Att kunna utrikiska språk är en fördel om man vill få möjlighet att läsa ett bredare spektrum av serier än vad som finns om man bara behärskar svenska och engelska. Jag tänkte därför guida till franska, tyska och norska förlag och vad de ger ut för det är de utrikiska språk jag förstår. Först ut är vårt broderland Danmark. I Danmark gavs det ut ett närmast ohemult antal franska serier på 80-talet och även om luften gick ur även den danska albummarknaden så upphörde aldrig utgåvorna på det sätt de gjorde i Sverige. Jag kommer att gå igenom de danska förlag jag känner till för att visa vilken utgivning de har. Bokus och AdLibris saluför titlar från alla förlag utom G Floy Studio, Donovan Comics och Faraos Cigarer. Om du besöker Köpenhamn kan jag rekommendera Faraos Cigarer på Klosterstraede och Fantask tre gator ovanför. Dessutom finns superba antikvaritet Pegasus mellan Nörreport Station och Nörrebro. Om du är i trakterna av Faraos så ät på Skildepadden på Gråbrødre Torv.
Arkiv för februari 2010
Guide till danska förlag
Gästinlägg: Andy Diggles Daredevil
Christine brukar, helt utan faktiska bevis, kalla sig Sveriges största Daredevil-fan. Hon bloggar sedan 2007 på The Other Murdock Papers som är tillägnad just serievärldens mest kända blinda superhjälte och bidrar även sedan februari 2010 regelbundet till The Weekly Crisis. Serier kom hon först i kontakt med som liten då det, förutom självklara val som Bamse och Kalle Anka, även blev en del Superman och Spider-Man. I vuxen ålder återvände intresset och Christine bär idag nördstämpeln med stolthet.
De flesta av oss har våra självklara favoriter bland serieskaparna. Det är ju en särskild ton, känsla och bilduttryck man är ute efter och en bra författare kan göra underverk med nästan vilken bortglömd och skamfilad karaktär som helst på samma sätt som fel person på fel bok kan skapa en närmast oläsbar soppa av ett grundkoncept som verkade stabilt. Sedan har vi ju de serieläsare som kan svälja de mesta bara det är vackert att se på. Jag har förstås mina egna favoriter men jag tillhör även den, kanske något mindre, skara som så helt kärat ner mig i en karaktär att tanken på att överge honom inte finns på kartan. Jag kommer förmodligen att läsa Daredevil tills jag dör eller tills serien inte längre ges ut.
Samtidigt vill man ju så gärna kunna köpa en serie med glädje snarare än av lojalitetsskäl och därför kändes det minst sagt nervöst när Ed Brubaker och Michael Lark drog sig tillbaka efter drygt tre års trogen och högkvalitativ tjänst hos ”mannen utan fruktan”. Deras sista nummer blev jubileumsnummret 500 och de lyckades verkligen höja sig ett snäpp lagom tills det var dags att lämna över stafettpinnen till Andy Diggle och Roberto de la Torre. Nu har det nya teamet avslutat sitt första kapitel och det är dags att se tillbaka på hur de tagit sig an uppgiften och vart huvudpersonen är på väg.
Air #17
Om ni alltså har missat det följde begåvade G Willow Wilson upp kritikersuccén Cairo med en ongoing på Vertigo med titeln Air (hon har även skrivit DC-miniserien Vixen: Return of the Lion och kommer enligt ryktet snart ut med en X-miniserie med Nightcrawler i huvudrollen). Huvudrollerna i Air innehas av Blythe Cameron, en flygvärdinna med höjdskräck, och Zayn, kanske terrorist, kanske dubbelagent, kanske… något annat. De hamnar båda två i en post-kolonial, post-9/11-soppa av aztekisk magi, konspirationer i flygbranschen, imaginära länder och annat som hör Vertigo-serier till. Genrer och referensbibliotek blandas här av Wilson utan att hon så mycket som tittar sig över axeln, vilket skänker Air en fräschör som många andra serier saknar – hela historien går på i ett uppkäftigt tempo som det bara är för läsaren att acceptera.
Air #17 fungerar som en coda efter den senaste arcen och är med Air-mått mätt tämligen tillbakahållen: numret innehåller bara ett möte med flygarässet Amelia Earhart (nej, hon är inte död), en mental tidsresa och ett möte med den aztekiske guden Quetzalcoatl. Lite välförtjänt lugn således efter Blythes tidigare möte med ett gäng heavy metal-jihadister (nej, det betyder inte vad ni tror, oavsett vad ni tror) och en överdos av psykofarmaka.
