Henrik Ö: Glad påsk alla Shazamfans! På påsk äter man sötsaker så Sweet Tooth #20 känns som passande seriegodis. Jeff Lemires postapokalypsindie har nu rullat på i snart två år och är precis lika spännande, angelägen och djupt mänsklig som när den började. I och med #20 börjar en ny arc där fokus ligger dels på förhållandet mellan Gus och Jeppard, och dels på en utveckling av de nyare medlemmarna i det aparta följe som nu är på väg mot Alaska för att gräva vidare i Gus förflutna. Lemires särpräglade illustrationer har de senaste numren utvecklat en ny mjukhet och ett bredare register – han känns nu ännu mer hemma, ännu mer bekväm i sin egen skapelse, vilket bara adderar till den skönt drömska känsla som snabbt blivit Sweet Tooths kännemärke. Bland det bättre man kan läsa just nu.
Shazam läser
Inför Thor
Riktigt bra spoof. Knappt en vecka till premiären nu.
[Tyska serieveckor] Haarmann
Genomgången av några av de mest uppmärksammade tyska serierna från förra året fortsätter. Peer Meter, manus, och Isabel Kreitz, teckningar, har förvandlat kriminalgåtan/rättsskandalen kring Fritz Haarmann till serieroman. Isabel Kreitz har tecknat en rad serieromaner som Die Sache mit Sorge, Der 35. Mai och Die Entdeckung der Currywurst. Peer Meter gjorde tillsammans med tecknaren Barbara Yelin förra året den uppmärksammade Gift om giftmörderskan Gesche Gottfried i Bremen. Han har uppenbarligen ett intresse för seriemördare och har nu tagit sig an Fritz Haarmann, den värste tyske seriemördaren under 1900-talet. Han våldtog och mördade över 20 unga män mellan 1923 och 1924 i Hannover innan han arresterades, dömdes och avrättades. Haarmann styckade de han mördat och sålde människoköttet som fläskkött, ben och andra rester kastade han i floden Leine. Haarmann var tjallare åt polisen och hade därför erhållit ett polisleg som underlättade i hans jakt på unga manliga offer.
Fortsätt läsa [Tyska serieveckor] Haarmann
Illustration: Isabel Kreitz
Förlag: Carlsen Verlag
Betyg: 3/5
Incognito: Bad Influences # 1-5
Om årets jätteportion eventserievansinne Fear Itself gav upphov till en oinspirerande Ed Brubaker-historia, ger Zack Overkills fortsatta öden och äventyr motsatt effekt. Det här visar Brubaker när han är som mest inspirerad och inspirerande, och som han själv valt att uttrycka det ”The Secret Ingredient Is Pulp”.
Bad Influences tar vid direkt efter den första serien. Jag rekommenderar alla att skaffa den per omgående, helst i lösnummer så ni inte går miste om Jess Nevins intressanta texter om pulphistoria. Finns inte med i albumen. För att ta historien i korta drag: Zack Overkill är en före detta superskurk som placerats i vittnesskyddet. Han får äta mediciner för att dämpa sina krafter och har ett trist kontorsjobb. En rad mer eller mindre slumpmässiga händelser för honom tillbaka in i spelet, den här gången inom lagens råmärken som agent för organisationen SOS. I föreliggande serie får Overkill återigen ge sig in i den kriminella världen i akt och mening att föra hem Simon Slaughter, en SOS-anställd på hemligt uppdrag som verkar ha blivit lite väl hemmastadd i den nya miljön.
Fear Itself #1
Sommaren är här och med den Marvel-blockbusters både på bio och i serieform. Årets stora event har som sig bör ett toppat lag: manus av Matt Fraction, illustrationer av Stuart Immonen (med benägen assistans av tuscharen Wade von Grawbadger) och färgläggning av mästarinnan Laura Martin. Fläskigt ögongodis så långt man ser – och det finns mycket utrymme för fläsk i denna dubbelstorleksinledning (44 sidor serier istället för de gängse 22).
