Inlägg taggade ‘Vertigo’

Recensioner

The Other Side

söndag 10 januari, kl 09:54 av 4 kommentarer

Vi har tidigare öst lovord över Jason Aaron och R M Guéras serie Scalped här på shazam.se, dock utan att knappt nämna Aarons genombrott The Other Side (en femdelars miniserie illustrerad av Cameron Stewart) – trots att serien kom ut redan 2006 och samlades i mjukpärmutgåva 2007. Det ska vi nu råda bot på!

the-other-sideSerien handlar om Vietnamkriget och är ett mycket personligt projekt för Aaron: hans kusin Gustaf Hasford var en berömd marinsoldat och krigskorrespondent i Vietnam, vars novell The Short-Timers bildade grunden för Stanley Kubricks film Full Metal Jacket (Hasfords alter ego Private Joker spelas av Matthew Modine). I den intervju som finns med i samlingen nämner Aaron kusinen Hasford som sin stora inspirationskälla; den som fick honom att vilja börja skriva.

The Other Side följer två vanliga soldater:  private Danny Everette, USMC, och Vo Binh Dai, vietnamesiska gerillaarmén. Hasford-rötterna är tydliga: de inledande scenerna när Danny Everette tränas som marinkårssoldat skulle utan problem ha platsat i Full Metal Jacket, komplett med extremt argsint instruktör. Danny har problem: han ser döda soldater och hans gevär pratar med honom, men han får ingen hjälp av armén eftersom de tror att han simulerar för att slippa åka till Vietnam. Vo Binh har problem av annan art: han rekryteras i Nordvietnam och marscheras söderut mot fronten, men marschen är allt annat än problemfri och under färden börjar den inledningsvis tvärsäkre soldaten tvivla på sitt uppdrag. De två berättelserna varvas mycket effektfullt på väg mot den oundvikliga konfrontationen mellan de två soldaterna.

Fortsätt läsa The Other Side

Manus: Jason Aaron
Illustration: Cameron Stewart
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Daytripper #1

söndag 3 januari, kl 18:21 av 2 kommentarer

daytripper1Du som hängde här under mellandagarna har säkert redan läst Henriks recension av det här numret, men då Daytripper är en serie som jag i vanliga fall inte läser så tänker jag bjuda på en second opinion. Varför är då det brasilianska tvillingparet Gabriel Bás och Fábio Moons (kolla in deras blogg) nya serie något som jag egentligen inte läser? Främst så är det av den enkla anledningen att det är en serie som enligt skaparna själva handlar om livet. Det är inga superkrafter här, inga revor i rymdtidskontinuiteten, ingen ondskefull agenda och ingen ostig dialog mellan trikåklädda muskelknippen. Med andra ord inga av de ingredienser som jag i vanliga fall utsätts för i mitt ”normala” serieläsande. Dock: Alla behöver lite variation då och då, så jag plockade helt sonika upp första numret av Daytripper vid mitt senaste besök i seriebutiken.

Storyn handlar i korthet om Brás de Oliva Domingo och hans liv som missnöjd dödsruneförfattare (läs som sagt mer i Henriks recension), och vi får följa honom under en rätt så vanlig dag i hans rätt så ointressanta liv. Kan kanske låta lite småtrist, men det är faktiskt inte det. Det är, i brist på bättre ord, rätt så avslappnande och lite lagom intressant att få insyn i Brás liv och funderingar. De sista sidorna vänder dock upp och ned på allt (riktigt snyggt gjort av bröderna Bá/Moon), och om det inte hade varit för det överraskande slutet så hade jag antagligen aldrig brytt mig om att skriva någon sorts recension av det här numret. Det oväntade och spännande slutet till trots så kan jag ändå inte riktigt uppbåda ett tillräckligt stort intresse för att känna ett sug efter att få veta mer om Brás de Oliva Domingo och hans liv i kommande nummer. Daytripper #1 bjöd på trevlig läsning, men för den här gången blev det inte mycket än pausunderhållning, även om det är välproducerad sådan.

Manus: Fábio Moon, Gabriel Bá
Illustration: Fábio Moon, Gabriel Bá
Förlag: DC Vertigo
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Daytripper #1

lördag 26 december, kl 19:06 av 2 kommentarer

Brasilianska serieskaparna och tvillingbröderna Gabriel Bá och Fábio Moon har en ny miniserie (10 delar) på Vertigo med titlen Daytripper. Gabriel Bá har som ni kanske vet tidigare blivit känd som illustratör för popstjärnan Gerard Ways serie Umbrella Academy (en samlingsvolym tidigare recenserad av oss på shazam.se här), men bröderna har varit aktiva länge och publicerat sig flitigt i hemlandet såväl som i USA.

