För ett år sedan dök första numret av Wytches upp och nu lagom till årets Halloween tänkte jag att det kunde vara på sin plats med en liten recension av denna moderna rysare i serieformat. Scott Snyder och Jock har lyckats leverera en väl sammanhållen berättelse om familjen Rook och deras läskiga möte med dessa omänskliga varelser som kallas Wytches och staden Litchfields invånare som är rätt så insyltade i hela skeendet samt en hel del överraskningar som jag inte tänker spoila för er som gärna vill läsa något som kan ge er mardrömmar. Hela serien har starka drag av skräckmästaren Stephen King och innehåller alla klassiska genregrepp du kan tänka dig plus några fler men berättelsen sticker dock ut på ett annat sätt som är mer skrämmande än en läskig skog med varelser som inte är av denna värld.
Dottern Sailor lider av kraftig ångest vilket vilar som ett ok över familjens vardag och fadern Charlie behöver verkligen jobba på sin papparoll, förutom att han också borde skära ner på sitt alkoholintag. Där serien är som mest skrämmande är just i dessa vardagssituationer med inslag av mobbing, otrygghet, ångest, rädsla och det faktum att det inte löser något att springa från monster och att de värsta bor inom oss själva. En starkt bidragande orsak till att jag gillade serien var det omfattande bakgrundsmaterialet där Snyder självutlämnande berättar om sina egna demoner i livet, om att mobbas, depression, skräckupplevelser och det läskiga i att vara en förälder som inte kan skydda sina barn mot allt ont.
Även om Wytches lyckas med att skrämma mig åtskilliga gånger innehåller den även en del mindre klädsamma skavanker och clichéer som det inte går att bortse ifrån. Till exempel har vi Snyders förkärlek för väldigt långa monologer när han vill berätta något viktigt vilket känns konstlat och orealistiskt, trasig familj som kommer till ny stad (som dessutom heter Litchfield) och finner ett trevligt stort hus som naturligtvis ligger i en mörk skog och sedan har vi twisten i slutet som jag inte tänker spoila men som kändes väldigt ologisk och egendomlig. En annan händelse som till en början verkar fruktansvärt ologisk och krånglig är att den benlösa, skalliga äldre kvinnan Clara Poirot gör sig besväret med att ta sig in i familjens hem, injicerar någon läskig vätska i Charlies buk som sedan gör att det plötsligt står ”Here” på hans mage. Detta leder honom sedan osökt till platsen Here Coast där han får träffa Clara som inviger honom i vad ”Wytches” är för något. Allt detta känns aningen krystat eftersom Clara kunnat visa honom allt detta i hemmet men när man läst hela volymen förstår man bättre Claras tillvägagångssätt.
Jocks bilder är föredömligt läskiga och Matt Hollingsworths färgläggning är också mycket bra. Det enda som jag stör mig på, men som andra kanske uppskattar, är att han medvetet stänkt målarfärg på sidorna, förmodligen för att ge ytterligare en känsla av obehag och overklighet, men som i mina ögon mest är i vägen för det jag vill läsa.
Serien hade premiär lagom till Halloween 2014 och avslutades redan i maj i år och det finns en orsak till att jag dröjt så länge med att recensera den: Diamond. Efter att ha fått fem nummer prydligt och fint levererade hände så det som alltför ofta drabbat mig det här året, nämligen att någon hos den amerikanska seriedistributören (som dessutom har monopol på sin verksamhet) glömde att skicka med sista numret. Nu är ju det ingen större fara eftersom det saknade numret brukar dyka upp i nästa laddning men det som börjat bli mer regel än undantag är att numret aldrig dyker upp. Detta har hänt med She-Hulk, All-New Hawkeye, Descender, Injection, New Avengers, Avengers World och så Wytches och mest frustrerande av allt var när sista numret av Jupiter’s Legacy inte dök upp och jag då redan väntat tio månader på att numret skulle dyka upp överhuvudtaget. Visst, alla nummer går att få tag i med lite detektivarbete eller med ett knapptryck på paddan men som konsument av lösnummer är det otroligt frustrerande att serieförlagen är i händerna på inkompetenta latmaskar som åsamkar ryckningar i ögat på affärsidkare så fort man nämner deras namn och får mig att allvarligt överväga att lägga ner mitt lösnummerhandlande. Ingen serie i digitalt format eller trade kan ersätta känslan av ett lösnummer och jag tycker verkligen att förlagen allvarligt bör överväga egen distribution för sin egen och för läsarnas skull. Så, nog härjat om detta.
Första arcen av Wytches fyller sitt syfte med att leverera en mysig skräckläsning och jag hoppas att vi snart får en fortsättning av Snyder och Jock som också innefattar Sailor för hon gör verklig en resa i första arcen som heter duga.
Illustration: Jock
Färgläggning: Matt Hollingsworth
Förlag: Image Comics
Betyg: 3+/5