Rikard recenserade första volymen av Joshua Dysarts och Alberto Ponticellis nyversion av DC-klassikern Unknown Soldier i januari. Jag blev sugen, köpte, gillade, och köpte sedermera även nyutkomna volym 2, Easy Kill. Jag är glad att kunna säga att Unknown Soldier nu har hittat formen och höjt sig ytterligare ett litet snäpp – dels tack vare att Dysart nu hunnit utveckla karaktärerna lite mer, och dels tack vare Pat Masioni, som kommit med i projektet som medillustratör. Masioni är bördig från Kongo men verksam i Frankrike och har flera uppmärksammade Euro-serier på sin meritlista – han finns på Twitter också, kolla @patmasioni.
Unknown Soldier berättar historien om den idealistiske läkaren Moses Lwanga som återvänder till barndomens Uganda för att hjälpa sitt sargade land. Men efter en konfrontation med den grymma gerillan LRA förvandlas han till en sargad mördarmaskin maskerad med bandage – The Unknown Soldier. I bakgrunden ligger antydda militärexperiment som Lwanga utsatts för tidigare men glömt bort, fast exakt vad som ligger bakom den blodtörstiga rösten i hans huvud vet man inte…
Fortsätt läsa Unknown Soldier 2: Easy Kill
Illustration: Alberto Ponticelli, Pat Masioni
Färgläggning: Oscar Celestini, José Villarrubia
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 3++/5
Så var den här, ett av årets två stora och efterlängtade Grant Morrison-projekt, Joe the Barbarian (det andra är såklart 
Scalped #35 är ett bra hoppa-på-nummer eftersom det är en one-shot där inga av seriens huvud- eller bifigurer är med. Det gör inte numret på något vis sämre eftersom Aaron har producerat en tät och gripande serienovell med ett oväntat slut. Det som fördjupas i detta nummer av Scalped är snarare miljön: indianreservaten i Dakota Badlands och villkoren för dem som lever där. Tonen och läsartilltalet ligger nära Aarons Vietnamkrigsserie The Other Side (recenserad på Shazam 
Konceptet med Demo är till synes enkelt: tonåringar med speciella krafter, lätt igenkännbart från de flesta inkarnationer av X-men. Varje nummer är en avslutad historia, en serienovell, övergripande handling och återkommande figurer saknas. Med denna utgångspunkt väver Wood och Cloonan en poetisk serie som egentligen inte alls handlar så mycket om superkrafter. I flera av numren förekommer ingen synbarlig superkraftexercis och läsaren får ofta gissa sig till vem det egentligen är som har superkrafter, vilken superkraft de i så fall har, eller om de ens har en superkraft överhuvudtaget. Det centrala i serien är i själva verket valsituationer: något inträffar och en person ges chansen/utsätts för risken att förändra sitt liv på något sätt, till det bättre såväl som till det sämre. Och eftersom fokus är på tonåringar är det stora känslouttryck det handlar om och alla beslut verkar gärna livsavgörande, även om de med en vuxen blick knappast är så omvälvande som personerna i serien tror. Kort sagt är det grundkonceptet till trots väldigt långt från en typisk superhjälteserie; Demo är mycket mer indie och mycket mer relationsfokuserad.
Sist av typ alla i hela världen (åtminstone bland de som läser serier) har jag upptäckt hur mycket bra serier som Vertigo ger ut. DMZ har pågått ett tag och är uppe i sju samlingar och 50 lösnummer. Brian Wood är ett ganska intetsägande namn och därför hade jag inte lagt det på minnet och därmed missat att han gjort flera serier som jag är sugen på men ännu inte läst som Northlanders och Local. Dessutom har han gjort Demo och The Couriers och ytterligare ett antal serier.
Efter vår Jeff Lemire-intervju (läs 
Albumet är en allegori och handlar om hur fyra lejon på Bagdads Zoo blir fria sedan amerikanerna bombat Bagdad våren 2003. De är för första gången fria men friheten innebär för dem en kamp för att överleva. Deras överlevnad hotas både av kriget, andra djur å bristen på mat. Brian K. Vaughan är en av de mest hyllade Vertigoförfattarna med både Ex Machina och Y- The Last Man på sitt samvete. Även Pride of Baghdad har hyllats på bred front så jag hade rätt höga förväntningar på albumet.
På papperet (haha) är det ju precis min sorts serie. Huvudpersonen Tom Taylor är son till försvunne författaren Wilson Taylor, som skrivit en globalt supperpoppis serie fantasyböcker om den unge trollkarlen Tommy Taylor. Schyssta klipprutor med Harry Potter-parodi, check. Alla fans tror att Tommy Taylor och Tom Taylor är samma person, och han jagas ständigt av besatta knasbollar som hoppas att Tom/Tommy ska kunna ge dem nån ledtråd till vart Wilson Taylor tagit vägen. Katharsis/hämnd från Careys och Gross sida när de skriver scener som utspelar sig på fan-konvent, check. Men häpp så avslöjas det att Tom kanske inte alls är Wilsons son egentligen. Postmodern identitetskris, check. Och Wilson Taylor var med i en litterär-magisk konspiration sysselsatt med att omforma verkligheten med hjälp av litteratur – man rekryterar t ex Kipling för att stödja idén om det brittiska imperiet. 
Unknown Soldier
Filthy Rich tillfredsställer såväl noirfans som allmänna seriefans. Richard ”Junk” Junkin fick sin fotbollskarriär förstörd av en skada och sysslar nu med att sälja begagnade bilar och drömma om vad som kunde varit – en typisk noirprotagonist således. När han får uppdraget att agera livvakt åt chefens dotter börjar hans liv falla samman…
