Jag gillade verkligen första numret av relanserade sci-fi serien Prophet. Brandon Graham står för manus och tecknar gör Simon Roy. Nu har Farel Dalrymple (lätt ett av serievärldens coolaste namn) tagit över tecknandet och det ser fortsatt bra ut om än inte lika bra som Simon Roys teckningar. Omslaget ovan är inte gjort av någon av dessa utan av Giannis Milonogiannis som debuterade med Old City Blues, utgiven av Archaia. Omslaget är ett av de snyggaste jag sett på väldigt, väldigt länge.
Det är möjligt att det här egentligen inte är ett egentligt snyggt omslag, utan helt enkelt en vanlig bild, men det är väl inte hela världen. Vet tyvärr inte vem som illustrerat, så om någon känner igen bilden och vet vem som gjort, droppa gärna en kommentar. Jag själv har för övrigt ingen som helst relation till Wonder Woman. Hon har blinkat förbi då och då i något event hos DC (t ex i Blackest Night-samlingen som jag recenserade här), men jag kan inte låta bli att tycka att hon känns väldigt corny med sin lasso och skottsäkra armband (och någon sorts osynlig bil, eller?).
Update: Skaparen heter Dan Shearn. Mer av honom här.
När Johnson möter Johnson uppstår ljuv grafisk musik. Lobster blir lyxförpackad av Dave som i och med det tredje numret av serien verkligen överträffar sig själv, det vill inte säga lite i hans fall, med en komposition som genomsyras av det bästa från Art Noveau- och pulptraditionen. Mucha filtrerad genom Finlay. Det är stenhårt och förtrollande. Inte helt oväntat lever innehållet upp till de höga förväntningar man får av ett sådant omslag. Black Flame går hårt åt både New York och Lobster Johnsons gäng i en krevad av förtärande flammor, skottlossning och ockulta ritualer. Tonci Zonjic fortsätter kanalisera det bästa hos Alex Toth och ger det hela en mycket egensinnig finish. Mignola och Arcudi börjar verkligen bli varma i kläderna när de drar åt tumskruvarna på både protagonister och läsare. Ondsint cliffhanger utlovas. Om du inte redan börjat läsa den här serien gör det nu!
Ofta när jag inte varit i seriebutiken på länge kompenserar jag genom att impulsköpa en massa extra serier när jag väl kommer dit. Nu senast hade jag inte varit inne i butiken på sex veckor vilket med mina mått mätt är en evighet; jag hade nästan heroinistmässiga abstinensskakningar när jag klev in genom dörren (när jag kom ut hade jag spenderat £144 och kände mig mycket bättre). Ett av impulsköpen den här gången blev Robert Kirkmans, Nick Spencers och Shawn Martinbroughs nya Thief of Thieves från Image. Jag köpte den på namnen ”Kirkman” och ”Martinbrough” (Robert Kirkman behöver kanske ingen närmare presentation; Martinbroughs kantigt naturalistiska stil har jag gillat sen hans inhopp på The Losers och DMZ) – ”Spencer” måste jag medge att jag hade sämre koll på (vet att många gillar hans Morning Glories men den serien gjorde det inte riktigt för mig, som ni kan läsa här).
Thief of Thieves kändes också som ett givet köp eftersom jag är svag för s k heist movies: konceptet med serien är att mästertjuven Conrad Paulson a k a Redmond (som naturligtvis kan stjäla vad som helst, när som helst) bestämmer sig för att dra sig tillbaka för att ordna upp ett än så länge tämligen ospecificerat problem från sin svunna bakgrund. Cue fräsiga stöldscener, snärtig dialog och coola medhjälpare, berättat med hopp fram och tillbaka i tiden som ger oss glimtar från Redmonds tidigare liv parallellt med planeringen inför den kommande mästerstöten (om nu Redmond verkligen tänker genomföra den, han ska ju bevars dra sig tillbaka – men vi vet väl hur det blir med det, eller hur?).
Fortsätt läsa Thief of Thieves #1-2
Det var ett tag sedan sist men nu har vi nöjet att presentera en ny medarbetare på Shazam.se. Nedan följer den sedvanliga intervjun:
Red: Hej Andreas och välkommen som skribent på Shazam.se. Du kan väl börja med att berätta lite om dig själv.
Andreas:Tack så mycket! Jag heter Andreas Mars och är en 38-årig östgötsk musiklärare i skånsk exil och äter, sover samt andas serier 24/7. Väskan är alltid packad med dagens Marvel-trade och nattygsbordet svämmar över av det senaste från USA och gamla klassiker tillsammans med sådant man bara måste läsa om. Jag har en omättlig aptit och slukar mest Marvel men är också svag för annat, mest Alan Moore.