Daytripper1Daytripper är en serie med ambitioner. Vi följer historien om dödsruneförfattaren Brás de Oliva Domingos via tio viktiga dagar i hans liv, och att döma av de förhandstittar man kan finna hos DC kommer serien hoppa fram och tillbaka i tiden genom de 10 numren. Första numret är välkomponerat och det märks att Bá och Moon jobbat med serien i ett antal år – ingenting lämnas åt slumpen och berättarstrukturen är genomarbetad på gränsen till överdrivet strikt. ”Lekfull” kan man säga om många andra serier, knappast så den här: även om jag efter första numret inte har någon koll på vilken historia det är Bá och Moon vill berätta, så råder det inget tvivel om att de har koll – de har bara inte velat ge läsaren en fingervisning än. Därför är jag kluven till Daytripper: det är vältecknat och välberättat, jag gillar greppet att huvudpersonen är en simpel nekrologförfattare (vi som läsare får ta del av dödsrunorna, ett väldigt polerat berättartekniskt grepp) med en litterär superstjärna till far – men det blir liksom lite… själlöst?

Det känns lite småaktigt att klaga på en serie för att den är för välberättad (särskilt så här i jultider!), så jag får avsluta med att säga att det är alldeles uppenbart att Bá och Moon vet vad de vill och de är i kreativ toppform – så jag får helt enkelt lita på dem och tro att serien kommer lossna och ge lite mer spelrum åt fantasin i kommande nummer. Upplägget verkar trots allt lovande, så även om Daytripper inte griper tag (snarare puttar den en lätt på axeln, lite distanserat och blasé sådär) i första numret, kommer jag ändå följa den i ett par nummer till. Huvudpersonen Brás är inte någon man omedelbart kan relatera till, men jag ser i alla fall fram emot att få lära känna honom bättre. Fler recensioner kommer att följa.

Manus: Fábio Moon, Gabriel Bá
Illustration: Gabriel Bá, Fábio Moon
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Young Liars vol 1: Daydream Believer

onsdag 23 december, kl 10:08 av 2 kommentarer

David Lapham är en indieserieskapare i klassisk amerikansk tradition: liksom killar som Dave Sim och Terry Moore startade han ett eget förlag, El Capitan Books, för att få sin udda kriminalserie/familjekrönika/tidsdokument Stray Bullets utgiven. Serien gav nästan genast David Lapham två Eisners och ledde så småningom vidare till mer mainstream-mässiga skrivuppdrag, bl a för Wolverine, Spider-Man och en Daredevil vs Punisher-miniserie (Means and Ends) från 2005.

Young Liars1För något år sedan högg DC (äntligen) tag i Lapham och gav honom möjligheten att göra något mer indie-likt (d v s inga trikåer) på Vertigo: resultatet blev Young Liars, en sinnesutvidgande rock n’ roll-serie i 180 knyck. Tre samlingsalbum finns ute, Daydream Believer är det första.

Serien handlar om ett kompisgäng av tjugonåntings i New York, de drömmer om en musikkarriär och deltar i stans klubbscen, knarkar,  har förhållanden med varandra och har sig sådär som tjugonåntings gör – eller i hemlighet önskar att man hade gjort, om man som jag är överårig serienörd istället för ung, hipp, självdestruktiv wannabemusiker.

Fortsätt läsa Young Liars vol 1: Daydream Believer

Manus: David Lapham
Illustration: David Lapham
Färgläggning: Lee Loughridge
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Shade the Changing Man: Edge of Vision

fredag 11 december, kl 09:00 av 1 kommentar

Äntligen! tyckte jag häromåret (2003 närmare bestämt) när de första numren av Peter Milligans Shade the Changing Man (1990-1996) äntligen samlades i en TPB med titeln American Scream. Milligans 70 nummer av denna serie hade nämligen inte samlats tidigare; jag köpte den inte när den kom utan hade turen att läsa hela sviten eftersom en kompis prenumererade. Jag lånade alla hans 70 nummer och sträckläste dem över en helg – först en Shade vol 2gång, sen en gång till (tack Petter!). Den gjorde ett outplånligt intryck och sedan dess har jag längtat efter en möjlighet att läsa den igen. Och nu, när Milligans popularitet ökat igen, ger DC ut American Scream i nytryck plus en till TPB som samlar #7-13, Edge of Vision. Långt kvar till 70 nummer förstås men två TPBs av vad som kanske var tidiga Vertigos allra bästa titel (och då är ändå konkurrensen hård – Neil Gaimans Sandman, Grant Morrisons Animal Man och Doom Patrol, Jamie Delanos Hellblazer…) är en bra början.