Illustration: M K Perker
Färgläggning: Chris Chuckry
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Siege #2 (av 4)
Det är svårt att ens försöka bli långrandig när man ska skriva ett utlåtande av andra numret av Siege. Andra numret tar vid exakt där första numret slutade. Norman Osborn och hans goons har utan förvarning attackerat Asgård, och första numret såg ut att öppna för en sjujävla batalj mellan galna skurkar, uppretade superhjältar och strandsatta nordiska gudar. När Siege nu fortsätter så känns det nästan som att en sjujävla batalj var något av en underdrift. Hela det här numret är i princip en enda lång fightscen, och det säger jag med kärlek i rösten. Vi får se Norman Osborn bli skjuten med en bazooka från en pickup, Daken (Wolverines ohängde son) blir bokstavligen grillad, krigsguden Ares lackar ur på riktigt, Captain America gör comeback och Sentry bjuder på ett av de allra brutalaste slagsmålen jag har sett på väldigt länge. Just slagsmålet mellan Sentry och den motståndare jag inte tänker nämna här har även ett så grisigt och chockartat slut att det lär gå till historien som en av Marvels allra mest övervåldsamma seriepaneler genom tiderna. Känns mer som något som hade kunnat vara med i exempelvis Avatar Press-serien No Hero. Jag personligen kanske inte blir direkt upprörd över det grafiska våldet här, men det är definitivt ett starkt vafan!?-ögonblick. Andra numret av Siege kommer (antagligen) aldrig att vinna några priser eller omnämnas som en serie med något större djup, men för min del är det absolut inte något negativt. Brian Michael Bendis och Olivier Coipel levererar helt enkelt en redig käftsmäll till actionupplevelse här, och det är väl det som superhjälteserier av den här typen ska gå ut på. Det är snyggt, spektakulärt, spännande och extremt underhållande.
Illustration: Olivier Coipel
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5
Shazam intervjuar: Jeff Lemire (del 2)
Vår intervju med Jeff Lemire fortsätter (del 1 hittar du här) utan krusiduller med en diskussion om filminfluenser i hans serieskapande:
Du har sagt att du inspireras mycket av film i ditt serieskapande, du har nämnt Wim Wenders och Terrence Malick i samband med Essex County och David Lynch i The Nobody. En del scener i Essex County är klart filmiska, men de är också “seriemässiga” – jag tänker bl a på en av Lous flashbacks i Ghost Stories (s 165-66 i Collected Essex County). Vid första anblicken verkar scenen filmisk men skulle i själva verket vara svår att göra på film, medan det flyter helt naturligt på seriesidan. Vad är dina tankar kring att låta sig influeras av filmmediet? Vad är seriemediets styrkor jämfört med film?
Vilken stor fråga, det skulle jag kunna prata om hela natten! Jo, jag älskar film, särskilt regissörer som Wenders och Lynch, men det jag tror att jag tar mest från film är sidkompositioner, mise-en-scene om man så vill. Jag är minst lika påverkad av filmfotografi som jag är av filmens berättarspråk.
Pride of Baghdad
Albumet är en allegori och handlar om hur fyra lejon på Bagdads Zoo blir fria sedan amerikanerna bombat Bagdad våren 2003. De är för första gången fria men friheten innebär för dem en kamp för att överleva. Deras överlevnad hotas både av kriget, andra djur å bristen på mat. Brian K. Vaughan är en av de mest hyllade Vertigoförfattarna med både Ex Machina och Y- The Last Man på sitt samvete. Även Pride of Baghdad har hyllats på bred front så jag hade rätt höga förväntningar på albumet.
Tyvärr så infriades inte förväntningarna. Trots temat så berörde albumet mig inte så mycket. Albumets innehåll för tankarna till Grant Morrisons och Frank Quitelys mästerverk We3, men där We3 lyckades beröra mig djupt så lyckas inte Pride of Baghdad alls. Att jag inte berörs beror inte på Niko Henrichons teckningar, de är väldigt bra och framförallt har han fångat ljuset på ett bra sätt där det blir mörkare och mörkare till det tragiska slutet. Bristerna ligger istället i Vaughans manus. Att ge djur mänskliga känslor och beteenden, speciellt om de inte är antropomorfiska, är inte helt lätt. Det är framförallt dialogen mellan djuren som inte funkar, djuren/karaktärerna blir inte tillräckligt intressanta. Inte heller lejonens inbördes relationer och konflikterna dem emellan lyckas gör de intressanta. Krig och frihet i en kombo borde kunna leda till något bättre men för mig är albumet rätt oengagerande och trist trots att det finns både skönhet och tragik. Därför är Pride of Baghdad en besvikelse.
