Hittade den här via Forbidden Planets blogg och kunde givetvis inte undanhålla er den. Konstnären Dran har gjort ett helt underbart Tintin-omslag som garanterat inte kommer att hängas upp på Hergé-museet i Belgien. Notera Haddock i bakgrunden med en whiskyflaska i högsta hugg. Inte otippat verkar den gode Kalkyl å andra sidan inte vara någon vidare slagskämpe.
Författar arkiv
Recensioner
Skriv en kommentar
Walking Dead 13: Too Far Gone
torsdag 2 december, kl 09:59 av Rikard
2 kommentarer
Though I walk thorugh the valley of the shadow of death, I will fear no demise of The Walking Dead-series. Jag var lite nördigt orolig att The Walking Dead höll på att tappa farten efter volym 12 som inte var så bra som de tidigare. Våra överlevande hade landat i en ”safe zone” där folk försökte leva som innan zombieepidemin, det var såpopera istället för kamp för livet. Det var inte dåligt men inte heller TWD-bra. Mina farhågor har tack och lov kommit på skam och den bästa amerikanska serien just nu levererar på nytt. Efter den ”vardagslunk” som präglade förra volymen präglas denna av den annalkande katastrofen som annars alltid är närvarande. I Too Far Gone får de överlevande återigen slåss mot lite zombies, några får ge sig ut utanför tryggheten för att leta varor och dåliga människor är i antågande. Dessutom störs idyllen av händelser innanför skyddet och Rick som är på väg att tappa greppet.
Trots att volymen är bra är det inte vad som händer i den som får mig att hoppas på nya stordåd av Kirkman utan vad som kan hända framöver. Kirkman får ihop spänningen och den krypande känslan av att allt kommer att kuka ur igen samtidigt som Charlie Adlard fortsätter att leverera teckningar av zombies som är lysande. De bästa sidorna är fyra sidor på slutet där teamet Kirkman & Adlard briljerar och bygger upp spänningen inför vad som kommer framöver. The Walking Dead är helt enkelt så jävla bra. Läs serien innan tv-serien dyker upp här, annars går du miste om något. Minuset är bara för att markera att det inte är ett fullkomligt mästerverk utan bara så jävla bra.
Manus: Robert Kirkman
Illustration: Charlie Adlard
Tusch: Cliff Rathburn
Förlag: Image
Betyg: 5-/5
Illustration: Charlie Adlard
Tusch: Cliff Rathburn
Förlag: Image
Betyg: 5-/5
Krönikor och åsikter
Shazams årskrönika 2010, del 1
söndag 28 november, kl 21:11 av Rikard
5 kommentarer
Nu är det dags för årskrönikorna för 2010 och jag är först ut. Jag gör liksom 2009 och delar upp mina tankar utifrån land alt. kontinent. Jag har utgått från de serier jag läst och inte bara de som getts ut i år. Först lite allmänna tankar kring serieläsandet innevarande år. När jag ser tillbaka på året så har wow-känslorna varit rätt få. Om det beror på att jag haft otur eller att det helt enkelt krävs mer och mer för att jag ska få wow-känslan vet jag inte men jag lutar åt det senare. Dessutom har jag känt att jag ofta stressat mig igenom en serie vilket antaligen är en kombination av jobbstress, småbarn, lite egentid och sömnbrist. Vissa serier är iofs inte bättre än att de går att stressa igenom men i en del kan man nog missa viktiga saker.
Jag börjar i dur med de två i särklass bästa serierna jag läst under året: Essex County av Jeff Lemire och My mommy is in America and she met Buffalo Bill av Emilé Bravo och Jean Reginaud. Essex County läste jag i början av året och kanske har den bidragit till att wow-känslorna varit så få. Henrik gav samlingen full pott och något annat betyg hade varit fel. Hela samlingen var suverän men andra berättelsen, Ghost Stories, om hockey och ensamhet stack ut och den berörde mig verkligen. Den närvarokänsla som Lemire förmedlade i Ghost Stories var något utöver det mesta. Alltigenom fantastisk och ett måste för alla. Därefter hade jag en svacka i läsandet där inga läsupplevelse var i närheten av Essex County men när jag läste My mommy… infann sig känslan igen genom Bravos och Reginauds skildring av den unge Jean som inte fått veta att hans mamma är död utan han tror att hon är ute och reser. En humoristisk och varm berättelse.
