam peppat mycket för Warren Ellis nya miniserie Supergod. Så till den milda grad att han lyckats få mig nyfiken på titeln, vilket inte är någon större sensation egentligen eftersom jag brukar gilla Ellis kreationer. Men det var ett tag sedan jag läste något av Ellis som han skapat själv så därför var det extra kul att sätta sig tillrätta och läsa första numret av Supergod.

Warren Ellis tar i Supergod #1 till ett lite oväntat och annorlunda berättargrepp. Istället för att låta historien utspela sig i nutid så låter han huvudkaraktären, den brittiske vetenskapsmannen Simon Reddin, återberätta vad som hänt per telefon för en kollega i USA om uppkomsten av supermänniskorna medan han sitter på på kajen vid Themsen och blickar ut över ett brinnande och ödelagt London. Det hela tar sin med tre brittiska astronauters rymdfärd i mitten av 50-talet som på grund av rymdsvamp muterar till en trehövdad varelse som dyrkas av vetenskapsmännen som är satta att bevaka varelsen. Storyn forsätter till Indien där vetenskapsmän genom mänsklig kloning och artificiell intelligens försöker skapa en lösningen på Indiens problem med överbefolkning och miljöförstörelse. Resultatet blir Krishna som omedelbart ger sig i kast med att lösa problemen. Enda problemet är att ingen av vetenskapsmännen ställde frågan hur Krishna skulle lösa dessa problemen…

Att låta huvudkaraktären återberätta handlingen i flashbacks på det här sättet funkar riktigt bra och är en av styrkorna med Supergod. En annan är tematiken. Ellis tar här människans djup rotade behov av att tro på något större än sig själv och applicerar det på supermänniskor med förödande konsekvenser.

Nästan lika bra som Ellis manus är Garrie Gastonnys illustrationer. Gastonny är en för mig ny bekantskap och hans teckningsstil påminner lite om Carlos Pachecos arbete på Ultimate Comics: Avengers. Men det är långt ifrån någon fråga om ren ripoff på Pacheco och Gastonnys illustrationer står stadigt på egna ben och ser fantastiskt bra ut. Bara den splashen på ett brinnande och totalförstört London i början av numret är värd inköpspriset.

Nu har jag verkligen strött superlativ över Supergod, men det är den väl värd. Det här är ett av de bästa första nummer jag läst på länge och kan Ellis och Gastonny hålla samma kvalité i de kommande fyra numren i miniserien så tror jag att Supergod kan bli något riktigt stort.

Manus: Warren Ellis
Illustration: Garrie Gastonny
Tusch: Garrie Gastonny
Färgläggning: Digikore Studios
Förlag: Avatar Press
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Dark Avengers: Ares #1

lördag 14 november, kl 23:51 av 4 kommentarer

dark_avengers_ares_1Det är skönt när det händer. Man står där i seriebutiken och impulsköper en tidning som man inte har någon större koll på överhuvudtaget. Väl hemkommen så kickar man av sig jeansen och krälar, ömmandes på grund av en redig dos svinsjukevaccin, upp i soffan för att snart upptäcka att impulsköpet var en riktig fullträff. Som sagt, skönt när det händer. Den här gången var det första numret av Dark Avengers: Ares som stod för den positiva överraskningen. Ares har börjat poppa upp mer och mer i Marvels titlar på senare år: I den egna miniserien Ares: God of War, som medlem i både Mighty och Dark Avengers och rätt nyligen med ett underhållande inhopp i War Machines första arc. Dags nu alltså för krigsgudens andra miniserie, som egentligen har alla förutsättningar att kunna vara riktigt dålig: Huvudpersonen Ares är allt som oftast en smått obskyr bikaraktär, författaren Kieron Gillen, som bland annat gjort Secret Invasion Aftermath: Beta Ray Bill: The Green of Eden (och nu även är aktuell med nya titeln S.W.O.R.D.) har väl än så länge inte gjort något större väsen av sig och illustratören Manuel Garcia är iallafall för mig okänd. Dock! Allt detta till trots så är Dark Avengers: Ares #1 en riktig dänga med flera riktigt starka sidor.

