Robert Kirkmans och Todd McFarlanes actiontitel Haunt får mig att misstänka att jag kanske håller på att bli lite för gammal för den här typen av serier. Istället för att bara luta mig tillbaka och njuta av spektaklet så kan jag då och då inte låta bli att tänka att det till exempel inte lär vara möjligt att ramma en tegelvägg med en sportbil. Den borde väl snarare krascha och förvandlas till skrot, tänker jag. Och hur vågar man egentligen kamikaze-köra samma sportbil rakt in i en lokal där man vet att ens kidnappade fru/exfru hålls fången? Hon kunde ju faktiskt ha suttit precis vid den vägg som man just exploderat sig rakt igenom. Den typen av funderingar fastnar jag lite i när jag läser det här fjärde numet av Haunt. Jag reflekterar dock inte över att det inte borde möjligt för en präst att vara täckt av sin egen döde bror i form av svartvit ectoplasma, så vi får väl anta att jag lider av någon sorts sorts selektivt barnasinne mixat med ett mer sporadiskt verklighetsanknutet ”resonemang”. Hur som helst, nog om hur min åldrande hjärna hanterar serieberättande, det är ett helt annat inlägg för en helt annan dag. Haunt #4 gäller det ju nu.
Kirkman och grabbarna har fått upp tempot ordentligt vid det här laget, och i det här numret är det raka rör hela vägen. Bröderna Kilgore har börjat vänja sig lite smått vid tanken på att den döde brodern kan besitta den levande och att de då förvandlas till någon/något som enligt utsago kallas Haunt, men de ges ingen tid att forska i vad som egentligen har hänt dem, eller varför. Deras fru tillika exfru (det är komplicerat) blir nämligen kidnappad av en organisation som syns vara inblandad Haunts ursprung, och efter lite sportbilseskapader (se ovan) så är planen att 1) döda skurkarna och 2) rädda damen i nöd. Inga som helst konstigheter eller överraskningar där egentligen, men det är underhållande action som lyfts lite extra tack vare Ryan Ottleys och Greg Capullos explosiva illustrationer. Ett skönt popcorn-nummer helt enkelt.
Illustration: Ryan Ottley, Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 3+/5
Jag tycker Fantomen var som bäst 1994-995 då serien moderniserades och blev mer realistisk. Tyvärr slog inte detta såväl ut som redaktionen hoppats på och allting återgick till det vanliga. Tills nu. Nedan följer mitt synopsis på första äventyret i Den 21:e Fantomens död. Äventyret är dels en beskrivning av situationen i Bengali, Fantomens älskade hem, och dels en beskrivning av en åldrad Fantomen som funderar över sitt liv och Fantomenättens framtid och om han kan påverka läget i Bengali.
Common Grounds är namnet på en kafékedja av typen Starbucks, men det speciella med den här är att den grundats av en f d superhjälte, och därför fungerar som tillhåll för superhjältar/skurkar (fiket är nämligen fredad zon, se). Konceptet luktar Astro City lång väg och det är också Astro City som är den närmaste andliga släktningen till Hickmans novellserier (alla Common Grounds-serier är kortare, avslutade historier om 5-6 sidor).