Milligan kom till USA som en av författarna i ”The British Invasion” på 1980-90-talet, och liksom i princip alla andra i den skaran (Neil Gaiman, Grant Morrison, Jamie Delano, Garth Ennis, Warren Ellis) fick han chansen att utveckla sina talanger under stor rörelsefrihet under DC-redaktören Karen Berger. Efter att Alan Moore revampat Swamp Thing med kommersiellt och konstnärligt lyckat resultat ville DC med Berger i spetsen återupprepa succén och lät britterna välja bland DCs bortglömda karaktärer – ta nån oanvänd C-listefigur och gör vad du vill.  Peter Milligan valde en gammal avsomnad Steve Ditko-figur, Shade the Changing Man.

Fortsätt läsa Shade the Changing Man: Edge of Vision

Manus: Peter Milligan
Illustration: Chris Bachalo, Bill Jaaska
Tusch: Mark Pennington
Färgläggning: Daniel Vozzo
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 5-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Hellblazer #259-260

torsdag 3 december, kl 17:08 av 3 kommentarer

Jag ska villigt erkänna att jag inte läst en endaste sida av Hellblazer, i alla fall inte de senaste åren. Sista numret jag köpte var 37 – och det kom ut 1990! Ganska precis innan författaren Jamie Delano hoppade av titeln och lämnade över till Garth Ennis. Sedan dess har mitt förhållande till seriens huvudrollsinnehavare, den gatusmarta magikern John Constantine, varit i princip noll. Så varför nästan 19 år senare börjar jag helt plötsligt läsa Hellblazer igen? Svaret är enkelt – Simon Bisley! Bisley har under hösten målat omslagen till Hellblazer, och i nummer 259 och 260 gör han ett inhopp som gästartist och tecknar även själva serien.

hellblazer_259_coverDet första som slår mig när jag bläddrar i tidningarna är att jag inte alls känner igen Bisley. Jag hade förväntat mig hans vanliga stil som den ser ut i Lobo eller Slaine. Istället tecknar han helt i blyerts och i en mer nedtonat och realistiskt. Till en början infinner sig en viss besvikelse, men efter att kommit in i serien inser jag att Bisleys traditionella sätt att teckna inte hade passat Hellblazer. Och ju mer jag läser ju mer gillar jag det. Det finns tydliga spår av hans gamla karakteristiska stil, men det känns samtidigt både nytt och fräscht.

Båda dessa nummer innehåller varsin separat och avslutad historia. I den första, The Cottage, är Constantine på flykt efter att anklagats för mord. Han tar sin tillflykt till en väns sommarhus i väntan på att allt ska blåsa över. Det slutar givetvis med magiska ritualer, mardrömslika demoner med kanyler till fingrar och att hela stället brinner ner till grunden. Den andra, The Long Crap Friday, handlar om hur en gangsterboss från London letar upp Constantine för att utkräva hämnd efter att dennes dotter hamnat i koma under ett alkemistiskt experiment. Jag uppskattar verkligen hur författaren Peter Milligan lyckas skriva två historier som uppenbart är delar av en större och längre berättelse, men som ändå är helt läsbara för en ny läsare. Historier som dessutom intresserar och berör. Jag förstår de händelser och karaktärer som nämns, trots att jag aldrig läst en rad om dem tidigare. Det är få författare som har förmågan att skriva så entusiasmerande som Milligan gör med dessa nummer av Hellblazer. Det största beviset på det är suget av att jag vill fortsätta att läsa Hellblazer även efter dessa två Bisley-nummer.

Manus: Peter Milligan
Illustration: Simon Bisley
Färgläggning: Jamie Grant
Förlag: Vertigo
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Scalped vol 5: High Lonesome