Superhjältegenren har alltid legat mig varmast om hjärtat och jag har samlat svensk Marvel ända sedan 10-årsåldern. Efter en liten svacka på 90-talet fick jag nytändning under början på 2000-talet i och med att jag hittade Lilla torgs seriemagasin i Malmö där jag hamnade under mina studier i staden. Arne visade mig gamla svenska Marvelserien från 60-talet och berättade till min glädje att även Fantastiska Fyran minsann gavs ut i Sverige under samma tid. Snart fylldes hyllorna i hemmet av nya serier och med nätets hjälp utökades samlingen men ny Marvel direkt från staterna.
Red: Vad kan vi förvänta oss att få läsa av dig här på Shazam?
Andreas:Det kommer naturligtvis bli mycket Marvel , mest Fantastic Four och både grön och röd Hulk. Kommer även göra djupdykningar i gamla klassiker och nyare material inbundet eller i pocket.
Red: Något bra tips på en riktigt bra serie du läst den senaste tiden.
Andreas: Captain Britain by Alan Davis & Alan Moore Omnibus. Under början av 80-talet hade Captain Britain en guldålder under Alan Davis och framförallt med Alan Moore. Detta var en av de första grejerna Moore gjorde i superhjälte-genren och det håller verkligen än.
Den här feta volymen innehåller allt material tecknat och skrivet av Alan Davis som publicerades i England och det är första gången man kan läsa detta i sin kronologiska helhet.
De som inte läst dessa serier har något att se fram emot. Tokigt spännande, bisarrt absurt, fasansfullt skrämmande och oemotståndligt vackert och gripande är några av de adjektiv som bäst kan beskriva detta mästerverk.
Att få tag i den här volymen var inte lätt vilket är synd men förhoppningsvis kommer den i nytryck eller annan utgåva. Tveka inte i så fall. Det är en bergochdalbana som inte lämnar någon serieälskare oberörd.
Red: Tack så mycket och välkommen ombord Andreas.
Den förlorade sonen återvänder. Efter ett rekordlångt uppehåll så har det blivit dags för mig att serieblogga igen, och jag gör det med en recension av Uncanny X-Force #1-4, The Apocalypse Solution (som jag läst på iPad:en). Johan har redan recenserat delar av den här arc:en, men det skadar (väl?) aldrig med en second opinion, så jag kör en egen variant här.
Uncanny X-Force är i korthet en nystart av titeln som tidigare hette enbart X-Force, och som sedan starten bestått av ett knippe X-hjältar som inte spottat i glaset när det kommit till covert ops och uppdrag av det mer tveksamma (och rent mordiska) slaget. När Craig Kyle och Christopher Yost (som skötte manus för X-Force #1-28) hade hand om teamet bestod det främst av individer med vassa tillhyggen, som till exempel Wolverine, X-23 och Archangel, men när Rick Remender har fått ta över författartyglarna i och med Uncanny X-Force så har han valt en annan approach för teamets uppbyggnad, och även för deras existens. I det här nya teamet finner vi återigen Wolverine och Archangel, men övriga medlemmar har ersatts av Psylocke, Fantomex och Deadpool. Kan kännas som en rätt random samling karaktärer, men för den som kan sin X-historia (och det vill jag gärna tro att jag kan) så finns det en röd tråd som knyter dem samman: De har alla blivit manipulerade och mer eller mindre psykiskt våldtagna i sitt förflutna, och har i och med X-Force gett sig blanka fan på att det inte ska hända igen. Med hjälp av en stor dos våld kan man tänka sig.
Arc:en heter som sagt The Apocalypse Solution, så det är ingen direkt överraskning att teamets första uppdrag går ut på att ta kål på just Apocalypse. Angel a.k.a. Archangel a.k.a. Warren Worthington III – vars liv vrängdes ut och in av Apocalypse då han förvandlade en desperat Angel till Death / Archangel, en av apokalypsens fyra ryttare – har snappat upp rykten att Clan Akkaba, en kult med tusenåriga kopplingar till Apocalypse, lyckats skapa en klon av sin forne härskare. Det här kan X-Force såklart inte blunda för, och efter en mer eller mindre lyckad infiltration av Deadpool så ger sig teamet iväg för att sätta stopp för Clan Akkabas planer. Det visar sig (såklart) vara lättare sagt än gjort, för den nyligen återuppståndne Apocalypse skyddas inte bara av varje superskurks standardiserade underhuggare, utan även av The Final Horsemen, vilket är fyra stycken synnerligen obehagliga mutanter som fullständigt sprutar död och förintelse kring sig. X-Force får helt enkelt sina fiskar varma, och jakten på Apocalypse blir långt ifrån smärtfritt.
