Serieåret 2013. Ja, vad är det att skriva om? Jag trodde att jag hade nått ett all-time low vad gällde mängden serier jag inmundigade 2012. Men jag har faktiskt läst ännu mindre serier i år. Så när jag tog ut teman till den här krönikan så hade jag valt ut Valiants relaunch, Viktor Kasparsson, Brandon Graham och Planet of the Apes. När jag så läste igenom förra årets rätt trötta krönika så insåg jag att jag där nämnde såväl Valiant, Brandon Graham som Planet of the Apes. Å för all del Kasparsson också. Då blev det inte så mycket kvar så det här blir följaktligen en ännu tröttare krönika.
Jag kan inte ens få ihop en topp fem-lista över årets bästa serier för jag minns inte vilka serier som verkligen stuckit ut förutom en och det är Dennis Gustafssons senaste Viktor Kasparsson-album, Blodsband, som är det bästa hittills och ett riktigt mästerverk. Så är det något jag verkligen ser fram emot nästa år i serieväg så är det att Dennis Gustafsson upprätthåller sitt imponerande tempo med ett VK-album per år. Att han fortsätter hålla hög kvalitet är jag inte ett dugg orolig över.
Vad gäller serieinköp så har jag aldrig köpt så lite fysiska seriealbum som i år. Jag har fortfarande alltför många album och samlingar olästa för att med gott samvete inhandla så mycket. Däremot har jag fortsatt att köpa digitala serier och även den digitala läshögen har växt. Enda skillnaden är att jag inte köpt så mycket superhjälteserier digitalt i år utöver Valiants.
Så mycket mer finns inte att skriva om. Jag räknar med en uppryckning nästa år såväl vad gäller serieläsande som bloggande. The only way is up 🙂