lördag 21 november, kl 08:30 av 10 kommentarer

Snabb repetition: Scalped, skriven av Jason Aaron och illustrerad av R M Guéra (samt lite andra gästillustratörer då och då, som t ex Davide Furnó och Fransesco Francavilla i den här volymen) är en crime comic som utspelar sig i South Dakota Praire Rose Reservation, ett indianreservat som är hem åt Oglala Sioux-stammen. Huvudpersonen – till en början – är den misslyckade soldaten och bråkmakaren Dashiell ”Dash” Bad Horse som återvänder till reservatet efter flera års bortovaro. Han får snabbt ett jobb som snut och handgången man åt reservatets brottskung, Lincoln Red Crow. Det leder honom omedelbart i konflikt med Lincoln Red Crows svurna fiende, indianaktivisten Gina Bad Horse – Dashiells mamma. Och, surprise surprise, Dash är egentligen inte alls så misslyckad för han är i själva verket en FBI-agent med uppdrag att infiltrera Red Crows organisation – ett uppdrag han fått av den frifräsande FBI-snubben Baylis Nitz, som har ett förflutet med både Lincoln Red Crow och Gina Bad Horse… (detta kan knappast betraktas som spoilers eftersom man får reda på allt det ovanstående redan i #1 av serien). Upplagt för familjekonflikter och nagelbitande undercover-action alltså.

Scalped 5Detta är den femte och senaste traden som samlar Scalped. När vi kommit så här långt har Aaron utvecklat persongalleriet ordentligt och Dash är mer sällan huvudfiguren – vilket absolut inte är något dåligt, snarare är det imponerande hur Aaron kontinuerligt presenterar nya bifigurer som han snabbt skänker djup och skapar intresse för dem hos läsaren. Reservatslivet och seriens bakgrundshistoria skildras från flera olika perspektiv – i High Lonesome får vi t ex för första gången veta mer om Baylis Nitz bakgrund, vi får en insikt i varför Dashiells antagonist/allierade Diesel är som han är, och vi fortsätter följa Falls Down, den enda okorrumperade polisen på reservatet. Samtidigt är det Dash och hans problem – som sedan Scalped vol 4: The Gravel in Your Guts är… låt oss säga avsevärda – som får rama in den här volymen med en elegant berättarteknisk cirkelkomposition som avslutas med den kärvt actionpackade ”Rock Bottom, Pop. 1” (#29 som lösnummer) – ett av de bättre enskilda numren i serien hittills.

Fortsätt läsa Scalped vol 5: High Lonesome

Manus: Jason Aaron
Illustration: R M Guéra, Davide Furnó, Fransesco Francavilla
Färgläggning: Giulia Brusco
Förlag: DC - Vertigo
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Previewstips januari – Joe the Barbarian #1

söndag 1 november, kl 22:41 av 2 kommentarer

joe_the_barbarian_coverPREVIEWSTIPS: It’s Previews Time! Här kommer en nyhet som kommer glädja alla Grant Morrison-fans. I januari kommer en helt ny miniserie i åtta delar på Vertigo skriven av Morrison och tecknad av Sean Murphy. Joe the Barbarian kommer enligt beskrivningen handla om den unge pojken Joe som är skolans mobboffer. Förutom att han kämpar med att leva med diabetes, så måste han även tackla den brutala verklighet av att hans far just dött på andra sidan Jorden i Irak. Han flyr in i en fantasivärld befolkad av alla hans leksaker — ninjasoldater, robotar och magiska riddare. Är Joe den räddare som ska frälsa detta land från den mörka magi som hotar att förstöra det? Eller är det bara insulinet som spökar? Detta låter lite som alla nördars dröm. Vem fantiserade inte om att vara någon annan stans i sin barndoms svåra stunder? Första numret planeras komma 20 januari och säljs till det rabatterade priset 1 dollar. För mig är det ett givet köp.

Skriv en kommentar
Recensioner

Sweet Tooth #1-2

lördag 31 oktober, kl 10:00 av 5 kommentarer

Postapokalys utan zombies? Pja, verkar lite tråkigt. Nej, jag skojar bara. Kanadas meste indie-geni Jeff Lemire (främst känd för flerfaldigt prisbelönta småstadsskildringen Essex County) tar nu klivet in i mainstream (nej nu skojar jag igen) med sin nya Vertigo-serie Sweet Tooth, som handlar om en pojke med hjorthorn på huvudet och hans äventyr i ett USA ödelagt av en mysko och hittills inte närmare beskriven katastrof. Katastrofen är, antyds det, ansvarig för hornen pojken Gus har på huvudet – eller hur var det nu med det där? Redan i de första numren anar man en massa helskön bakomliggande mystik – vad är det som har hänt egentligen, och varför? – som jag ser fram emot att tillsammans med seriernas huvudfigurer klura ut.