aresStoryn i sig är simpel men effektiv: Norman Osborn, som numera driver både militärorganisationen H.A.M.M.E.R. och superteamet Dark Avengers, ger Ares (som ju är Dark Avengers-medlem tillika grekisk krigsgud™) erbjudandet att handplocka ett gäng soldater och personligen utbilda dem. Syftet i sig är enkelt: Let’s see what comes out the other end. Sagt och gjort, Ares nappar på erbjudandet och väljer genom en brutalt effektiv urvalsprocess ut 4 st soldater för en crash course i gudomlig krigföring. Kodnamn Team Shade blir dock snart varse att Ares lektioner inledningsvis till största del består av beskjutning med diverse tunga automatvapen och sprängmedel. Som tur är så är kvartetten, trots sin dödlighet och brist på superkrafter, nästan lika badass som Ares själv, och det dröjer inte särskilt länge förrän Ares tagit dem till sig och börjat lära dem krigföringens finare detaljer (aka kraftigt alkoholintag och krogslagsmål). Så, rätt simpelt alltså, men å andra sidan väldigt underhållande.

Kieron Gillen har här ett dialogdrivet manus som skapar intresse både för Ares och de olika medlemmarna i hans Team Shade, och trots att den här serien ingår i Marvels standardkontinuitet så känns det här mer som en standalone krigsserie än en vanlig superhjältestory. Manuel Garcia gör tack vare den vinklingen ett passande jobb med illustrationerna som har en rätt ruff stil med mycket svärta, även om det i vissa paneler ibland känns lite väl hafsigt. Hur som helst, ett fåtal grafiska tillkortakommanden till trots så är Dark Avengers: Ares den största positiva överraskningen på länge, och om det fortsätter vara så här bra även framöver så är det väldigt synd att det här bara är en miniserie på tre delar.

Manus: Kieron Gillen
Illustration: Manuel Garcia
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Essential X-Men vol. 1

torsdag 12 november, kl 12:50 av 1 kommentar

essentialx-men1Marvels Essential-samlingar kan vara ett bra sätt sätt att bättra på sina Marvel-kunskaper och även att fördjupa sig i serier som är lite för småudda för att komma i lyxiga Permiere- eller Omnibus-utgåvor. Men samtidigt så är ju Essential-samlingarna helt i svartvit och färg är ju ofta en väsentlig del av serierna och då uppstår frågan om de verkligen är värda att satsa på… Den frågan är svår att svara på, dels på grund av att olika serier funkar olika bra i svartvit och dels hur pass färgberoende man själv är. Men jag tänkte här försöka ge i alla fall en lite fingervisning genom att recensera Essential X-Men vol. 1.

Essential X-Men vol. 1 innehåller Giant-Size X-Men #1 samt Uncanny X-Men #94-119 (en mer rättvisande titel skulle alltså vara Essentual Uncanny X-Men vol. 1). Totalt 27 nummer och över 500 sidor serier, och inte vilka serier som helst. Många av serierna i samling är några av de mest klassiska X-Men-seriena och de flesta håller faktiskt förvånansvärt bra klass även idag, t.ex. X-Mens första möte med Lilandra, Starjammers och resten av Shi’ar Imperiet eller X-Mens fight på Irland mot Juggernaut och Black Tom Cassidy för att inte tala om X-Mens fight mot Krakoa, the Living Island i Giant-Size X-Men #1, där skaparna Len Wein och Gerry Conway introducerar oss för Storm, Colossus, Nightcrawler, med flera.

En annan kul sak med Essential X-Men är att här får man läsa Chris Claremont då han var i sitt esse, vilket är en väldans skillnad mot det skräp som han numera presterar. Detsamma gäller också John Byrne som illustrerar merparten av serierna i den här volymen. Det är kul, men samtidigt lite ledsamt då man ser vad herrarna Claremont och Byrne presterar idag. Jag tänker här mest på Claremonts senaste X-Men Forever som senast grusade mina förhoppningar om att Claremont kanske hade hittat tillbaka till gammal god form.

Att Essential-volymerna är i svartvit istället för färg är visserligen ett minus. Men med tanke på priset (runt 100-150 kr) så tycker i varje fall jag att man kan ha överseende med bristen på färg. Särskilt som Marvel Masterworks-volymerna (som ju är i färg) kostar runt 300 kronor, och de har dessutom färre serier per volym än Essential. Med det sagt så tycker jag personligen att X-Men trots allt funkar riktigt bra i svartvit.

Vill man bättra på sina X-Men kunskaper och läsa några riktigt bra klassiska X-Men-nummer och dessutom inte stör sig på det svartvita trycket så kan jag varmt rekommendera Essential X-Men-samlingarna.

Manus: Len Wein & Chris Claremont
Illustration: David Cockrum & John Byrne
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer