Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på spindelbalett, realistisk riddare, dark fantasy, zombiehistoria och episk slutstrid. Mycket nöje!
Känns svårt att närma sig 2015 utan att minnas det osedvanligt brutala sätt varpå året inleddes. 7/1 attackerade två terrorister med koppling till Al-Qaeda satirtidskriften Charlie Hebdo och sköt ihjäl Frédéric Boisseau, Franck Brinsolaro, Cabu, Elsa Cayat, Charb, Philippe Honoré, Bernard Maris, Ahmed Merabet, Mustapha Ourrad, Michel Renaud, Tignous och Georges Wolinski. Merparten av offren tillhörde tidningens redaktion. De var som vi nu vet långt ifrån de sista som utsattes för religiöst färgad terrorism i Paris för att inte säga världen i stort förra året. Morden i sig var givetvis illa nog men de blev ännu svårare att ta in då reaktionerna i många fall var minst sagt märkliga. Kan ha att göra med mitt perspektiv men det tycktes som att särskilt Sveriges seriescen hade väldigt svårt att hantera denna händelse. Vid sidan av de enorma sympatiyttringar som strömmade in från hela världen kändes det barockt att den svenska diskussionen i stort kom att kretsa kring risken för ökad rasism till följd av dåden och huruvida det vore rätt eller fel att publicera de Muhammedkarikatyrer som placerade Charlie Hebdo på jihadisternas dödslistor för ett par år sedan. Människor mördas för att de är serietecknare och vissa kan likväl inte försitta ett tillfälle att torgföra de gamla vanliga åsikterna som nästan alltid dominerar det offentliga samtalet i Sverige: kampen mot främlingsfientlighet och högerextremism. Lovvärda mål helt klart men ska man tro vissa debattörer så kan allt ont i världen härledas till dessa företeelser oavsett vad diskussionen gällde från början. Något vi såg flera gånger under året då såväl efterspel till terrorattacker som debatten om stök på bibliotek, klimatmötet i Paris eller sexuella övergrepp i Köln kom att vridas i den riktningen.
Joan Sfars fina uppmaning spreds på nätet efter attackerna i Paris 13/11 2015.
Likartade impulser verkar ligga bakom den allmänna flatheten inför det faktum att Lars Vilks sedan ett par år tillbaka lever under konstant livvaktsbevakning på grund av den där famösa teckningen av Muhammed som rondellhund. Som bekant höll även han på att bli ett av terrorismens offer under attacken mot kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn 14 februari. Då Vilks valt att inte förklara vare sig sin konst eller varför han ställer upp på att prata om den även i mer kontroversiella sammanhang, har den allmänna domen varit hård. Oavsett om konst (i vid bemärkelse) går emot den goda smaken eller vilt häcklar vad andra anser vara heligt så borde det vara självklart att man inte blir dödsdömd, fängslad, torterad eller mördad på grund av den. 2016 hoppas jag att den insikten når fler platser på jorden. Fortsätt läsa Anders årskrönika 2015
Ja, vad ska jag skriva. Jag trodde att mitt serieintresse var på väg uppåt. Jag trodde jag skulle läsa mer serier och framförallt recensera fler serier 2015. Ack vad jag bedrog mig. Det är svårt att sätta fingret på varför men en viss mättnad infann sig och samtidigt tog andra intressen över. Det började med något så banalt som ett besök på möbelvaruhuset Svenssons i Malmö då ett inredningsintresse vaknade. Så mycket fantastiska möbler det finns. Visst har jag varit delaktig när vi renoverat radhuset de senaste åren och jag gillade femtiotal sedan tidigare, enda rummet i källaren är fyllt med teakmöbler. Inredningsintresset utvecklade sig snabbt till något maniskt som dominerade. Just ordet mani är något jag förknippar med 2015. Det var först då jag insåg att jag kan bli manisk. Innan tyckte jag att jag mest snöade in på saker men nu har jag insett att jag kan bli rätt manisk. Alltid i kombination med stress och i våras var jag för första gången på väg mot den berömda väggen men jag lyckades bromsa i tid. Designmöbler är f ö väldigt dyrt. Under sommaren övergick intresset alltmer till retromöbler och loppisar. Men inte blev jag mindre manisk för det. Sista vändan är ett maniskt letande efter gamla blomkrukor nu när jag inte längre tar död på alla växter som kommer över tröskeln. Men nu känner jag iaf mig själv lite bättre. Alltid nåt.
