Varning! Följande krönika innehåller milda spoilers!
Okej, nu har det hänt. Amazing Spider-Man har officiellt tagit steget från riktigt-bra-för-att-vara-mainstream till OMG-vad-bra-in-i-minsta-detalj. Den senaste veckan har jag överdoserat på ASM med två nya trades (Election Day – samlar #583-588 samt korthistorier från Amazing Spider-Man: Extra #1 och #3 plus en serie som tidigare bara funnits online – och 24/7, samlar #589-594 samt korthistorier från Amazing Spider-Man: Extra #2 och #3) plus senaste lösnumret, #620, som innehåller upplösningen på Mysterio-historien som jag nämnde i min tidigare recension av ASM #619.
Och det är efter att ha läst dessa två album och senaste numret som jag kapitulerar: jag måste bara förbehållslöst älska ASM. Att kvalificera mina tidigare positiva omdömen med prefixet ”mainstream” känns nu både fegt och skitnödigt. Hur gör de? Hur får de ut den här tidningen tre gånger i månaden med så genomgående hög kvalitet? Historierna, ofta med tre-fyra bihandlingar bredvid huvudhandlingen, ångar på i ett rasande tempo med förvecklingar och korsförvecklingar hit och dit. En tråd du trodde tappats bort för fem-tio nummer sedan kommer plötsligt tillbaka, en annan tråd avvecklas snyggt och prydligt – men kanske kommer att väckas till liv igen framöver. Överraskningarna är legio och man ser sällan twistsen komma – fast de kommer i princip hela tiden – för att det går så fort hela tiden. Election Day är intrigmässigt centralt i detta avseende: här avslöjas både nya Spindel-fienden Malices hemliga identitet, liksom vad/vem som egentligen döljer sig bakom det tidningarna döpt till ”The Spider-tracer killer”. Båda avslöjandena sköts snyggt och tajt, värdigt Marvels och DCs just nu bästa tvålopera-serie. Tvålopera-känslan, den som alltid varit karaktäristisk för Spindelmannen sen Lees och Ditkos dagar, är i stort sett närvarande i varje ruta.
Eftersom ASM kommer ut tre gånger i månaden och skapas av ett team av författare och illustratörer (snarare än ett enda författar/illustratörspar) så är den så klart ojämn, men när den är bra så är den bra. När jag läser ASM får jag samma vibbar som av en riktigt bra TV-serie: snabbt och effektivt berättande, en intressant ensemble, en huvudintrig med flera spännande sidointriger som löper parallellt och fokuserar på olika rollfigurer eller olika aspekter på rollfigurerna. Och om Spindelmannen i originalutförande handlade mycket om tonårs- och gymnasieångest så har den nu sömlöst gått över till att handla om 20-30-something-ångest med vänskap, relationer, och ’vad ska jag göra med mitt liv’-problematik i centrum. ’Vänner’ möter superhjältar, liksom. ASM har gått tillbaka till sina tvåloperarötter och det är bara positivt.
Mark Waids gästspel som författare öppnar med en scen som kan betraktas som typisk för nystartade Amazing (lite mer om detta i min tidigare recension 