Illustration: Niko Henrichon
Förlag: Vertigo
Betyg: 3-/5
Pinocchio Vampire Slayer
Nätet är en ypperlig källa för att upptäcka serier som man annars garanterat missat. Förra månaden länkade Robot6 till olika årsbästalistor. En för mig helt okänd serie med en oemotståndlig titel, Pinocchio Vampire Slayer, förekom på en del av listorna. Ett köp var oundvikligt. Van Jensen och Dusty Higgins har gjort en fortsättning på Carlo Collodis klassiska bok. Pinocchio Vampire Slayer tar sin början där boken slutade. Allt är inte som det ska i den lilla staden Nasolungo. Gepetto har mördats av vampyrer och Pinocchio börjar därför tillsammans med snickaren Cherry och den åldrade blå fén Canpanella bekämpa vampyrerna. Byinvånarna tror dock inte Pinocchio trots att hans näsa inte växer. Den enda som tror på honom är Carlotta som Pinocchio är förälskad i. Pinocchio gör dock ett finfint jobb som vampyrslaktare, han har ju ett outömligt förråd av pålar att spetsa vampyrerna med. Det är bara att ljuga så växer näsan varpå Pinocchio bryter av den och spetsar vampyrerna som då brinner upp. En minst sagt annorlunda version om än inte lika vriden som Winshluss Angoulêmevinnande Pinocchio.
En kul detalj är att originalhistorien återges kraftigt nedkortad i en humoristisk version i början vilket är tacknämligt då jag glömt bort grundhistorien och den Pinocchio jag har vaga minnen av är Disneys version. Kortversionen är kul och det är resten av albumet också. Van Jensen lyckas bra med både berättelsen och dialogen och lyckas blanda humor och allvar på ett okonstlat sätt. Jensen lyckas framförallt skildra Pinocchios ensamhet och utanförskap på ett riktigt bra sätt mitt i allt köttande. Idén till serien är lika genialisk som den egentligen är självklar. Vem kan vara en bättre vampyrdödare än träpojken Pinocchio som alltid har tillgång till/kan omgående fixa en påle. Dusty Higgins teckningar gillar jag, de är enkla och snygga och i efterhand har jag svårt att se att albumet kunnat tecknas på ett bättre sätt. Jag stör mig lite på det fula raster han använt men det är en petitess. På SLG:s hemsida finns ett utdrag ur serien. Pinocchio Vampire Slayer är en riktigt underhållande pärla och årets första trevliga överraskning.
Illustration: Dusty Higgins
Förlag: SLG Publishing
Betyg: 4/5
Shazam intervjuar: Jeff Lemire (del 1)
Ni som följer Shazam.se vet att vi gillar Jeff Lemire, Kanadas just nu mest namnkunnige serieskapare. Vi har tidigare recenserat hans serieepos Essex County och hans nya Vertigo-serie Sweet Tooth. Vi tog kontakt med Jeff i hans studio i Toronto och intervjuade honom om hans serieskapande, kommande projekt samt naturligtvis också hans förhållande till ishockey. Håll till godo!
Hur kom Sweet Tooth till? Var det en idé du visade för flera olika förlag eller utvecklade du den direkt för Vertigo efter The Nobody?
Det var ett specifikt Vertigo-projekt från början. När jag jobbade med The Nobody var Bob Schreck min redaktör och han tipsade om att Vertigo ville ge ut flera ongoings under det kommande året (det här var för ungefär ettochetthalvt-två år sen). Vid den tiden hade jag börjat leka lite med en ny figur, en pojke med hjorthorn som bodde för sig själv i skogen. Det var i princip bara i form av en serie skisser, det var väldigt vagt just då. Men det var så det började, sen utvecklade jag mina idéer till något som kunde passa en månadstidning och till min stora överraskning älskade Karen Berger idén och gav klartecken nästan genast.
Kirby: King of Comics
Jack Kirby är, tillsammans med Will Eisner, förmodligen den person som drivit utvecklingen av seriemediet mest av alla. Med skapelser som Captain America, Thor, Hulk, The New Gods och Silver Surfer flyttade han hela tiden fram gränserna för vad som kunde och kan göras i serietidningar. Men trots hans enorma insatser för branschen så fick han aldrig riktigt det erkännande som han förtjänade, i alla fall inte under sin livstid. Han hamnade allt för ofta skuggan av t.ex. Stan Lee eller hamnade på kant med sina redaktörer. Men i författaren Mark Evaniers bok Kirby: King of Comics ligger fokuset helt och fullt på just Jack Kirby, eller Jacob Kurtzberg som han hette från början.