Fortsätt läsa Rikards årskrönika 2015- den med väldigt lite serier
Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.
SECRET WARS #9
Manus: Jonathan Hickman
Illustration: Esad Ribic
Förlag: Marvel Comics
Så har då äntligen Marvels mega-event gått i mål. Först skulle det innehålla åtta nummer men växte till nio, sedan blev utgivningen försenad medan förlaget kickade igång det nya initiativet All-New, All-Different Marvel som utspelas efter händelserna i Secret Wars #9. Det är inte bara slutet på ett av Marvels bästa event utan även en avslutning på allt Jonathan Hickman gjort hos förlaget sedan hans sejour med Fantastic Four började 2009. Det är med bävan jag ser fram emot detta nummer eftersom jag förmodar att det innehåller sorgliga nyheter om familjen Richards öde men om det är någon som kan författa den historien så är det Hickman. Första halvan av Secret Wars har jag redan recenserat och återstående nummer kommer att recenseras så fort sista numret dyker upp i brevlådan.
Roboten Dengo har inte bara kidnappat Prince Robot IV:s nyfödda son utan också Hazel, tillsammans med hennes mor Alana och farmor Klara. Dengo tänker desperat utkräva hämnd för sin döde sons räkning och tar därför kontakt med en hjältemodig grupp av frihetskämpar som vill få ett slut på kriget mellan Landfall och Wreath. Han upptäcker dock, för sent, att ”hjältarna” i The Last Revolution är fanatiska terrorister med en egen blodig agenda.
Medan Dengo ångrar sitt beslut jagas han av Marko och Prince Robot IV som beslutat att temporärt begrava stridsyxan för att finna deras respektive barns kidnappare och Gwendolyn, The Brand och Sophie tillsammans med Lying Cat och Sweet Boy anländer på planeten Demimonde på jakt efter draksperma som är den sista ingrediensen i en brygd som ska hjälpa prisjägaren The Will att bli frisk.
Två år har gått sedan vi lämnade Marko och Alanas familj någonstans i en galax långt borta. De befinner sig nu på planeten Gardenia där Alana försörjer sig som virtuell såpaskådis medan Marko har fullt upp med deras bedårande dotter Hazel. Den ständiga rädslan att bli avslöjade för vilka de egentligen är påtaglig om man är efterlyst i hela galaxen men vår Romeo och Julia-saga handlar mer om vardagsbekymmer, slitningar och missförstånd som händer alla småbarnsföräldrar när smekmånaden är över.
I The Robot Kingdom lurar fler mörka faror men inte främst från den kungliga familjen utan från en bitter och oberäknelig undersåte som brutalt kidnappar Prince Robot IV:s nyfödda telning och tar sig till Gardenia för att leverera ett meddelande via TV-kanalen Open Circuit. Med fruktan för sitt liv ger bildkonstnären Yuma roboten något som verkligen kommer att få uppmärksamhet jämfört med hans egna sorgliga berättelse: var Marko och Alana håller sig gömda. Med ett gemensamt hot mot två olika familjer är inga allianser heliga och fiender blir snart vänner.
Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på halsbrytande akrobatkonster, mystiska gudabilder, komisk timing, galen bilfärd och brutal vårstädning. Mycket nöje!
