Årskrönikerandet här på Shazam fortsätter med oförminskad hastighet (här kan ni läsa Johans årskrönika och här hittar ni en krönika från vår gästskriben Johan Wanloo)! Eftersom jag har extremt dålig fantasi tänker jag helt enkelt kopiera formatet från föregående år. I samband med det noterar jag också att detta faktiskt är den tredje årskrönikan jag skriver för Shazam – herregud, har vi hållit på med det här i tre år? Tre år i bloggvärlden är ju typ 101 i människoår. Undrar hur länge man orkar? Med fantastiska läsare som ni är svaret enkelt: man orkar hur länge som helst! Ni får förlåta mig att jag blir lite gråtmild så här i slutet av året, men ni är verkligen fantastiska, ni trogna bloggläsare *snyft*. And now, on with the show.
Bästa enskilda nummer: Tidigare år har jag klagat över hur svårt det är att utse ett bästa enskilt nummer, men i år är för en gångs skull valet enkelt: det kan inte bli något annat än Amazing Spider-Man #655. Marcos Martin uppvisar en sån flyhänt illustratörsekvilibristik att man tappar andan, och Dan Slott levererar ett känslomässigt knockoutslag på manussidan. Hur många gånger har man inte sett Spindelmannens origin story? Det borde inte funka att berätta den en gång till, det borde inte funka att göra det som en drömsekvens, det borde inte funka att göra den som en clip show med återblickar från Spindelmannens hela karriär – men trots att Dan Slott på ytan samlar alla klyschäggen i en korg så blir slutresultatet ett skalpellskarpt friläggande av kärnan i figuren Peter Parker/Spindelmannen. Tårar i ögonvrån och en klar årsbästa.
Bästa ongoing: Jag erkänner: jag är förutsägbar. Självklart är Scalped (fortfarande) en av årets bästa ongoings. Självklart är Sweet Tooth en av årets bästa ongoings. Liksom övriga titlar jag brukar nämna i de här sammanhangen – Avengers Academy, Amazing Spider-Man, Chew, Irredeemable… Finns det verkligen inget annat regelbundet utkommande som kämpat sig in? Jo, det är klart att det gör. Efter knappt ett halvårs utgivning har Mark Waid, Paolo Rivera och Marcos Martins Daredevil redan placerat sig på listan – så mycket pur, lekfull, old-school superhjälteglädje att man inte kan undgå att svepas iväg. Och medan vi ändå är i Hell’s Kitchen måste man såklart nämna David Liss och Fransesco Francavillas stabila pulposande Black Panther – bra synd att denna titel drogs med i Marvels Cancelpocalypse härförleden. Och vi måste också nämna Grant Morrisons superheta nyversion av Stålmannen i Action Comics – blott fyra nummer in har Grant redan kopplat ett järngrepp på sina läsare med hjälp av ett överlägset manus och uppfinningsrika knorrar på klassiskt seriematerial.
Bästa samling: Brubaker, Brubaker, Brubaker. Ett år när både Incognito: Bad Influences och Criminal: Last of the Innocent kom ut samlade (samma år som de kom ut i lösnummer – ovanligt snabba puckar för att vara från de stora förlagen) kan man väl inte ge Bästa samling-titlen till något annat album? Jo för det kan man ju faktiskt, för David Hines och Shaky Kanes Image-miniserie The Bulletproof Coffin kom ju ut i trade tidigare i höstas! Jack Kirby möter Franz Kafka i en förbehållslös hyllning till seriemediet, underbar i all sin utflippade kantighet. Gissa om jag ser fram emot uppföljaren The Bulletproof Coffin: Disinterred, första numret kommer i januari!
Bästa serieförfattare: Ja, som ni kanske anat av ovanstående är 2011 Ed Brubakers år. Befordringen till en av Marvels ledande författare (som medlem av grabbteamet Marvel Architects tillsammans med Jason Aaron, Brian Bendis, Matt Fraction och Jonathan Hickman) var lika välförtjänt som oundviklig – att Captain America återfått sin forna ikonstatus är i mångt och mycket denne mans förtjänst, och Brubaker fortsätter oförtröttsamt att jobba på titeln han haft hand om sen 2005. Få serieförfattare klarar av att också släppa en miniserie i absolut toppklass samtidigt som de jobbar på en ongoing i absolut toppklass – men Brubaker släppte två moderna klassiker i år, Incognito: Bad Influences och Criminal: Last of the Innocent. En författare som befinner sig på toppen av sin förmåga. En klar bubblare vid sidan av de andra mer självklara valen som Jason Aaron, Grant Morrison och Jeff Lemire är också David Liss, som snabbt har etablerat sig som en skapare av mainstreamsuperhjälteserier med både hjärna och hjärta (Black Panther, Mystery Men). Shazam kan knappt vänta på hans version av pulplegendaren The Shadow som kommer 2012!