Evanier ger ett omfattade porträtt av Kirby och dennes karriär, från 30-talets stapplande seriebransch, via Kirbys samarbete med Joe Simon under 40- och 50-talet, tiden på Marvel under 60-talet, fram till slutet av hans karriär under 80- och 90-talet då synproblem började sätta käppar i hjulet för Kirby. Mark Evanier tecknar i Kirby: King of Comics ett kärleksfullt porträtt av legenden och tillsammans med en enorm mängd prov på Kirbys enorma talang i form av covers och sekvenser från serie (ofta över hela sidor) är detta verkligen en bok väl värd en legend som Jack Kirby. Men jag har två mindre invändningar mot Evaniers bok.
För det första så ställer sig Evanier helt och fullt på Kirbys sida i alla de konflikter han hamnade i under sin karriär. Nu är ju det här visserligen en personlig biografi över Kirby så egentligen är det inte något större problem. Jag kan köpa att Evanier ibland tecknar en lite väl ensidig bild av olika händelser. Det hade varit kul att få någon av de andra inblandade personernas syn på saken också.
För det andra så tycker jag att Evanier gott kunde ha gått djupare in på Kirbys illustrationer, som ju är en inte alltför oväsentlig del av Kirbys karriär och storhet. Nu är ju boken visserligen smockfull med underbara illustrationer från Kirbys hela karriär men bortsett från de korta bildtexterna så berörs dessa inte i någon större utsträckning i själva texten, vilket jag tycker är lite synd.
Trots det så är Kirby: King of Comics en alldeles utmärkt biografi över en av de största legenderna i seriebranschen. och är man det minsta nyfiken på Jack Kirby så kan jag varmt rekommendera er att läsa den här boken.
Förlag: Abrams
Betyg: 5/5
New Avengers #61
Precis som Jonas skriver har det varit på tok för lite superhjältar här på Shazam.se den senaste tiden. Jag drar mitt strå till stacken och följer upp Jonas intressanta recension av de senaste två numren av Dark Avengers med en titt på senaste New Avengers, en annan nyckeltitel i Siege-crossovern som pågår i flera Marvel-tidningar just nu.
Steve Rogers är tillbaka (ni som trodde att han var död på riktigt är välkomna att flytta tillbaka till planeten Jorden när ni vill) och han är sur. Det har han efter #61 av New Avengers ännu mer anledning att vara eftersom The Hood och hans gäng av B/C-liste-superskurkar har fått en (inte så) liten kraftförhöjning av Loki, och använder den extra kraften till att en gång för alla jaga upp och spöa ned New Avengers. I det här numret ser vi Living Laser och The Corruptor ta sig an Captain America * 2 (Steve Rogers och Bucky, den senare Erstaz-Cap medan Steve varit död) och Mandrill och Griffin öppnar en burk stryk åt Spider-Man och Spider-Woman.
Bendis, som gått på tomgång rätt mycket under de senaste årens mega-events, hittar här lite av den gnista han en gång hade som välrenommérad indie-kreatör. Dialogen tar sig upp ur självparodi-träsket flera gånger, särskilt i det puttenuttiga mötet mellan Spider-Man och Spider-Woman. Även skurkarna får en del schyssta repliker, inte minst The Corruptors sinistra gloating-monolog på s 10 och Mandrills patetiskt verklighetsfrämmande snack om att nå superkurkarnas big time på s 20.
Actionscenerna – och New Avengers har länge varit som en enda lång actionscen då och då varvat med gräl i konstellationerna Jessica Jones/Luke Cage och Mockingbird/Ronin – är fläskiga och man anar att Bendis bygger upp mot nåt alldeles extra som final på Siege. Immonen, Acuna och von Grawbadger gör ett bra jobb och det är kul att återse ett par mer obskyra figurer ur Marvels skurkgalleri tecknade av moderna pennor – särskilt The Corruptor och Mandrill gör sig bra under Immonens respektive Acunas pennor.
New Avengers är i sina bästa stunder – som här – ren hjärndöd popcornaction. Och det menar jag som en stor komplimang.
Illustration: Stuart Immonen, Daniel Acuna
Tusch: Wade von Grawbadger
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
