Efter att jag som far tillbringat en dag i strålkastarljuset är det åter dags att sträcka ut fingrarna för ytterligare en vecka av omslag som också förtjänar sin ljusa plats i det regntunga höstmörkret.
Fem omslag som skildrar ny fantasy, en resa till helvetet, farlig Seattle-rock, fanboys samt en mörk tripp till Gotham City står på bordet denna afton. Mycket nöje!
Efter fem veckors ofrivillig seriebloggscelibat där hulkande fosterställning bytts mot uppgiven håglöshet är det underbart att få skriva igen. Att jag skulle sakna detta så mycket känns både läskigt och fantastiskt och det krävs grym självbehärskning för att inte springa ut på gatan i stormen som en extatisk Gene Kelly.
När jag först fick reda på att shazam skulle ligga nere en tid tänkte jag att det skulle gå fort och började spara mina favoriter för veckans omslag för framtida publicering. Nu fem veckor senare har högen blivit ohanterligt stor och jag får helt enkelt döda mina älsklingar och gå vidare. Jag tänker dock länka till några av mina saknade favoriter i framtida poster så helt har jag inte kapitulerat. Dessutom är jag så generös så jag bjussar på två poster den här veckan 😉
Jag ser att det var lite över ett år sedan jag senast skrev om Haunt. Tiden flyger uppenbarligen. För den som helt missat Haunt så var det en rätt så hypad Image-serie med manus av Robert Kirkman (The Walking Dead, Invincible) och illustrationer av Greg Capullo (Spawn, Batman) och Todd McFarlane (som jag förutsätter att alla känner till). Visst, Haunt levde kanske inte riktigt upp till hypen, och man kunde kanske förväntat sig lite mer av det nämnda superteamet, men jag gillade ändå mixen av övernaturliga vibbar och hemlig-agent-action som Haunt bjöd på. Haunt var lite av ett guilty pleasure för min del kan vi väl säga. Ett stort knippe Haunt-recensioner finns här för den som gillar att läsa gamla grejer.
Så, efter att Kirkman hoppade av för att satsa mer på TV-versionen av The Walking Dead och Greg Capullo blev rekryterad som officell Batman-tecknare var det dags för nya kreatörer att tag i Haunt. Joe Casey (som skrivit för i princip alla förlag innan giget med Haunt) tog över manusförfattandet, och Nathan Fox blev ny tecknare. Personligen har jag ingen större koll på dessa herrar, men de tog direkt Haunt i en ny riktning som kändes rätt fräsch. Ut med alla agentgrejer och in med mer mörker, ångest och ett religiöst tema där bröderna Kilgore bland annat blev involverade med The Second Church och deras fuffens. Kanske inget direkt mästerverk, men jag tycker i alla fall att de gav Haunt en tydligare identitet och inriktning än vad Kirkman och McFarlane försökt att göra.
Dock. Todd McFarlane var uppenbarligen av en helt annan åsikt. I nummer 28 dyker han plötsligt upp igen som både medförfattare och medillustratör, och jag ska ärligt erkänna att jag knappt förstod något alls av vad som hände i det numret. Inget av det som Casey och Fox pillat med verkar ha fallit McFarlane i smaken, och i och med nummer 28 så avbryts den pågående storyn väldigt abrupt med att allt sprängs, följt av To be continued in Spawn. Vad hände? Jag har ingen aning. Hux flux är allt bara slut, och det är nog bland det konstigaste jag har sett serieväg. Förvisso så hade jag börjat tappa intresset för Haunt, men att McFarlane plötsligt bara kliver in och pissar på allt utan att ens låta Casey och Fox avsluta sin pågående story känns bara helt värdelöst. Nu sitter jag här med ett gäng lösnummer som känns totalt bortkastade. Hade jag kunnat reklamera en serie hade jag definitivt reklamerat nummer 19-28 av Haunt.
Vissa serieskapare verkar uppenbarligen tro att de kan göra vad de vill med sina skapelser (vilket de i och för sig har RÄTT att göra), men det är rätt naivt om de tror att jag bara ska stå kvar där och vänta på att få kasta mina surt förvärvade stålar på dem när de kommer med nya titlar. Det finns så mycket andra bra serier att välja mellan idag, och jag är säker på att McFarlane överskattar sig själv rätt grovt om han tror att jag inte hellre läser någon av dem än att bli förolämpad av honom.
Sheldon Sampson har en dröm. En dröm om frälsning och nytt hopp för hans sargade land. Efter att familjeföretaget smulats sönder i 1929 års börschkrasch sätter Sheldon allt på ett kort. Han samlar fem vänner från college samt brodern Walter för att hitta skatten vid regnbågens slut: den mystiska ön utanför Nordafrikas kust som håller honom vaken om nätterna.