Sweet Tooth 1Lemire verkar ha en bra intrig på gång (jag är sugen på att veta vad som kommer hända såväl i den inledande kortare story arcen som på lång sikt), men vad som såklart är ännu viktigare är karaktärerna – och det är ju också karaktärsskildringarna som varit Lemires kännemärke hittills i karriären. Vi får snabbt en känsla för huvudfiguren, den djupt kristne och godissugne pojken Gus, och lever oss in i hans dilemman. Lemire definierar inledningsvis Gus utifrån hans förhållande till sin far, och det är ett bevis på Lemires begåvning att han lyckas skildra denna relation så rörande och finstämt trots att man egentligen aldrig tvivlar på ungefär hur #1 kommer att sluta. Gus är en intressant huvudperson: han är charmig, bräcklig och självständig på en gång, precis som det 9-10-åriga barn han är. Dessutom vet han precis lika lite om världen som oss läsare, vilket naturligtvis bara ökar sympatin och dessutom lägger upp bollen för några snitsiga berättartekniska vändningar redan i de första två numren – och, misstänker man, även i framtiden. Som alltid i postapokalypsen är dessutom våldet ständigt närvarande, så jag gissar att Sweet Tooth, liksom 100 Bullets, är en serie där man inte bör fästa sig vid de figurer man stöter på.

Lemires illustrationer är härligt cartoonigt yxiga och väldigt uttrycksfulla. Hans styrka som illustratör ligger i hans förmåga att med enkla medel få till talande, levande ansiktsuttryck och gester (något som många tecknare i superhjältegenren kunde ta lärdom av). Men han är också bra på action – den korta slagssmålsscenen i #2 t ex varar bara några få rutor men med bedrägligt enkla knep skapar Lemire en andfådd känsla av påtaglig fara. Lemire är en creator i ordets rätta bemärkelse: ord och blid växelverkar med det självklara flyt som kommer när naturlig talang möter hård arbetsrutin.

Jag rekommenderar Sweet Tooth starkt; efter att ha skrivit flera recensioner på sistone som handlar om serier som tagit slut är det extra roligt att se början på något alldeles speciellt. Trovärdiga karaktärer med djup, postapokalyps-mystik, naket våld och löfte om framtida storslagna äventyr – Sweet Tooth hamnar genast på min lista i den lokala seriebutiken. En värdig efterföljare till Vertigos många karaktärsdrivna seriedramer – Sandman, Preacher, 100 Bullets med flera. Jag hoppas hårt på att Sweet Tooth kommer att bli Vertigos nya flaggskepp och att vi kommer få se Gus växa upp (likt Harry Potter) i många år och nummer framöver!

Manus: Jeff Lemire
Illustration: Jeff Lemire
Färgläggning: Jose Villarrubia
Förlag: DC (Vertigo)
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Rekviem för 100 kulor, del 3

söndag 25 oktober, kl 08:36 av 0 kommentarer

Pust flämt! Okej, nu när jag stuckit emellan med en liten Spindelmannen-recension kan jag ta mig an mitt 100 Bullets-retrospektiv igen. Vi är nu framme vid volym 6-9. Som vanligt utfärdas mild spoilervarning.

Six Feet Under The Gun (samlar #37-42)

100B Six Feet”Six Feet…” samlar sex one-shots som alla handlar om varsin huvudfigur i 100 Bullets som helhet – i kronologisk ordning är det Dizzy i ”On Accidental Purpose”, Cole Burns i ”Cole Burns Slow Hand”, Benito Medici i ”Ambition’s Audition”, Lono i ”Night of the Payday”, Agent Graves i ”A Crash”, och Wylie Times i ”Point Off the Edge” (men vad är det med Azzarello och denna fäbless för Chalmeristordvitsande titlar?). Samtidigt binds alla numren (utom #38, det med Cole Burns) samman av Mr Shepherd, som spelar viktiga roller – närvarande och frånvarande – i alla andra karaktärers historier. One-shotsen är av varierande kvalitet. Dizzy spelar närmast en biroll i sin egen historia och för första gången framstår en typisk Azzarello-pratscen som just pratig snarare än sjudande av undertryckta känslor och potentiella förräderier. Coles historia är däremot en noirnovell i klassisk 100 Bullets-stil. I ”Ambition’s…” får Eduardo Risso visa vad han kan i några välkomponerade dialoglösa actionscener. Lono-historien är kanske den bästa i samlingen, återigen en tät noirhistoria med kluriga intrigvändningar och följdriktigt slut, medan Graves-historien återigen försjunker i pratsamhet och en parallelhistoria som inte förmår engagera. Och i berättelsen om Wylie Times vidare öden, slutligen, är det än en gång Rissos filmiska rutkompositioner som glänser snarare än Azzarellos personteckningar.

Fortsätt läsa Rekviem för 100 kulor, del 3

Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer