Sommaren 2012 gav Marvel ut en följetong i annual-format skriven och ritad av Alan Davis. Serien bestod av Fantastic Four Annual #33, Daredevil Annual #1 samt Wolverine Annual #1. Alla som väntade sig Jonathan Hickmans Fantastic Four, Mark Waids Daredevil eller Jason Aarons Wolverine måste ha blivit grymt besvikna. Denna följetong var nämligen det senaste och förhoppningsvis inte sista kapitlet i Alan Davis långa och kärleksfulla skapelse ClanDestine.

ClanDestine kom ut första gången 1994 under Marvels brittiska avdelning. Alan Davis som under 1980-talet bland annat gett oss den definitiva Captain Britain samt Marvels bästa och roligaste X-relaterade team Excalibur tillsammans med Alan Moore respektive Chris Claremont fick här fria tyglar.

ClanDestine är en team book som handlar om en gammal brittisk familj. En mycket gammal familj. Vi snackar 1100-talet. Naturligtvis har de superkrafter också men det är något som de till varje pris vill hålla hemligt. Pater familias är Adam of Ravenscroft som genom ödet (destine) ges evigt liv och osårbarhet. Själva namnet ClanDestine är en ordlek med flera betydelser: Dels har vi själva klanen Destine men också själva ordet clandestine som betyder hemlig.

Tillsammans med sin älskade Elalyth, som är en Djinn, dvs ande, har han ett okänt antal långlivade barn med superkrafter. De som förekommer mest i serien är dessa:

Rory och Pandora: Adams yngsta barn samt tvillingar. Rory drömmer om att bli en riktig superhjälte med mantel och allt och lyckas också övertala sin inte lika entusiastiska syster. Deras antigravitatoriska superkrafter funkar bara när de är tillsammans.

Jasmine, eller Kay Cera, eller Cuckoo: Adams äldsta barn. Åttahundra år gammal med kraftfulla telekinetiska krafter som har överlevt genom att låta sitt medvetande besätta olika värdkroppar. Familjens svarta får som gärna utnyttjar sina krafter för egen vinning.

Walter: Tvillingarnas förmyndare som livnär sig på att författa tantsnusk under pseudonym. Kan byta skepnad till en gigantisk blå best med oproportionerligt stora armar. Walter gör allt för att stoppa tvillingarnas planer på att familjen ska bli ett superhjälteteam.

Samantha: Det medlande mellanbarnet iklädd en metallisk rustning försedd med förtjusande sabelhänder.

Dominic: Hyperkänslig enstöring iförd färgglad Papageno-dräkt.

Destine-klanens första äventyr är samlade i ClanDestine Classic (Innehåller första numret med familjen, Marvel Comics Present #158, Clandestine vol.1 #1-8 samt X-Men & Clandestine #1-2) . Allt utgivet mellan 1994 och 1996. Ovetande om sitt ursprung ger sig tvillingarna ut på superhjälteuppdrag. Snart visar det sig att hela familjen är i fara och måste återförenas. Alla har gått  skilda håll sedan Adam tvingades döda sin son Vincent för 11 år sedan.

Alan Davis originalserie är den bästa. Sakta men säkert rullas historien upp både för oss och tvillingarna om vilken familj det här handlar om. Mycket bra karaktärer och galna upptåg och roligheter. Allt dessutom invävt i olika historiska tillbakablickar, Mark Farmers tusch och fantastisk färgläggning. Alan Davis placerar familjen i Marvels universum med olika cameoroller såsom, MODOK, Silver Surfer, Doctor Strange och Spider-Man men allting står på egna ben. Gruppdynamiken är också skickligt komponerad genom att vi här har en familj och som alla vet väljer man inte sina föräldrar eller syskon.

Här är några exempel på Alan Davis fantastiska fantasi och penna: Under en av sina rymdpatruller hittar Silversurfaren en Peace and Love-Volkabuss innehållandes en lätt perplex Adam Destine. Destine-klanens supergeni-brorsa Newton bor på en egen planetvärld och varje gång han anländer till familjen sker det med ett fruktansvärt ”KZAM!!!” När han återvänder hem ett kort, fjuttigt ”Plip!” Tvillingarna hamnar i trubbel på en bakgata i New York och Alan Davis visar med ljud och bildspråk vem som räddar dem.

Davis lämnade tidningen med #8 och av någon oförklarlig anledning valde Marvel att fortsätta utan honom fyra nummer till. Jag har inte själv läst dessa och med tanke på hur dessa nummer sågas på nätet så ser jag ingen anledning att göra det heller. Den bästa sågningen står Alan Davis själv för i inledningen till X-Men & Clandestine när Rory berättar om en konstig ”dröm” han haft som innehåller alla händelser som hände i ClanDestine #9-12 för Pandora och hon svarar: Rory! That’s Stupid.

X-Men & Clandestine #1-2 handlar förövrigt om när X-men och ClanDestine tillsammans besegrar en elak Maya-demon. Inte lika bra som original-serien pga en krånglig och överarbetad historia och sämre färgläggning men trots allt underhållande. Mest när Alan Davis dyker djupare i sina Destine-karaktärer som Walters ständiga och allt mer svulstiga förvandlingar och dynamiken mellan tvillingarna.

Efter 1996 försvann ClanDestine helt och dök inte upp förrän 2008 i en femdelad miniserie som finns samlad i ClanDestine: Blood Relative. En okänd fiende konspirerar mot vår familj som splittras mellan olika tider och dimensioner. Alan Davis fortsätter sitt superhjälte-epos kryddat med Inhumans, vampyrer, kloning samt ett galet besök i den gamla följetongen Cross-Time Caper från Excalibur (suvären i sig där vårt brittiska mutantgäng är vilse i olika alternativa verkligheter och försöker ta sig hem i ett nazistiskt ånglok). Jag vet inte om det 12-åriga uppehållet bidragit men ClanDestine har inte samma nerv här som innan.

Detta leder oss slutligen till den ovannämnda sommarföljetongen från i fjol, nu även förpackad i trade under titeln Marvel Tales by Alan Davis. Här får vi äntligen den efterlängtade historien om stackars Vincent. Den tidsresande familjemedlemmen som Adam så tragiskt tvingades döda för att skydda sin övriga familj som Alan Davis teasat om ända sedan första numret av ClanDestine från 1994. Blood Relative och Marvel Tales utspelas inte i Marvels nuvarande kontinuitet utan snarare före Avengers disassembled och Civil War. Ett tydligt bevis är Doctor Strange närvaro som Magins mästare i full mundering. Han fungerar som kittet i berättelsen.

Historien saknar den tidigare berättarglädjen och Alan Davis tappar helt tråden ibland och ger oss tomma actionscener. Förutom en go scen där Dominic är ”hög” på Woodstock-festivalen är den också helt humorbefriad. Själva sagan om Vincent och hans öde är dock djupt gripande och vacker.

Bara grejen att Marvel inte ens nämner ClanDestine på framsidan av Marvel Tales samt det faktum att man förpackar en ClanDestine-miniserie i andra Marvel-figurers Annuals kallar jag styvmoderligt och inte värdigt den här serien. Om man vill få fler och nya läsare av en originell serie tycker jag att den ska stå på egna ben. Annual-formatet skrämmer bara bort läsare som enbart vill läsa om sina favoritfigurer och fullkomligt struntar i Alan Davis lilla mästerverk. Hoppas på en snar och längre följetong. Under tiden kan ni som vill läsa en riktigt bra superhjälteserie skaffa sagan om ClanDestine från början. Rekommenderas varmt!