Bästa illustratör: Även här ett trendbrott jämfört med föregående år. Jag följer i allmänhet författare snarare än illustratörer så normalt brukar det vara lite trixigt för mig att välja årets illustratör, men inte 2011: valet faller solklart på Marcos Martin, som har utträttat storverk i Amazing Spider-Man och Daredevil i år – arcen No-one Dies i ASM #656-657 som följde på årsbästa #655 är sannolikt den bäst tecknade mainstreamarc jag sett på flera år.
Årets återutgivningar: Visst är det en kulturgärning att samla Jack Kirbys Kamandi – The Last Boy on Earth Vol 1 i en påkostad HC-utgåva – alla rättänkande seriefans håller med mig. Men jag väljer istället att lyfta fram en mer udda återutgivning: Evan Dorkins 80-talshumorklassiker Milk & Cheese, som för bara några veckor sedan släpptes i likaledes påkostad och komplett HC-utgåva av Dark Horse. Sitter man inte (som jag) på alla 19 gamla lösnummer av denna fabulöst dekadenta skrattbomb, eller TPB-samlingen som kom ut anno 1991, så är denna återutgivning inte bara en kulturgärning utan en helt essentiell sådan. För de av er som inte stiftat bekantskap med Milk & Cheese tidigare handlar alltså serien om ett paket mjölk och en bit ost som spyr komisk galla över företeelser de hatar, ofta på ett extremt våldsamt sätt. Enkelt, genialt och gapskrattsframkallande på så gott som varje sida.
Årets besvikelse: Visst, jag vet att jag utsåg Ed Brubaker till Årets serieförfattare, men Secret Avengers första arc var ändå ett fett nedköp. Många av titlarna i DC:s relaunch i år var också besvikelser, inte så mycket för att de var direkt dåliga utan mer för att de var så …ordinära. Många författare jag väntat mig mycket mer av (Jeff Lemire, Nathan Edmondson) underlevererade rejält.
Årets arc: Förra året gav jag denna utmärkelse till Amazing Spider-Man (Joe Kellys arc Grim Hunt) och fan vet om inte konstant högkvalitativa ASM tar priset i år också. Dan Slott (som sedan sent förra året är ensam huvudförfattare) ger oss flera gånger i månaden en fullmatad karamell serieunderhållning, som i likhet med de bästa TV-serierna tillåter karaktärerna att utvecklas och förändras över tid samtidigt som det också presenteras nagelbitarspänning med cliffhanger på cliffhanger i varje enskilt nummer. Jag sticker ut hakan och säger att Spider Island är årets arc – så här ska man göra event comics! Lätt att följa även om man bara följer ASM, lagom många tie-ins, och en arc som verkligen tar vara på flera nyckelelement hos Spindelmannen och vrider till dem några extra varv. För mig som New York-fantast har det också varit en extrabonus att läsa en totalt ogenerad och från-hjärteroten-hyllning till The Big Apple, snitsigt levererad av New York-bon Slott.
Allt sammantaget – ett bra serieår 2011, med gott hopp om att även 2012 kommer bli något utöver det vanliga!
Jättebra krönika. Insåg precis att jag nog har exakt likadan smak som dig och beställer därför Milk & Cheese på stört (för det var det enda jag inte läst av dina hyllningar).
Roligt att Daredevil kommer få mer utrymme nästa år med 15-18 nummer. Synd på Black Panther och att inte fler hann fatta hur förbannat bra den är.
Tycker dock att Brubakers senaste arc i Captain America har varit lite halvkass. Hur är det egentligen med den? Knyter den samman med Captain America Corps (som jag inte har läst)? Jag tänkte i alla fall läsa om de senaste numren av Cap med start i kväll för att se om jag ändrar uppfattning. Hoppas verkligen det.
Jag är en i princip en renodlad trade-kille, förutom de enstaka nummer som köps i trade-väntarfrustration. Faktum är at det är just denna tid på året som jag börjar betvivla mitt val att vägra lösnummer. Var man än surfar runt dyker dylika sammanställningar av det gångna året upp. Då känner man sig lite akterseglad. Turligt nog publiceras en del samlingar tämligen fort efter avslutad lösnummerserie. ASM, som utkommer två gånger i månade, är trevlig i det hänseendet. Man hänger liksom nästan med.
I alla fall. Till saken. Kan inte annat än att instämma i dina hyllningar till Marcos Martin. Hans bidrag till just ASM är förstklassigt. Så även hans bidrag till Waids Daredevil. Avhoppet från Daredevil är verkligen beklagligt.
Intressant att notera är att merparten av dina shout-outs står på min tradeväntarlista, precis som Anders J säger verkar vi vara flera med god smak här 😉
Slutligen, The Bulletproof Coffin, borde vara obligatorisk läsning.
Anders J: Jag törs säga att du inte kommer bli besviken på Milk & Cheese. Det var ju denna plus komiska SF-tvåloperan Hectic Planet (även den solklart värd en återutgivning) som under tidigt 90-tal gav Dorkin en Eisner som Bästa nykomling.
Jonas D: Jag tror jag blev extra tagen av The Bulletproof Coffin för att den för mig kom från ingenstans, samlingen var ett impulsköp på sin höjd baserad på lite vag bakgrundsstrålning. Och så bara POW! En seriesmäll rakt i solar plexus.