Ikväll så kommer Shazam.se att presentera ytterligare en ny trailer för Green Lantern, och för att höja peppet en aning inför det så inleder vi dagen med ett minitest för er som anser er vara något mer hardcore. Testet i sig är simpelt: Vad heter de olika medlemmarna ur Green Lantern Corps på bilden nedan? Vinnaren får evig ära och berömmelse!
Klicka här eller på bilden för en större version.
Att en av Shazamredaktionens favoritserier ges ut på svenska har varit känt i en månad ungefär. Den 7 maj släpps första volymen av The Walking Dead med undertiteln Tills döden skiljer oss åt i samband med spx av nystartade Apart förlag.
På baksidan har två av Sveriges främsta 😉 serietyckare varsitt citat:
”… antagligen det mest blodisande som berättats i zombiegenren.”
– Fredrik Strage, DN
”The Walking Dead är en av de absolut bästa serier jag läst det senaste året”
-Rikard Karlsson, shazam.se
Givetvis en ära att få vara med på ett hörn. Jag hoppas att Apart förlag lyckas nå utanför serienördarna, lyckas de med det tror jag serien säljer sig själv. Så fantastisk är den. Dessutom var det ett tag sedan en amerikansk mainstreamserie gavs ut i albumform i Sverige så marknaden är inte direkt mättad och jag tror att marknaden finns. Plus dessutom för en snygg förlagslogga. Efter hoppet finns några sidor ur första volymen att beskåda.
Fortsätt läsa Förhandstitt: TWD 1: Tills döden skiljer oss åt
Illustration av Ulli Lust.
Sällan har så många seriefans haft så få personer att tacka för så mycket! Att ordna en seriefestival är minsann inte alltid en dans på rosor, men jag och mina kollegor på Serieteket hoppas att den trettonde upplagan av small press expo kommer att bli så välbesökt och älskad att det är värt all svett och möda. Nu på torsdag den femte maj sparkar det igång redan på morgonen då Goethe Instutet har frukostvernissage för en utställning med två av festivalens tyska hedersgäster Ulli Lust och Kati Rickenbach.
Fortsätt läsa spx 5 -8 maj 2011
För en snyggare affisch sök på "Thor poster by Olly Moss"!
Vid det här laget antar jag att ganska många av Shazams läsare tagit sig iväg till biograferna och sett Kenneth Branaghs tolkning av Marvels blonde åskgud. Kritiken har inte varit nådig, ettorna har haglat och det är bara Svenska Dagbladets skräpfilmskonnässör Jan Lumholdt som stuckit ut hakan och gett filmen en, i mitt tycke ganska oreflekterad, fyra. Läs vidare och ta reda på om undertecknad ger tummen ner eller i filmen ser en signal att det är dags att ”throw out Christ and bring back Thor!”
SPOILERS AHOY!
Det har jag givetvis tyckt länge, men Kenneth Branaghs förfelat svulstiga rulle gör varken Marvelserierna eller asatron några tjänster. Varningsklockorna klämtar så jag känner mig som Quasimodo under en särskilt hetsig dag i kyrktornet när Anthony Hopkins Oden i filmens inledning återger hur kriget mot frostjättarna utkämpades och vanns i fordoms dagar. Det känns som att kolla på kasserat material från Lord of the Rings, vars datoranimerade sekvenser vid det här laget har närmare tio år på nacken. Känslan håller i sig när kameran sveper in över ett metallglänsande Asgård. Visst såg stället ut som ett knasigt rymdskepp även när kung Kirby tecknade, men det här är inte en värdig tolkning.
Jag skrev i höstas om Arne Bellstorfs Baby´s in Black- The Story of Astrid Kirchherr and Stuart Sutcliffe, en serie jag verkligen sett fram emot. Serien bygger på Bellstorfs intervjuer med Kirchherr och fokus är på kärlekshistorien mellan Astrid Kirchherr och Stuart Sutcliffe, som var med i Beatles när de spelade i Hamburg innan han satsade på konsten, med Beatles och 60-talets hippa Hamburg som fond. Baby´s in Black finns även utgiven på engelska av Self Made Hero, stora delar av dialogen i Reprodukts utgåva är dock på engelska. Beatles får väl sägas vara det mest inflytelserika bandet i rockhistorien men jag har själv aldrig lyssnat speciellt mycket på dem, jag har alltid föredragit Rolling Stones av de brittiska storheterna. Farsan var dock ett stort fan och körde Beatles-lugg, lite vågat på den tiden. Beatles-luggen kom av hur Kirchherr klippte tidigare pojkvännen Klaus som i sin tur introducerade Kirchherr för Beatles.
Jag gillar Bellstorfs teckningar skarpt men hade lite svårt att skilja vissa av personerna åt i början men det visade sig vara ett övergående problem. Bellstorf slår tidigt an en melankolisk ton i serien som hans teckningar passar ypperligt till. Det finns också en sympatisk känsla genom hela albumet, Baby´s in Black är en sällsynt lyckad och ömsint skildring av vänskap och kärlek. Beatles första tid i Hamburg är kul att följa liksom hur Astrid och hennes förre pojkvän Klaus dras till och fascineras av Beatles. Samtalen med Kirchherr inför serien märks, det känns som en alltigenom genuin skildring av Beatles, 60-talets Hamburg och Kirchherrs och Sutcliffes kärlekshistoria med tragiskt slut. I slutet när Astrid nås av beskedet om Sutcliffes död är det ingen dialog i pratbubblorna vilket förstärker känslan av tomhet samtidigt som det är tydligt att Bellstorf skildrat det så kort av hänsyn till Kirchherr. Baby´s in black är såväl en finstämd hyllning till kärleken som ett fascinerande tidsdokument.