Starten på Jupiter’s Legacy har episka proportioner. Mark Millar är tillbaka med en ny utforskning av superhjältemyten efter tidigare nedslag med bland annat Kick Ass, Nemesis och Super Crooks. Vad Sheldon och hans vänner hittade på ön får vi inte reda på mer än att de återvände som superhjältar. Nu, 80 år senare, är tre av dem kvar: Sheldon (Utopian), hans hustru Grace (Lady Liberty) och brodern Walter. De har bekämpat brott och fångat in superskurkar samt tjänat folket och haft fullt förtroende för det demokratiska systemet. Men Utopian har tappat något på vägen.
Fortsätt läsa Jupiter’s Legacy #1-2
Dr. Luke Taylor ska bli pappa. Eftersom hans egen far lämnade familjen när Luke var liten känner han sig oförberedd och osäker inför sin egen papparoll. Det blir inte lättare när han en morgon hittar en skottskadad och blodig kopia av sig själv på köksgolvet som helt kallt meddelar: ”De är ute efter din fru och de är ute efter dig”. ”Vem?” frågar Luke chockat. ”En av oss” svarar mannen på golvet.
Clone Vol.1: First Generation är ytterligare ett bidrag från Robert Kirkmans förlag Skybound via Image Comics och innehåller Clone #1-5, skapad av TV-veteranen David Schulner. Han har tidigare jobbat både som författare och producent med bland annat det alternativa verklighetsdramat Kings och blytunga konspirationsthrillern The Event. I den sistnämnda försökte USA:s regering dölja förekomsten av utomjordingar bland oss. I hans första manus som serieförfattare är det, just det, kloner.;)
Fortsätt läsa Clone Vol.1: First Generation
Elle Peterssen vaknar upp till tonerna av Blind Melons No Rain, iförd samma kläder som Bee Girl, den lilla steppdansande flickan i låtens video. Hon befinner sig i ett rum mellan liv och död, hennes kropp ligger i koma framför henne, omgiven av familjen. Hon minns inte vem hon är eller vad som hänt henne och hon är inte ensam i rummet.
Den suggestiva inledningen på Jim McCanns Mind The Gap slår direkt an tonen för hela den här thrillern i sjukhusmiljö. McCann började en karriär inom film, musicvideo och teater, både som manusförfattare och regissör, innan han kom in i seriernas värld. Han fick en Eisner Award 2011 (Best Graphic Novel) för den förträffliga Return of The Dapper Men tillsammans med Janet Lee som också ritar hans serie Lost Vegas på förlaget Image.
Den här samlingen innehåller Mind The Gap #1-5 och handlar om rikemansflickan Elle i New York som efter en misshandel i tunnelbanan hamnar i koma. Vem eller vilka som ligger bakom är berättelsens kärnpunkt. För att lösa gåtan tvingas Elle gräva i sitt undermedvetna i sitt spökliknande tillstånd, med hjälp av personer på insidan och utsidan. Här finns den kvicke och självsäkre britten och komapatienten Bobby Plangman som hjälper Elle att orientera sig i ”The Garden,” som han kallar den. På utsidan har vi bästa vännen Jo och Elles pojkvän Dane samt Doktor Geller som anar ugglor i mossen när den gäller vården av Elle som antagonisten Doktor Hammond ansvarar för.
Vid sidan av dessa karaktärer finns det ett kollektiv av andra viktiga personer: Elles ”perfekta” familj, med mamma i spetsen, som inte har rent mjöl i påsen, familjens psykolog Crenshaw som också hamnar i koma efter en ”olyckshändelse” samt Docktor Gellers fru kommissarie Wallace som utreder händelserna kring Elles tillstånd.
I den värld mellan världar som hon har skapat själv har Elle också nya krafter som hon försöker bemästra: Att besätta döende kroppar och kontakta personer i deras drömmar.
Mind The Gap är på det hela taget ett mycket trevligt inslag i Image rika katalog av kvalitetsserier. Det som är mest påtagligt är en mycket schysst helhetsdesign där McCanns bakgrund inom MTV och TV-serier lyser igenom. Första numret är ett förlängt ”pilotavsnitt” och vi får mycket referenser till populärkultur samt till och med en soundtrack-lista med alla låtar som förekommer i serien.
Serien tecknas av den skicklige Rodin Esquejo (Morning Glories) som också bidrar med mycket snygga och träffsäkra omslag tillsammans med Sonia Oback vars färgläggning av serien är fantastisk. I Mind The Gap #5 får vi även ett trevligt gästspel av Adrian Alphona (Runaways) när McCann berättar den sorgliga berättelsen om pojkvännen Danes tragiska uppväxt med en alkoholiserad fader.
