Mutantpeppen håller i sig, så jag fortsätter på den banan och ger mig på Ultimate Comics: X-Men. Ultimate Comics: X-Men, eller Ultimate X-Men som jag kallar den från och med nu, är en av tre Ultimate-titlar som Marvel kickade igång igen från #1 under förra hösten. Tillsammans med Ultimates och Spider-Man så utgjorde X-Men alltså Ultimate-universats (välbehövliga) nystart, och ni med minne som en elefant kanske till och med minns att jag i september förra året recenserade Ultimate Fallout #1-6, vilket fungerade som både som ett avslut och en introduktion för de tre serierna. För den som vill ha mer bakgrund så finns det i recensionen av Ultimate Fallout.

Närmast ansvarig för den här helt nya x-titeln är Nick Spencer (som även gör Morning Glories) som med Ultimate X-Men har den utmanande uppgiften att lägga grunden och presentera ett gäng konstanter för inte bara X-Men, utan för alla mutanter i Ultimate-världen. När vi läser vanliga X-Men så har ju manusförfattarna över 40 år av mutanthistoria att bygga på, med välkända mutantteam som till exempel X-Men, New Mutants och X-Factor och med tydliga hotbilder från lirare som Magneto, Sentinels, Marauders, Apocalypse med flera. Med Ultimate X-Men så startar Spencer inte om allt från början, men han börjar med ett i stort sett blankt papper, och det finns såklart en hel del att göra för att få igång allt.

Till att börja med så finns det inget egentligt X-Men. Många av de x-män vi känner är döda, och de som överlevt är spridda för vinden. Storm och Colossus sitter i ett skyddsläger (eller koncentrationsläger om man så vill) för mutanter, Karen Page a.k.a. Jean Grey med rekryterna från Ultimate X jobbar för Nick Fury medan Kitty Pryde (The Shroud) gömmer sig i de övergivna morlocktunnlarna tillsammans med Iceman, Human Torch och Jimmy Hudson (Wolverines son).

Merparten av de forna x-männen är här fortfarande väldigt unga, och utan en naturlig eller stark ledare så gör de inledningsvis inte mycket mer än att försöka hålla en låg profil. Alla mutanter som inte blivit registrerade och placerade i skyddsläger jagas nämligen av statliga Nimrod Sentinels, och en redan väldigt volatil situation eskalerar till att bli ännu mer explosiv när media avslöjar att mutantgenen är ett resultat av experiment utförda av den amerikanska staten. För den mänskliga populationen innebär det att staten är roten till alla mutantproblem, och för mutanterna så är det ett bryskt uppvaknande när de inser att de inte är nästa steg i evolutionen, utan snarare ett experiment som spårat ur. Det är med andra ord en radikal skillnad mot Marvels vanliga mutantursprung, och jag tycker att det är en spännande vinkel som ger Ultimate X-Men en tvist utöver det vanliga. Som grädde på moset så lyckas även Quicksilver sjabbla bort alla koordinater från Cerebro till den mutanthatande pastorn William Stryker Jr, vilket efter några om och men leder till att alla Nimrod Sentinels ges ett nytt direktiv: Döda alla mutanter. I korthet kan man alltså säga att läget för mutanterna är rätt pissigt, och de får kämpa i både uppförsbacke och motvind redan från start.

Karaktärsmässigt så tycker jag att en del karaktärer fungerar riktigt bra, medan en del andra inte ges tillräckligt med utrymme. Iceman och Human Torch till exempel är bitvis rätt flamsiga, medan Kitty, Rogue, Jean Grey och Storm fungerar bättre. Det är mer fokus på det större perspektivet än på karaktärsutveckling och relationer genom de här 12 numren, vilket jag kan tycka är synd. Visst, det är viktigt att etablera en stabil plattform, särskilt vid en nystart som den här, men med tanke på att X-Men alltid haft ett starkt persongalleri så tycker jag att Spencer kunde ha lagt lite mer krut på karaktärerna, i alla fall efter några nummer. Alla som läst Morning Glories vet ju att Spencer kan hantera unga karaktärer, så det är lite retsamt att det inte riktigt når fram här. Det känns som att det finns väldigt mycket potential i karaktärerna, men att det inte riktigt hinns med på grund av det händer så mycket annat i världen. Förhoppningsvis så är det något som kommer att utvecklas mer framöver.

Själva grundstoryn tycker jag är stark. Det är rätt klassiskt from bad to worse-upplägg, men Spencer lyckas få till den där desperata känslan som gör att man undrar hur det egentligen ska gå med allt. Det är därför lite trist att det känns som att Spencer inte riktigt hinner få klart allt han planerat för de unga x-männen. Plötsligt är vi framme i det sista numret, och istället för att komma till ett konkret avslut så lämnas vi med ett knippe nya frågetecken. Intressanta sådana förvisso, men när nu Brian Wood tar över författandet av Ultimate X-Men från #13 så kan jag tänka mig att han väljer att gå sin egen väg, snarare än att direkt jobba vidare med de trådar som Spencer lämnat efter sig. Spännande är det hur som helst, men jag hade som sagt gärna sett att #12 bjöd på lite mer avslut.

Illustratör för samtliga nummer är Paco Medina, som förvånansvärt nog aldrig dykt upp här på Shazam förrän nu. Medina har en lätt mangainfluerad stil som jag tycker passar bra för den här serien, och överlag så gör han en stark insats. Stort plus även för fin färgpalett från Marte Gracia.

Ultimate X-Men har som sagt sina brister, men fan, bitvis är det ändå riktigt spännande, och det är synd att Spencer inte riktigt får ihop säcken innan han nu lämnar över rodret till Brian Wood. Bristerna till trots så tycker jag ändå att #1-12 är värt att plocka upp. Syftet med Marvels Ultimate-serier har för mig alltid varit att presentera något som inte vore möjligt inom standardutbudet, och där tycker jag att Ultimate X-Men levererar. Gillar du X-Men och är sugen på att läsa något som inte behöver ta hänsyn till över 40 år av backstory så tycker jag att du ska ge Ultimate Comics: X-Men en chans.

Nimrod sentinels in action.