Den som väntat, svettig och skakande, pÃ¥ sin hÃ¥rdkokt-fix efter sista numret av Ed Brubakers och Sean Phillips Incognito: Bad Influences (alla fem numren entusiastiskt anmälda av Anders här) behöver inte vänta längre: nu är första numret av nya Criminal-arcen The Last of the Innocent här. Venerna stelnar i förväntan men man kan snart slappna av och lÃ¥ta kicken frÃ¥n Brubakers och Phillips kanske ambitiösaste – och samtidigt mest klassiska – Criminal-berättelse hittills bara skölja över en.

Bara pÃ¥ de första tre sidorna staplar Brubaker upp noirgenrens elementa och jag finner mig under läsningen namechecka den tänkta biblio- och filmografin i huvudet: The Killer Inside Me, Double Indemnity, Dial M for Murder… och sen, som ett pistolskott, sidan 4: en Ã¥terblick till huvudpersonen Riley Richards barndom i form av en svängigt stiliserad seriesida a la Acke (eller Life With Riley som serien-i-serien fÃ¥r heta här). Detta bedrägligt enkla grepp ställde i alla fall mina förväntningar pÃ¥ huvudet: Brubaker vill nÃ¥t mer än att hylla och själv sälla sig till sin älskade hÃ¥rdkokta kanon, han vill utveckla den och göra den seriespecifik.

Samtidigt är The Last of the Innocent ocksÃ¥ sÃ¥ mycket mer än ett formexperiment – även om greppet med de Acke-liknande tillbakablickarna är oerhört smart och konsekvent genomfört. Brubaker har givit en röst Ã¥t huvudpersonen Riley som känns pÃ¥ pricken, full av knappt maskerad livsleda, tyst desperation och en inre monolog fylld av slagfärdigheter han aldrig riktigt vÃ¥gar säga. Vi släpps dessutom rakt ned i Rileys liv utan att sakernas tillstÃ¥nd förklaras särskilt ingÃ¥ende. Visst, vi fattar frÃ¥n första sidorna att han är pÃ¥ väg tillbaka till sin hemstad eftersom hans far är svÃ¥rt sjuk, att han snart stöter pÃ¥ sina gamla kompisar som han inte sett pÃ¥ Ã¥ratal, sÃ¥ lÃ¥ngt känns scenariot bekant… men man fylls ändÃ¥ av frÃ¥gor eftersom Brubaker med vänsterhanden portionerar ut smÃ¥ ledtrÃ¥dar om annat som hänt i Rileys förflutna plus sÃ¥dant som händer just nu. Varför är han skyldig skummisar i New York en massa pengar? Vad har han egentligen för förhÃ¥llande till sin svärfar? Och vad hände egentligen den där dan i parken när Riley och hans kompis hittade ‘a dead lady’? Brubaker berättar en komplex och mÃ¥ngbottnad historia med sin kanske mest intressanta huvudperson hittills, vilket inte vill säga lite.

Sean Phillips överträffar ocksÃ¥ sig själv i växlingarna mellan sin ‘normala’, kantigt uttrycksfulla noirstil (känsligt färglagd av Val Staples) och den slängigare, renare 60-talsstilen i Ã¥terblickarna, det blir en oerhört effektfull kontrast som ocksÃ¥ hamrar hem Brubakers grundtematik, nämligen nostalgins lockelser och längtan efter en flydd, eterisk ungdomstid dÃ¥ allting pÃ¥ nÃ¥got obestämbart sätt var bättre och mer oskyldigt (vilket det naturligtvis inte var – den ovan nämnda döda damen dyker ju upp i ett av Acke-avsnitten, inte i den mer realistiskt tecknade ‘nutiden’). Under sitt lÃ¥nga samarbete har Brubaker och Phillips utvecklat en svÃ¥röverträffad fingertoppskänsla för varandras styrkor, och denna nya Criminal-berättelse är till och med mer än tidigare en showcase för Phillips mÃ¥ngsidighet som illustratör.

Jag är definitivt ombord för resten av Rileys med all säkerhet dödsdömda plan! Nya Criminal ger mig rushen jag behöver. Bästa serieknarket just nu.

Trackback-adress