Vi har tidigare öst lovord över Jason Aaron och R M Guéras serie Scalped här på shazam.se, dock utan att knappt nämna Aarons genombrott The Other Side (en femdelars miniserie illustrerad av Cameron Stewart) – trots att serien kom ut redan 2006 och samlades i mjukpärmutgåva 2007. Det ska vi nu råda bot på!
Serien handlar om Vietnamkriget och är ett mycket personligt projekt för Aaron: hans kusin Gustaf Hasford var en berömd marinsoldat och krigskorrespondent i Vietnam, vars novell The Short-Timers bildade grunden för Stanley Kubricks film Full Metal Jacket (Hasfords alter ego Private Joker spelas av Matthew Modine). I den intervju som finns med i samlingen nämner Aaron kusinen Hasford som sin stora inspirationskälla; den som fick honom att vilja börja skriva.
The Other Side följer två vanliga soldater: private Danny Everette, USMC, och Vo Binh Dai, vietnamesiska gerillaarmén. Hasford-rötterna är tydliga: de inledande scenerna när Danny Everette tränas som marinkårssoldat skulle utan problem ha platsat i Full Metal Jacket, komplett med extremt argsint instruktör. Danny har problem: han ser döda soldater och hans gevär pratar med honom, men han får ingen hjälp av armén eftersom de tror att han simulerar för att slippa åka till Vietnam. Vo Binh har problem av annan art: han rekryteras i Nordvietnam och marscheras söderut mot fronten, men marschen är allt annat än problemfri och under färden börjar den inledningsvis tvärsäkre soldaten tvivla på sitt uppdrag. De två berättelserna varvas mycket effektfullt på väg mot den oundvikliga konfrontationen mellan de två soldaterna.
Illustration: Cameron Stewart
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5

Daytripper är en serie med ambitioner. Vi följer historien om dödsruneförfattaren Brás de Oliva Domingos via tio viktiga dagar i hans liv, och att döma av de
För något år sedan högg DC (äntligen) tag i Lapham och gav honom möjligheten att göra något mer indie-likt (d v s inga trikåer) på Vertigo: resultatet blev Young Liars, en sinnesutvidgande rock n’ roll-serie i 180 knyck. Tre samlingsalbum finns ute, Daydream Believer är det första.
gång, sen en gång till (tack Petter!). Den gjorde ett outplånligt intryck och sedan dess har jag längtat efter en möjlighet att läsa den igen. Och nu, när Milligans popularitet ökat igen, ger DC ut American Scream i nytryck plus en till TPB som samlar #7-13, Edge of Vision. Långt kvar till 70 nummer förstås men två TPBs av vad som kanske var tidiga Vertigos allra bästa titel (och då är ändå konkurrensen hård – Neil Gaimans Sandman, Grant Morrisons Animal Man och Doom Patrol, Jamie Delanos Hellblazer…) är en bra början.
Detta är den femte och senaste traden som samlar Scalped. När vi kommit så här långt har Aaron utvecklat persongalleriet ordentligt och Dash är mer sällan huvudfiguren – vilket absolut inte är något dåligt, snarare är det imponerande hur Aaron kontinuerligt presenterar nya bifigurer som han snabbt skänker djup och skapar intresse för dem hos läsaren. Reservatslivet och seriens bakgrundshistoria skildras från flera olika perspektiv – i High Lonesome får vi t ex för första gången veta mer om Baylis Nitz bakgrund, vi får en insikt i varför Dashiells antagonist/allierade Diesel är som han är, och vi fortsätter följa Falls Down, den enda okorrumperade polisen på reservatet. Samtidigt är det Dash och hans problem – som sedan Scalped vol 4: The Gravel in Your Guts är… låt oss säga avsevärda – som får rama in den här volymen med en elegant berättarteknisk cirkelkomposition som avslutas med den kärvt actionpackade ”Rock Bottom, Pop. 1” (#29 som lösnummer) – ett av de bättre enskilda numren i serien hittills.
Lemire verkar ha en bra intrig på gång (jag är sugen på att veta vad som kommer hända såväl i den inledande kortare story arcen som på lång sikt), men vad som såklart är ännu viktigare är karaktärerna – och det är ju också karaktärsskildringarna som varit Lemires kännemärke hittills i karriären. Vi får snabbt en känsla för huvudfiguren, den djupt kristne och godissugne pojken Gus, och lever oss in i hans dilemman. Lemire definierar inledningsvis Gus utifrån hans förhållande till sin far, och det är ett bevis på Lemires begåvning att han lyckas skildra denna relation så rörande och finstämt trots att man egentligen aldrig tvivlar på ungefär hur #1 kommer att sluta. Gus är en intressant huvudperson: han är charmig, bräcklig och självständig på en gång, precis som det 9-10-åriga barn han är. Dessutom vet han precis lika lite om världen som oss läsare, vilket naturligtvis bara ökar sympatin och dessutom lägger upp bollen för några snitsiga berättartekniska vändningar redan i de första två numren – och, misstänker man, även i framtiden. Som alltid i postapokalypsen är dessutom våldet ständigt närvarande, så jag gissar att Sweet Tooth, liksom 100 Bullets, är en serie där man inte bör fästa sig vid de figurer man stöter på.
”Six Feet…” samlar sex one-shots som alla handlar om varsin huvudfigur i 100 Bullets som helhet – i kronologisk ordning är det Dizzy i ”On Accidental Purpose”, Cole Burns i ”Cole Burns Slow Hand”, Benito Medici i ”Ambition’s Audition”, Lono i ”Night of the Payday”, Agent Graves i ”A Crash”, och Wylie Times i ”Point Off the Edge” (men vad är det med Azzarello och denna fäbless för Chalmeristordvitsande titlar?). Samtidigt binds alla numren (utom #38, det med Cole Burns) samman av Mr Shepherd, som spelar viktiga roller – närvarande och frånvarande – i alla andra karaktärers historier. One-shotsen är av varierande kvalitet. Dizzy spelar närmast en biroll i sin egen historia och för första gången framstår en typisk Azzarello-pratscen som just pratig snarare än sjudande av undertryckta känslor och potentiella förräderier. Coles historia är däremot en noirnovell i klassisk 100 Bullets-stil. I ”Ambition’s…” får Eduardo Risso visa vad han kan i några välkomponerade dialoglösa actionscener. Lono-historien är kanske den bästa i samlingen, återigen en tät noirhistoria med kluriga intrigvändningar och följdriktigt slut, medan Graves-historien återigen försjunker i pratsamhet och en parallelhistoria som inte förmår engagera. Och i berättelsen om Wylie Times vidare öden, slutligen, är det än en gång Rissos filmiska rutkompositioner som glänser snarare än Azzarellos personteckningar.