Att Marvel vill att det här ska vara årets seriehändelse märks med andra ord tydligt på illustrationerna. Massor med splashpages (de två huvudskurkarna får en var på olika ställen i tidningen), rutor som sträcker sig över hela uppslaget (jag räknar tre bilder av hela Avengers-lineupen utsmetad över seriesidorna, en av dem runt middagsbordet i Asgård i god Asterix-stil) och moneyshots som är så episka att det knakar (det här numrets höjdare måste väl vara när Odin öppnar en burk stryk till sin son Thor). Immonen levererar – det var väl ingen som väntade sig nåt annat? Och Laura Martins färgskalor är som vanligt oantastliga, solnedgångsljuset på den första Avengerslineupen är t ex ett under av subtilitet, det är nästan så Martins arbete med skuggor, skalor och toner känns bortslösat i en sån här blockbuster. Men ska det va så ska det, som det heter.
Illustration: Stuart Immonen
Tusch: Wade von Grawbadger
Färgläggning: Laura Martin
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Fear Itself Prolouge: Book of the Skull
Så sparkar det alltså igång, Marvels stora sommar-event: Fear Itself – och med tanke på stundande filmpremiärer har händelsen såklart Thor och Captain America i bärande roller. Just Thor figurerar dock inte alls i denna prolog signerad Ed Brubaker, här är det istället fråga om backstory med två parallellhandlingar: å ena sidan Captain America och hans Invaders under andra världskriget, och å andra sidan skurkarna Sin (Red Skulls dotter, ni vet) och Baron Zemo i nutid, på jakt efter Red Skulls största hemlighet.
Fear Itself signalerar från ruta ett att det här är ett mainstream-event, pure and simple. Den (visserligen gottköpsmässiga) politiska anstrykningen man såg i Civil War eller experimentlustan från Grant Morrisons bidrag till event comics-genren (DC One Million och Final Crisis) saknas helt här. Begraven hemlighet dyker upp igen och hotar Marvel-universat, punkt slut. Book of the Skull lider också av att den är just en prolog: det här är inte en historia som står på egna ben. Syftet att presentera skurkar och intrigtrådar inför resten av Fear Itself är helt klart överordnat karaktärsskildringar såväl som kreerande av någon som helst poäng som skulle göra Book of the Skull relevant i sig själv.
Fortsätt läsa Fear Itself Prolouge: Book of the Skull
Illustration: Scot Eaton
Tusch: Mark Morales
Färgläggning: Sunny Gho
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
[Tyska serieveckor] Castro
Spx11 har ett tyskt tema och därför sparkar Shazam igång Tyska serieveckor. Först ut är Reinhard Kleist som är en av mina favorittecknare. Hans Cash- I see a darkness är lysande, både jag och Johan gillar den skarpt. Fidel Castro, den kubanske revolutionären/diktatorn gillar jag däremot inte alls så det var med blandade känslor jag tog mig an Castro som gavs ut av Carlsen i höstas. Brittiska Self Made Hero ska f.ö. ge ut den i engelsk översättning i juli. Carlsen gav ut Kleist reseskildring från hans vistelse på Kuba, Havanna. Eine Kubanische Reise 2008, men den har jag inte läst. Castros och Kubas historia berättas genom den tyske fotografen Karl som landar på Kuba i början av 50-talet för att intervjua Castro. Efter lite dramatik når han Castro och får en kort intervju, han får även höra andra historier om Castro av de som känt honom längre och blir begeistrad både av Castro och kampen mot diktatorn Batista. Parallelt med Karls liv på Kuba där han blir kvar följs Castros och Kubas historia fram till idag. För att göra Castro så autentisk och korrekt som möjligt har Kleist tagit hjälp av Volker Skierka som bl.a skrivit en biografi om Catro.
Kleist tuschtunga teckningar är som vanligt underbart bra med miljöskildringen snäppet bättre än personskildringen. Teckningarna är också albumets verkliga styrka. Trots att serien omfattar över 270 sidor så tvingas Kleist jäkta fram en hel del. Huruvida han valt de viktigaste delarna av Castros liv vet jag inte men det jag känner till är iaf med. Kleist har lagt fokus på händelserna fram till den misslyckade invasionen i Grisbukten. Det är följaktligen också i början när händelserna ges mer tid och man känner att man kommer närmare Castro och det som drev honom och hans revolutionärer som serien är som bäst. Det är lätt att sympatisera med revolutionen till en början, en synnerligen rättmätig revolution. Castro skildras dock redan från början som en hänsynslös karaktär, att andra offras för att han själv ska nå sina mål förefaller vara en självklarhet. Det framträder tydligt trots att han även sätter sitt eget liv på spel.