Handlingen har en skön balans mellan overklighet och verklighet och lyckas hålla spänningen vid liv tillräckligt för att jag ska vilja läsa fortsättningen. Jag vill veta vem läkaren med den hotfulla sprutan är, varför Lilla Rödluvan och Vargen dyker upp samt orsaken till mammans skumma förehavande med den mystiska personen i hoodtröja som verkar vara spindeln i nätet. ”Alla är misstänkta. Ingen är oskyldig”.
Jackson T. Winters är en slagen man. Efter ett misslyckat casino-rån som kostade hans vänner livet ruttnar han uppgivet bort i ett fängelse. Men plötsligt ändras hans tillvaro dramatiskt när han fritas i ett fånguppror iscensatt av den dödliga Anderson Lake och hennes arbetsgivare, den excentriske samlaren Markus Schrecken. Schrecken har ett jobberbjudande till mästertjuven Winters: Han vill att han ska stjäla ett spöke!
Trask Mansion, där den synnerligen störda familjen Trask tidigare huserade, är idag ett ökänt spökhus som ska rivas om två veckor för att ge plats åt ett köpcentrum eller liknande och Schrecken är redo att göra Winters till en snuskigt rik man om han utför uppdraget. Eller så kan Anderson återbörda honom till fängelset om han skulle ha några betänkligheter.
King City är en serie som jag läst en del om men det verkade vara en sådan serie som det inte fanns så goda chanser att man skulle få se avslutad och samlad efter Tokyopops fall, lite paralleller till Becky Cloonans East Coast Rising alltså. Tack och lov blev den iaf samlad till slut och utgiven av Image med tillstånd av Tokyopop i en riktigt tjock samling. Så grattis till oss alla för King City är något unikt. Innan jag fortsätter att kasta ur mig superlativer om Brandon Grahams fantasi ska jag försöka återge handlingen. Joe, som är en Catmaster, återvänder efter några år till storstaden King City där han utför lite uppdrag åt diverse mer eller mindre ljusskygga personer och organisationer. Katten han har med sig är en modifierad variant som kan användas som bl.a. periskop, frakta hjärnor i och som ett attackvapen. Bl.a. Hans polare Pete utför uppdrag att åt krimmoorganisationen The Raquet Club men börjar tveka när han stöter på en rymdvarelse som han blir småkär i. Joes fd flickvän Anna, som han fortfarande har känslor för, målar mustascher på diverse reklamtavlor och annat runt om i King City. Hennes pojkvän Maximum Absolute är en veteran från zombiekriget i Korea, landet har drabbats av en zombieepidemi. Han är beroende av drogen chalk (krita) som har den otrevliga bieffekten att hela kroppen till slut förvandlas till krita. Brandon Graham står f.ö. även för manus och lite teckningar i lysande Prophet och jag se fram emot att läsa hans Multiple Warheads.
Sjukt inspirerad av Rikards Pretty Deadly-pepp kan jag inte låta bli att boosta Ed Brubaker och Steve Eptings Velvet som Image börjar ge ut i oktober. Teamet som gav oss Captain Americas ”Winter Soldier” är tillbaka och här kommer informationen:
ED BRUBAKER and STEVE EPTING redefined Captain America with the “Winter Soldier” saga… and everything they’ve done so far has been leading to VELVET!
When the world’s best secret agent is killed, Velvet Templeton, the Personal Assistant to the Director of the Agency, is drawn off her desk and back into the field for the first time in nearly 20 years… and is immediately caught in a web of mystery, murder and high-octane action.
Sexy and provocative, with a dark twist on the spy genre, this EXTRA-LENGTH first issue by two of the industry’s best-selling creators will knock you out!
Spana in detta!
Peter Pan finns det många versioner av, från J.M. Barries original via Spielberg-floppen Hook till Regis Loisels Peter Pan och den tecknade Disneyklassikern m.fl. Jag utnämnde Peter Panzerfaust till en av de serier jag såg fram emot mest 2012. Trots det blev det inte av att jag läste den förrän den reades på Comixology för ett par månader sedan. För manus står Kurtis Wiebe som även gjort Green Wake och Debris, serier jag också vill läsa men där jag inte heller gjort slag i saken. Tyler Jenkins som står för teckningarna är även han en ny bekantskap för mig. Men åter till vad det var som gjorde att jag såg fram emot serien så mycket, dels är jag svag för allt Peter Pan-relaterat, dels lät det som en intressant premiss att placera berättelsen i andra världskrigets Frankrike. Å dessutom ett gäng snygga teasers av Jenkins. Efter hoppet blir det lite spoilers.
Fortsätt läsa Peter Panzerfaust 1: The Great Escape