Idag skulle Fantomens och Mandrakes skapare Lee Falk ha fyllt 100 år om han hade levt. Han föddes den 28 april 1911 i Saint Louis, Missouri. Han debuterade som serieförfattare som 19-åring då han skapade Mandrake för King Features Syndicate som blev en stor succé, vilket gjorde att KFS bad Falk skapa ännu en serie. Resultatet blev The Phantom, eller Fantomen för oss svenskar, en av de första maskerade seriehjältarna. Fantomen debuterade i amerikanska dagstidningar 1936 med teckningar av Ray Moore.
I Sverige har Fantomen getts ut oavbrutet sedan 1950 och vi är nog många, mig själv inräknad, som haft några av sina första serieupplevelser med just Fantomen.
För att fira Falks 100 årsdag så kommer The Scandinavian Chapter of the Lee Falk Memorial Bengali Explorer’s Club senare i år, i anslutning till bokmässan i Göteborg, att ge ut en jubileumsbok för att hylla Lee Falk. Ni kan läsa om boken här.
Den enda superhjälteserien jag följer är Ed Brubakers Captain America. Den är suveränt bra. Captain Americas ärkefiende Red Skull är dessutom en sällsynt ondskefull person. I juli kommer första delen av Red Skull Incarnate med manus av Greg Pak och teckningar av Mirko Colak om Johann Schmidts bakgrund. Blir innehållet hälften så bra som David Ajas otrevliga omslag blir det en höjdare. Resten av omslagen följer efter hoppet.
Nu är det bara ett nummer kvar av Brightest Day och jag har verkligen gillat Geoff Johns och Peter Tomasis härliga serie som trots flera parallella historier lyckats få till spännande historia som verkligen har engagerat mig och fått mig att varje gång etusiastiskt kasta mig över varje nytt nummer. Kanske är det därför som jag känner mig lätt besviken på nummer 23 av Brightest Day? till viss del är det så, men det finns en del berättartekniska brister i det här numret som gör det till ett av de sämre numren så här långt i Brightest Day.
Mycket av dessa brister är egentligen mer eller mindre ofrånkomliga i den här typen av serier. Slutet närmar sig och innan La Grande Finale så ska har författarna en tendens att kasta in en hel del exposition och förklaringar som ska knyta ihop serien och hur allt egentligen hänger ihop. Så även här. I Brightest Day #23 ska Johns och Tomasi på runt 30 sidor hinna förklara den mystiska skogen i Star City, den vita kraftringens egentliga plan för de hjältar och skurkar som återfick livet efter Blackest Night och vem som egentligen är seriens Big Bad Guy samt vem som ska rädda Jorden. Just det där sista hade jag lite svårt att få ihop eftersom jag har väldigt dålig koll på just dessa två klassiska Allan Moore-karaktärer (Skriv gärna en kommentar om ni vet hur det hela hänger ihop.).
Fortsätt läsa Brightest Day #23
Återigen ett rätt långt glapp i serieskriveriet för min del, så jag kompenserar med en rätt så maffig post och ett minst lika maffigt event: DC:s Blackest Night. Jag är ju en Marvel-kille från barnsben, men har fastnat ordentligt för Green Lantern sedan Geoff Johns startade om titeln för några år sedan. Nog snackat om mig, nu kör vi!
Handling: I tidernas begynnelse var allt svart. Nattsvart. Sedan var det plötsligt ljust, och inom kort så hade de olika nyanserna i färgspektrumet börjat rivalisera och strida med varandra. Så, de självutnämnda Guardians of The Universe valde att skapa The Green Lantern Corps med syfte att hålla koll och ordning på allt. De andra färgerna drog sig tillbaka, och under en lång period så var allt mer eller mindre under kontroll. Tills nu. Efter att Hal Jordan återvänt till rollen som Green Lantern och hans gamla läromästare axlat rollen som ledare för de skräckinjagande gula lanternorna – The Sinestro Corps – så har färgkriget återigen blommat upp. Lanternor med gröna, gula, röda, lila, blå, orangea och indigofärgade ringar har dykt upp och strider med varandra över hela galaxen, vilket visat sig vara starten för den domedagsprofetia som Guardians of The Universe kallar The Blackest Night. Blackest Night är genialt i sin enkelhet: Slutet på allt ljus och en återgång till evigt universiellt mörker.
En av huvudingredienserna i receptet för evigt mörker är lämpligt nog att de döda återuppstår för att sprida desperation och död. Så, med ett nattsvart dödsmoln, en korrupt Guardian och en första svart lanterna i form av den morbida dödsfanatikern Black Hand hängandes över galaxen så är det med andra ord läge för de olika färgerna att begrava stridsyxan för att istället fokusera på att hindra de svarta lanternorna från att förvandla universum till en evig kolkällare.
Fortsätt läsa Blackest Night hardcover