Under läsningen får jag känslan av att Kleist är ambivalent inför Castro som person, han sympatiserar uppenbarligen till en del men väjer sig inte för att skildra hur revolutionen, liksom alla andra kommunistiska/socialistiska revolutioner obönhörligen slutar i ett nytt förtryck. Denna del har Kleist skickligt valt att skildra genom två av Castros medhjälpare från de tidiga åren, Lara och hennes bror Juan, som Karl lärt känna tidigt. Liksom Kleist är ambivalent inför Castro är även jag det inför albumet. Jag ogillar Castro eftersom han är en diktator och jag har även svårt för Karl, ett typiskt exempel på en utlänning som letar efter något sant och rätt och vägrar se sanningen bakom lögnen. Men trots två huvudpersoner som jag har svårt (i Castros fall synnerligen svårt) att känna sympati för lyckas Castro vara en intressant skildring som ger en bra inblick i revolutionen, Castro och det kubanska folket.
Förlag: Carlsen Verlag
Betyg: 4-/5
Måndagstips
Ny vecka och nya tips från serievärlden:
- På Comics Heaven i Gamla Stan här i Stockholm så kan du nu köpa Dark X-Men TPB, som då alltså samlar #1-5 av miniserien, för ynka 69 kr! Mina recensioner av Dark X-Men finner du här, och serien hos Comics Heaven finns för omedelbart inköp här. Rekommenderas varmt.
- Hos ComiXology, det vill säga i deras app på iPhone och på iPad, så kan du idag göra ett riktigt klipp och köpa loss Joss Whedons och John Cassadays 12 första nummer av Astonishing X-Men för ynka 7 kr styck! In och kör bara. Även här kommer jag med en varm rekommendation.
- Undrar du precis som jag vad Batman Live egentligen är för påfund? Svaret på det (hint: det är en arenashow) får du hos Robot 6, som även bjuder på både bilder och en hel massa previewklipp. Personligen så har jag inte bestämt mig för om jag ska skratta, gråta eller boka biljetter. Vad tror du?
X-Men Legacy #247
OBS! Följande recension innehåller spoilers!
Först en liten ursäkt: jag har hela tiden tjattrat om att Age of X har fem delar – vilket jag tror det faktiskt var fråga om i nån tidig solicit som jag sen inte brytt mig om att bekräfta – men nu när jag läser del 5 är det alldeles tydligt att det är sex delar det är fråga om – X-Men Legacy #247 är den näst sista delen av Age of X, inte den sista.
Okej? Okej. Ni som följt min Age of X-bevakning vet vid det här laget vad som gäller. Alternativversion av X-men, mutanter belägrade i Fortress X under ledning av general Magneto håller med nöd och näppe mänsklighetens samlade armé stången. Eller? Så långt intrigen, ni som läst förut vet också att jag inte är särskilt imponerad av Clay Mann och Jay Leisten som illustrerar hälften av Age of X-numren – och det är ungefär samma nivå på saker och ting i det här numret. Stelt, uttryckslöst och miljöbilder som inte alls tar vara på Careys backstory-upplägg. I det här numret gör dock Mann och Leisten lite av en uppryckning, det är faktiskt några bildsekvenser här som glimtar till: Kitty sista-minuten-räddar Professor X på s 4, Basilisk/Cyklops vägrar följa Sam Guthries order på s 8 och det blir pinsamt klart vem som har de verkliga ledaregenskaperna, och såklart slutbilden, där Mann och Leisten äntligen, äntligen, efter tre nummer, lyckas få Fortress X att se coolt ut.
Fortsätt läsa X-Men Legacy #247
Tusch: Jay Leisten
Färgläggning: Brian Reber
Förlag: Marvel
Shazam läser
Vi i redaktionen antar att ni surfar hit av samma anledning som vi besöker diverse seriesajter i cyberrymden nämligen för att få tips på serier att läsa (eller serier att undvika). Eftersom vi inte inte hinner/orkar skriva om allt vi läser lanserar vi Shazam läser där vi skriver kort om serier vi läst senaste tiden. Det kan även bli vad vi vill läsa. Shazam läser kommer att dyka upp på eder ödmjuka (nåja, ibland) serieblogg varje söndag framöver.
