Jeff Lemires nya Vertigo-projekt Trillium har efter fyra nummer kommit igång ordentligt – fattas bara annat när det är fråga om en 8-delars miniserie. Tids/dimensionsrese-SF-historien har kommit igång, världen är presenterad och Lemire har övergivit det fyndiga men i slutändan gimmickartade tricket från #1 (och i viss mån #2) att berätta en historia från ena sidan av tidningen och den andra parallelhistorien från andra sidan (man måste alltså vända på tidningen då och då för att kunna följa berättelsen). Mötet mellan 3790-talets botaniker Nika Temsmith och 1920-talets äventyrare William Pike har sin egen obönhörliga logik mot bakgrund av ett antal hotande katastrofer – dels människosläktets snara utdöende om man inte får tag på tillräckliga förråd av blomman Trillium, och dels den transdimensionella explosion som nu hotar, iscensatt av Temsmiths gung ho-krigiska chef Commander Pike. Låter det krångligt? Faktum är att när man läser så framstår berättelsens blandade tidsplan inte alls som särskilt komplicerade eftersom Lemire gör ett enastående jobb med att med små medel förklara – eller i alla fall begripliggöra – hur de korsande världarna fungerar och vilka ”lagar” som råder för deras samspel. Ett skolexempel på det för SF-genren så viktiga world building.
Illustration: Jeff Lemire
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4+/5
Vi är lite sena till festen här på Shazam, men ändå – minns ni att vi för 
En av våra kommentatorer tyckte det var på sin plats att så här nära ett år senare (Justice League, den första titeln i den nya satsningen, kom ju ut i augusti förra året, och sedan sparakde resten av The New 52 igång på allvar i 
I Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E. teamar två av DC:s indie-alibis upp: författaren Jeff Lemire och illustratören Alberto Ponticelli (mest känd från sorgligen nedlagda 
Animal Man: Jeff Lemire börjar på allvar etablera sig som en av DC:s återkommande författare, Animal Man är en av två titlar han fått ta hand om i DCnU. Det är svårt att följa i Grant Morrisons fotspår (inte ens Grant Morrison själv klarar det alltid) men berättarglädjen är det inget fel på och det är värt mycket. Lemire fokuserar på Buddy Bakers familjeliv, något som alltid varit centralt för figuren – liksom de creepy skräckelementen. De senare tar Lemire och illustratörsteamet Foreman & Green också fasta på i en läbbig drömsekvens och ett bra cliffhangerslut – överlag förefaller Foreman & Green passa Lemires sensibiliteter väl, vid ett par tillfällen känns det som om motiv och kompositioner är väldigt noggrannt dikterade av Lemire (inte något negativt). Däremot har Lemire definitivt lämnat indieviben hemma, även om det här är kompetent genomfört är det aldrig överraskande, aldrig annorlunda. Det finns ingenting som skaver i Lemires Animal Man-version, inte än i alla fall. En solid 3+.