För den som ännu inte läst The Apocalypse Solution så ska jag inte spoila storyn, men teamet får som sagt sina fiskar ordentligt varma och får därmed vid flera tillfällen möjlighet att utnyttja sina dödliga superkrafter till fullo. Det är i princip fullt ös från början till slut, men det är inte bara dum trikåaction, för Remender får till ett driv och en spänning som håller i sig ända till det nervkittlande och oväntade slutet. Jag har egentligen inget negativt att säga om serien som helhet, men ska jag lyfta något litet minus så skulle det vara hur Fantomex hanteras. Känner man inte till Fantomex sedan tidigare så kan det nämligen vara svårt att få kläm på vad han egentligen har för krafter. För den som missat honom så kör vi en snabbdragning här: Kraftfull illusionist, prickskytt, externt fristående nervsystem kallat E.V.A., tre hjärnor, skydd mot telepati och ökad snabbhet, styrka och vighet. Med allt detta till förfogande så kan det som sagt ta en stund innan man förstår att Fantomex är mer än en kille med pistoler, och som snarare jobbar betydligt mer med sina illusioner. Utöver det så tycker jag att Remender fått till en fullpoängare, både karaktärs- och storymässigt (och då gillar jag egentligen inte ens Deadpool).
Illustratör för de här numren är Jerome Opeña, som i mina ögon är grymt bra. Han lyckas dels visa hur dödlig varje medlem verkligen kan vara, men utan att för den delen göra dem osympatiska, och får även till en perfekt detaljrikedom och lagom gritty känsla med en mix av tusch och detaljerad blyerts. Färgläggningen av Dean White tycker jag också är smått briljant, med en lila- och gröntintad ton som ger serien en passande och personlig känsla. För att dra en filmreferens så får färgschemat i X-Force mig att tänka på Drive (vilket enbart är positivt). X-Force är i korthet en av de snyggaste serier jag har läst på riktigt länge.
Sammanfattningsvis så är Uncanny X-Force #1-4: The Apocalypse Solution väldigt nära en fullpoängare. Serien är snygg, frän, spännande och befriande fristående från övriga X-titlar och mutantkontinuitet, vilket gör den passande för såväl veteraner som nytillkomna läsare. Köp den.
Riktigt cleant omslag av Marcos Martin.
DC har alltid tagit sig själva på lite större allvar än konkurrenten Marvel. Marvel har t ex under många år drivit med sig själva under rubriken What the…?! (en etikett som omfattat både en oregelbundet utgiven serie och en räcka kortare skämtserier och -teckningar som gått som utfyllnadsmaterial i andra Marveltidningar). What the…?!-tidningen samlade dessutom några av Marvels bästa kreatörer, som där kunde ta ut svängarna och parodiera sina egna skapelser – bland manusförfattarna genom åren märks t ex Stan Lee själv, John Byrne, Kurt Busiek, Peter David, Erik Larsen och Joe Quesada, för att bara nämna några. Något liknande har aldrig funnits hos DC (möjligen med undantag för Fred Hembecks små skämtstrippar som publicerades i diverse DC-tidningar i slutet av 70-talet – men så blev också Hembeck raskt överköpt till Marvel).
Kanske var det en insikt om denna brist på humor och självdistansom låg bakom skapandet av albumet Bizarro Comics 2001 (albumet vann både en Eisner och en Harvey för Best Anthology 2002), där DC bjöd in en rad av USAs främsta indie-serieskapare (sådana som normalt inte skulle ta i superhjältar med tång) att presentera sina versioner av förlagets figurer, kända såväl som okända. Skaparlistan på albumets baksida är lika lång som imponerande: Jessica Abel, Kyle Baker, Eddie Campbell, Evan Dorkin, Sarah Dyer, Hunt Emerson, Matt Groening, Gilbert Hernandez, James Kochalka, Tony Millionaire, Paul Pope, Jeff Smith, Jill Thompson… och det är ändå bara en bråkdel av de talangfulla författare och illustratörer som hörsammade DC:s upprop. Resultatet blev en samling som verkligen förtjänar att kallas en modern klassiker.
Fortsätt läsa Moderna klassiker: Bizarro Comics
Idag förmedlade Serieteket det oerhört tragiska beskedet att Kristiina Kolehmainen gått bort allför tidigt. Som grundare av Serieteket och ansvarig för spx har hon gjort ett fantastiskt jobb för seriernas ställning. Jag har bara träffat henne kort vid ett par tillfällen men fick samma intryck varje gång, vänlig, glad och med en stor passion för serier. Seriesverige känns tomt idag. Vila i frid Kristiina.
Fransoserna har haft stora framgångar med Asterix-filmerna det senaste decenniet och nu är det dags för en annan fransk serieikon: Marsupilami. Filmens franska originaltitel är Sur la piste du Marsupilami. Jag har inte hittat något om en svensk biopremiär men den kommer säkert på dvd/blue ray vad det lider. På ärevördiga Pathés engelska hemsida finns en textad trailer för den som vill ha det. Jag kan inte säga att jag känner något större pepp men det lär bli succé i Frankrike iaf.