Rikard: Albumförlaget har nu gett ut fyra delar av Alejandro Jodorowskys och Francois Boucqs Bouncer. Bödelns hämnd är liksom föregångarna stenhård västern, i fjärde delen får dock Jodorowsky utrymme för lite filosofi och Bouncers ursprung klarnar. Bättre än del tre och Bouncer är en bra västernserie med Boucqs teckningar som ett extra plus. En annan fransk serie jag följer är Jean van Hamme och William Vances XIII som ges ut av Cinebook. XIII en actionthriller om en man utan minne med siffran XIII tatuerad på skuldran. Få serier jag läst har bjudit på så många vändningar och lyckats hålla spänningen uppe så bra. Kombinerat med bra karaktärer och snygga teckningar är XIII är en av de bästa franska albumserierna jag läst. Första cykeln, om följderna av mordet på USAs president avslutades i stor stil med femte delen, Full red. Det ska bli spännande att följa fortsättningen. Då och då tankar jag hem digitala serier på iPhonen och senaste var D.O.G.S of Mars #1 av Tony Trov, Johnny Zito och Paul Maybury om jordens första koloni på Mars och dess ledare Zoe. Serien börjar med att Zoe har en pistol mot huvudet och misstänks ha mördat sin make och sedan börjar det som hänt återberättas. Förutom att jag undrar om de utvalda var det bästa Jorden kunde skicka till Mars så är första numret bra och Paul Mayburys teckningar i tvåfärg är riktigt snygga och påminner lite om tecknare som Blain och Kerascoët. Jag kommer definitivt att följa fortsättningen via Comixologys app. D.O.G.S of Mars #1 är f.ö. gratis och finns att läsa även på webben.
Johan: Green Lantern: Emerald Warriors #8 är visserligen ytterligare en Green Lantern-serie men har varit en riktigt bra serie ända sen starten och den förtjänar verkligen en recension. Vi får väl se om jag kan skriva ihop något under nästa vecka. Green Arrow #10 är en annan bra DC-serie men som jag följt alltför sporadiskt. Serien har starka kopplingar till pågående Brightest Day och blandar friskt influenser från både Robin Hood och Arthursagan men traditionell superhjälteaction. I bokhyllan står just nu de sista två volymerna av Starman Omnibus, James Robinsons mästerverk, och väntar på att bli lästa. Tyvärr så får de nog göra de ett tag då även har annat än serier att läsa också. Men det kommer att komma recensioner på både volym 5 och 6 så småningom, var så säkra.
Jonas: Nu senast hela DC-eventet Blackest Night. Utöver det mest serier på Ipad:en. Har halkat efter rejält med det analoga läsandet senaste tiden, men ska inom kort ta tag i bland annat Superior, Ultimate Comics: Doom och Haunt. Känns lite trist att serier halkat ned en bit på priostegen nu, men det går ju alltid lite i vågor.
Henrik Ö: Black Panther: Man Without Fear började bra men lite trevande, men nu har författaren David Liss blivit varm i kläderna och i god pulp-anda bjuds det nu på flera helsköna och genuint överraskande plot twists per nummer. Att Fransesco Francavilla tar en paus i senaste numret (#516) gör ingenting eftersom han ersätts av minst lika drivna Jefte Palo. Klart läsvärd ny serie från Marvel, hoppas på minst en arc till från Liss innan Matt Murdock kommer tillbaka… Scarlet av Brian Bendis och Axel Maleev är nu inne på #5 och fortsätter vara det mest intressanta som kommit från Bendis penna de senaste tre åren; sköna indievibbar, trademarkead Bendis-dialog och man har fortfarande ingen aning om vart denna märkliga vigilante-historia ska ta vägen. Deadpool MAX (#6) av dreamteamet David Lapham och Kyle Baker är alltjämt min guilty pleasure-läsning varje månad – ultravåld möter slapstickhumor med en stor dos pueril kissochbajshumor. Varje månad lustmördar Lapham och Baker dessutom ännu en Marvel-inventarie när de utan skyddsnät kreerar sina egna MAX-versioner av ikoner som Cable, Taskmaster och nu i senaste numret Domino… jag kan knappt vänta på att de tar sig an Wolverine!