Taggar: Årskrönika 2010
Skriv en kommentar
Recensioner
Skriv en kommentar
Autoroute du Soleil
onsdag 24 november, kl 12:25 av Rikard
0 kommentarer
Baru är en rutinerad fransk serieskapare som ska vara president på nästa års Angolême-festival. På svenska finns hans underhållande ungdomsskildring Blues i brallan. Hans mest kända och hyllade verk är Autoroute du Soleil, som en amerikansk roadmovie fast i Frankrike, jag har precis läst den den tyska utgåvan. Autoroute du Soleil handlar om den spännande araben Kerim och den rödhårige (iaf till en början) Alexandre , den senare avgudar Kerim och får en kväll följa med honom in till centrum under en kväll som blir synnerligen dramatisk för de båda. De bildar ett omaka par på flykt undan ett gäng rasister och sedermera också knarkhandlare genom Frankrike längs Autoroute du Soleil (typ Motorvägen till solen). En rad slumpartade händelser gör deras flykt särdeles händelserik och under färden förändras både deras förhållande och de själva en del.
Serien har en hel del likheter med Blues i brallan. Liksom Baru själv är huvudpersonerna inte etniska fransmän vilket inte heller de flesta huvudpersonerna i Blues i brallan var. Även kopplingen till de borttynande franska stålstäderna finns här även om serien endast utspelar sig där i början. Baru behandlar även i korthet de problem som fanns och finns i det franska samhället såsom rasism, negligerade förorter och droger. Karaktärsskildringen är liksom i Blues i brallan ypperlig, Alexandre blir självsäkrare under resans gång medan Kerims självförtroende försämras. Action och spänning till trots så är det förstås den vänskap som Kerim och Alexandre utvecklar som står i centrum och den hanterar Baru trovärdigt. Autoroute du Soleil har kallats för euromanga och jag kan köpa benämningen för även om Baru tecknat i sin karaktäristiska stil så flyter läsningen mer på som i en manga än i hans egen Blues i brallan, det går helt enkelt fortare att läsa (trots att jag läst den på tyska) vilket kan förklaras av färre bildrutor och mindre pratbubblor på de dryga 400 sidorna. De svartvita teckningarna passar dessutom fint i serien och layoutmässigt är det riktigt bra. Mina höga förväntningar infriades till stora delar och Autoroute du Soleil är riktigt bra med sin blandning av action och relationer med sköna karaktärer med ett solkigt Frankrike i bakgrunden, dock inte utan ljuspunkter.
Illustration: Baru
Förlag: Carlsen Verlag
Betyg: 4/5
Förlag: Carlsen Verlag
Betyg: 4/5
Nyheter och tips
Angoulême 2011: Sélection Officielle
lördag 20 november, kl 14:56 av Rikard
7 kommentarer
I veckan presenterades de som nominerats i Selection Officielle till Angoulême 2011. Som vanligt är det en diger lista och det finns flera Shazam-bekantingar som nominerats och öht en hel del amerikaner. De båda Shazam-favoriterna The Walking Dead och Incognito är nominerade och jag tycker definitivt att det är två mainstream-serier som förtjänat sin respektive nominering. Dave Mazzuchellis lysande Asterios Polyp är givetvis nominerad och bör rimligtvis ligga bra till. Andra nominerade jänkare är Daniel Clowes med Wilson, Darwyn Cooke med den överskattade Parker: The Hunter, Joe Sacco med Footprints in Gaza, Charles Burns med den skumma X’ed Out, James Sturm med Market Day samt Dash Shaw med Body World. Ingen svensk är nominerad i år men väl finländaren Ville Rantas vars Kajana släpps av Optimal i höst. Enda mangan vad jag kan se som är nominera där Naoki Uruzawas Pluto som även finns på engelska. Som vanligt dominerar de franska serierna men jag hittar ingen som jag vet översatts till engelska tyvärr. Belgaren Brecht Evens nominerade Wrong Place finns utgiven på engelska av Drawn & Quarterly. Av de franska albumen lockar framförallt Quai d´Orsay av suveräne Christopher Blain och Moebius nya Arzak- L’ arpenteur. Av de övriga med okänt ursprung vars omslag jag fastnade för är Las Rosas av Antohony Pastor som verkar utspela sig i en mexikansk by och Lutte Majeure av Ceka och Boris mest lockande. Tyvärr är mina kunskaper i franska fortfarande för små för att kunna tillgodogöra mig ett album på språket men förhoppningsvis blir några titlar översatta.
Taggar: Angoulême, Festivaler
Skriv en kommentar
Nyheter och tips
Skriv en kommentar
Fredagsmys
fredag 19 november, kl 20:49 av Rikard
1 kommentar
Nu när det är kallt och snö (iaf i Norrland) så är det ju trevligt att krypa upp i en fåtölj och njuta av en god serie. Tre svenska förlag passar därför på att publicera intressanta serier.