Gamla Mrs. Taylor bjuder den nyinflyttade Diane på kaffe och nygräddad paj, inte bara som en artighetsgest utan för att det är dags att de pratar om Huck. Den store tyste mannen som jobbar på bensinstationen är kanske inte den vassaste kniven i lådan men han utstrålar någon sorts vishet och den lilla stadens invånare föredrar att kalla honom ”speciell”. Mrs. Taylor vet att Diane precis flyttat in men det är viktigt att hon får reda på att det inte var något konstigt med att Huck letade upp Dianes guldhalsband som hade försvunnit i soporna. Att hitta saker är hans specialitet och om något försvinner kan man lita på att det dyker upp igen morgonen efter. Han är stark också och verkar aldrig bli trött. Mrs. Taylor såg honom en gång dra upp en lastbil ur floden och han sprang hela vägen till Kalifornien för att leverera ett julkort. Hur detta är möjligt är inget som staden spekulerar i. Allt de vet är att Huck lämnades i en korg utanför barnhemmet med en lapp som bad att de skulle älska honom och att de uppfostrade honom till att göra en god gärning varje dag och det är precis så han lever sitt liv. Staden har blivit välsignad med en hemlighet och det är viktigt att det förblir så.
Julie Marohs teckning till BD Egalites hemsida
I år går 43:e upplagan av den franska seriefestivalen i Angoulême av stapeln 28-31 januari och i början på veckan annonserades listan på alla nominerade till det prestigefyllda hederspriset Grand Prix d’Angoulême där alla 30 nominerade var män. Sedan festivalen startade har bara en handfull kvinnor funnits med bland de nominerade och det är bara en kvinna (Florence Cestac) som har vunnit hederspriset. Senast förra året var bland annat Marjane Satrapi (skaparen av Persepolis och förra årets vinnare av Adamsonstatyetten) nominerad men fanns inte med i år eftersom hon, enligt representanter för festivalen, inte gör serier längre, vilket är skrattretande med tanke på att förförra årets vinnare Bill Watterson (Kalle och Hobbe) producerat tre seriestrippar sedan 1995.
Seriekommentar av Florence Cestac, den enda kvinnliga vinnaren av Grand Prix d’Angoulême.
Kritiken lät inte vänta på sig och den franska organisationen BD Egalite (där BD står för bande dessinée som är den franska beteckningen för serier) manade till bojkott vilket fick tolv nominerade män att tacka nej, däribland Brian Michael Bendis, Milo Manara, Riad Sattouf och Bill Sienkiewicz. I ett halvhjärtat försök att ändra på situationen (där företrädare i en kommentar till det inträffade bland annat hävdade att de ”inte kunde skriva om seriehistorien”) reviderade festivalarrangörerna listan och la till sex kvinnor bara för att sedan snabbt ta tillbaka det. Nu har man meddelat att det inte kommer att finnas någon lista överhuvudtaget utan de som får rösta får rösta på vem de vill. Fortsättning lär följa.
Reportern Upsher och fotografen Doff från skvallerblaskan The Hebdomadal tänker göra ett reportage om ”kidnappningen” av Alana från Landfall men inser snart att detta rör sig om något helt annat och är starten på deras största scoop någonsin…ända tills Agent Gale från Landfalls hemliga underrättelsetjänst upptäcker att de vet för mycket och bussar den frilansande prisjägaren The Brand och hennes bedårande Sankt bernhardshund Sweet Boy på dem.
The Will, tillsammans med Lying Cat, Gwendolyn och slavflickan (som nu får namnet Sophie) vilar ut sig på vad som verkar vara en paradisplanet men som visar sig vara livsfarlig och Gwendolyn blir extra angelägen om att hitta Marko – inte för att döda honom utan för att hon behöver hans magiska krafter.
Under tiden anländer Marko, Alana, Hazel och de andra på rymdträdet till planeten Quiteus för att få träffa den store författaren och inspiratören D. Oswald Heist. Sällskapet får äntligen en välbehövlig paus efter månader på flykt men detta är bara lugnet före stormen.
