The Defenders är ett klassiskt B-lagssuperteam från Marvel (eller hur ”B-lag” nu ett team kan bli när man bland medlemmarna räknar Doctor Strange, Hulk, Namor och Silver Surfer…) som förekommit i en mängd olika inkarnationer – senast Marvel försökte återuppväcka det här slumrande varumärket var 2005, då dream teamet Keith Giffen och Kevin Maguire (med benägen assistans av inte heller helt obekante J M De Matteis på manussidan) i en femdelars miniserie försökte ge The Defenders lite post-ironiskt kredd a la deras egen Justice League-nyversion ett årtionde tidigare. Det gick väl… sådär. Defenders förefaller vara ett av de där superteamen som är dömda att falla i periodvis glömska, ett uppdrag man kan sticka till nån brödförfattare när man behöver hålla liv i konceptet.

En ny Defenders-ongoing är alltså ett något oväntat val för magma-hete Marvelgurun Matt Fraction, som tillsammans med artistparet Dodson (Terry på blyerts, Rachel på bläck) – men Fraction menar allvar med sitt försök och har byggt upp öppningsstorylinen sen nyligen avslutade eventet Fear Itself. B-lag eller inte B-lag: Fraction själv tillhör definitivt A-laget, så när han tar sig an en titel är den alltid värd att kolla in.

The Defenders anno 2011 består av de klassiska medlemmarna Doctor Strange, Hulk, Namor och Silver Surfer, den här gången med benägen assistans av Red She-Hulk och Iron Fist (den senare ju en figur som Fraction tacklat förr med den äran, då tillsammans med Ed Brubaker). The Dodsons har en härligt svängig stil som de lyckas få att passa till detta udda gäng av kosmiska äventyrare och street level-hjältar: alla får sin egen look och känsla, något som är A och O i en team book. Allra bäst lyckas de med lagledaren Doctor Strange, vars Fu Manchu-musche väl aldrig sett sexigare ut än här (man undrar om foton på Freddie Mercury funnits med bland referensbilderna). På bildsidan är allting rätt och med sandade kanter, från Doctor Strange loja siande med tepåsar i början till Kirby-hommagen i slutet. Sonia Oback väljer en gräll färgpalett som verkligen tänjs till sitt yttersta mellan Silver Surfers nya T-1000-inspirerade look och vinterlandskaps-standoffen i slutet – det här är mil från den skuggrika färgsättningen i Ruckas nya Punisher, för att ta ett exempel.

Så långt är allt väl – illustrationerna håller absolut mainstreamtoppklass. Det är på manussidan tvivlen kommer. Visst, det finns en hel del att glädjas åt, främst i Fractions karaktärsversioner: Doctor Strange som kaxig fruntimmerkarl, ett slags Marvel-universats John Constantine, Iron Fist som ordentligt brattig playboy, Namor citronsur lakonism-spruta. Men ändå är första numret av The Defenders rätt mycket storytelling by the numbers: öppningssidan, med korta glimtar från mystiska händelser runt om i världen som förebådar en större ondska, har man sett gjord lågt räknat 199 gånger förr – 190 av dem av Grant Morrison, i samtliga fall bättre än här. ”We’re getting the band back together again”-stämningen ligger fanboytjock över hela numret, och man är bara tacksam att Fraction då och då lyckas ironisera lite över just den tropen, om än bara så att man får chans att hämta andan. Skämten sitter också lite långt inne ibland – men när de lyckas skrattar man ordentligt.

En trevande treplussare kan det här ändå vara värt, med en förhoppning om att Fraction efter några nummer får upp ångan – och kanske framförallt använder lite mer dialog och lite färre textplattor (som i detta förstanummer ligger i digra sjok sida upp och sida ner).