Serieplaneten som hittills gett ut serietidningar om Michael Jackson (oändligt usel) och Stephanie Myers (har inte och kommer aldrig läsa den) förutom utmärkta Serieblaskan slår nu till med en betydligt intressantare utgåva, Simpsons möter Futurama. Crossovers är inte bara populära bland trikånissar! Jag har inte läst någon Simpson-serie men om de är hälften så bra som tv-serien så skulle det räcka.
Epix har hakat på den uppmärksammade iransk-amerikanska serien Zahras Paradise om Mehdi, en fiktiv person som försvinner efter oroligheterna efter fusket i det iranska presidentvalet. Hans mor och bror söker efter honom, brodern är bloggare. Både författare och tecknare har valt att vara anonyma, fullt förståeligt. Serien publiceras på webben på flera språk och nu även på svenska. Epix kommer länge fram att samla serien och ge ut den i ett album. Det jag läst hittills är lovande. Hittills är nio kapitel publicerade.
Oddbooks är ett nytt förlag som nu ger ut sin första serie. Å det är inte vilken som helst utan en samling med sf-historier av Kari Leppänen, mest känd som Fantomentecknare och för Achilles Wiggen med titeln Raiden the Space Warrior- The Planet of Demons. Albumet samlar fyra sf-serier av Leppänen tecknade mellan 1972 och 1992. Titelserien har publicerats i Fantomen nr 14/87 med titeln Starstriker- Demonplaneten. Leppänen är en favorit och det ska bli kul att läsa fler av hans sf-serier.
Recensioner
Skriv en kommentar
Uppskovet
onsdag 17 november, kl 08:39 av Rikard
1 kommentar
Julien rymmer från ett tåg på väg till Tyskland 1943 och beger sig till sin lilla vackert belägna hemby där mostern bor. Helst av allt vill han i lugn och ro vänta tills de allierade befriar Frankrike. Tåget han rymde från bombades strax efter att han rymt, Julien hade en otrolig tur. En person hittas med Juliens borttappade handlingar och Julien antas vara död och en begravning hålls i byn. Julien övervakar den och allt annat som händer i byn från sin gamle lärare Thomassins hus som står tomt sedan Thomassin, kommunist och jude, förts bort. Men Juliens mål att hålla sig undan men ändå nyfiket bevaka byn och även ge sig ut på nattliga turer i väntan på att de allierade anländer är svårare än han trott. Cecilé som han är kär i är kvar i byn och tillsammans med att både milis och motståndsmän rör sig i byn blir inte tillvaron så enkel som Julien vill.
Gibrat, förnamn Jean-Pierre, har jag inte läst något av tidigare enbart om honom. Gibrat står för både manus och teckningar och han hanterar båda utmärkt. I min beskrivning av Uppskovet ovan fick jag kanske det att låta som att det blir dramatiskt värre för Julien och även om drama finns i överflöd, albumet utspelar sig under andra världskriget, så lunkar albumet för det mesta på i ett lugnt tempo med Julien betraktandes händelserna i byn och årstidernas skiftningar. Det lugna tempot ger albumet en speciell tilltalande ton och speglar tydligare de stämningar som finns i byn. Vardagsskildringen av livet i den lite avsides belägna byn är en av albumets absoluta höjdpunkter.
Vad gäller huvudpersonen Julien är han varken hjälte eller skurk. Hans mål är att överleva vanvettet och Gibrat tecknar ett sympatiskt porträtt av honom. Uppskovet blandar på ett självklart sätt humor och krigets grisigheter. Ovissheten om vad som ska hända med de inblandade gör albumet väldigt spännande, något jag inte trodde när jag först drogs in vardagslunken. Nackdelen med det är att läsningen gick väl snabbt framförallt i slutet, albumet mår bäst av att avnjutas i lugnare tempo, det finns mycket att ta in. Uppskovet är definitivt det bästa Albumförlaget gett ut hittills och jag hoppas verkligen få läsa mer av Gibrat framöver. Uppskovet samlar f.ö två franska album i ett och ett utdrag finns här.
Illustration: Jean-Pierre Gibrat
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4+/5
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4+/5
Recensioner
Skriv en kommentar
The Marvels Project: Birth of the Superheroes
torsdag 11 november, kl 20:40 av Rikard
0 kommentarer
Johan har just hyllat båda Captain America omnibusarna av Ed Brubaker och Steve Epting. Passande då att jag läst samlingen The Marvels Project- Birth of the Superheroes i veckan. Serien var en av de jag sett fram emot mest 2010 så det var på tiden. Serien handlar om USAs kapplöpning med Nazityskland om att få fram supersoldater. Den trikåklädde hjälten The Angel, utan superkrafter, berättar om USA i slutet av 30- början av 40-talet och om de hjältar som då klev fram. Serien utspelas kring en hel del kändisar som Namor, Captain America, Human Torch, Nick Fury och Red Skull m.fl. Serien berättas kronologiskt om de olika experimenten och kampen om både superhjältar och superhjärnor. Allting slutar med formeringen av den första superhjältegrupperingen Invaders.
Fortsätt läsa The Marvels Project: Birth of the Superheroes
Manus: Ed Brubaker
Illustration: Steve Epting
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Illustration: Steve Epting
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Recensioner
Skriv en kommentar
Hammerfall, del 2: Skuggorna i Svartalvhem
söndag 7 november, kl 13:31 av Rikard
0 kommentarer
Handling m.m: Jag recenserade första delen av Hammerfall, Ormens lidande, i mars och nu är det dags för andra delen, Skuggorna i Svartalvhem. Recensionen nedan innehåller milda spoilers. De älskade Harald och Lia har förts bort som slavar och skiljts från varandra. Lia är fortsatt i fångenskap hos Björn den Sköne och Harald har tillsammans med andra sålts som slav till skanjerna, märkliga varelser som bor i Svartalvhem och dyrkar Ymer. Båda försöker på varsitt håll att fly för att kunna återförenas.
Vad som är bra: Det är fortfarande en bra hämndhistoria och osäkerheten på vilka som klarar sig utöver Harald och Lia finns kvar. Utöver skanjerna får man även stifta kort bekantskap med fundinnerna, varelser som ser ännu otrevligare ut än skanjerna. Jag hoppas verkligen att tiden i Svartalvhem inte tar slut alltför fort då varelserna där är fascinerande. Ränker fortsätter att smidas och inga frågor besvaras i denna del utan man för lite mer bakgrund til bl.a. Björn den Sköne. Det märks även att Runberg läst på om vikingarna vilket är ett plus.
Vad som är mindre bra: Även om Boris Talijancic teckningar är okej och fungerar till serien tänker jag hela tiden på vad en intressantare tecknare kunnat göra med serien. En intressantare/bättre tecknare hade inneburit ett lyft för serien. I första delen hände rätt mycket medan den andra delen mer känns som en transportsträcka.
Slutsats: Hammerfall är fortfarande en bra äventyrsserie och det ska bli intressant att se hur Sylvain Runberg får ihop alla lösa trådar och vad som händer när allt ställs på sin spets. Det är bara två delar kvar så de lär bli innehållsrika.
Manus: Sylvain Runberg
Illustration: Boris Talijancic
Färgläggning: Iréne Häfliger
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3/5
Illustration: Boris Talijancic
Färgläggning: Iréne Häfliger
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3/5
Intervju
Shazam intervjuar Sylvain Runberg
torsdag 4 november, kl 07:11 av Rikard
5 kommentarer
Sylvain Runberg föddes 1971 i Tournai och växte sedan upp i Provence, Nuförtiden delar han sin tid mellan Sverige och Frankrike. Albumförlaget ger ut Hammerfall och Cinebook ger ut Orbital på engelska. Den vanligaste frågan han fått från journalister (dock inte eder amatör) är hur många album han fått publicerade, hur många album som sålts och hur många språk de översatts till. Svaret är 22 album som tillsammans sålts i 230 000 ex och översatts till sju språk (engelska, tyska, franska, holländska, svenska, spanska och italienska).
Hur kom det sig att du började skriva seriemanus? Av en slump. Jag hade skadat mig och under flera månader 2001 kunde jag inte röra mig så mycket så jag var tvungen att fördriva tiden med något. Jag började skriva, gillade det och fortsatte. Några år senare skickade jag manusen till olika förlag och flera antogs på kort tid och 2004 kunde jag lämna mitt arbete i förlagsbranschen som inte hade något att göra med att skriva manus och blev författare på heltid.
Albumförlaget publicerar för närvarande Hammerfall och har hittills hunnit med två delar. Hur fick du idén och hur påbörjade du arbetet med serien? Jag älskar historia i allmänhet. De serier som hittills publicerats om vikingar i Frankrike har aldrig varit särskilt trogna hur den skandinaviska civilisationen såg ut då. Stereotypen av en okunnig blodtörstig barbar med hornbeprydd hjälm är en kliché som fortfarande frodas i Frankrike. Jag tänkte att det skulle vara intressant att skriva en berättelse som tar sin utgångspunkt i historiska realiteter . Det var så det började.
Taggar: Intervju, Sylvain Runberg
Skriv en kommentar
