Arkiv för kategorin ‘3’

Recensioner

Skönheten- svindlande begär

onsdag 21 november, kl 10:28 av 0 kommentarer

skonheten-kerascoetKolik förlag fortsätter sin välkomna utgivning av franska serier. Denna gång är det Skönheten- svindlande begär med manus av Hubert och teckningar av den franska duon Kerascöet. Av duon finns sedan tidigare Svart tomtebloss på svenska och på engelska finns två samlingar av Miss Don’t Touch Me. Skönheten utspelar sig på medeltiden och handlar om Sillen, av många ansedd som den fulaste unga kvinnan i byn, som efter ytterligare en förnedring av en slump befriar en fe. Som tack får Sillen önska sig vad hon vill och hon önskar att hon var vacker. Féen infriar hennes önskan genom att Sillen iofs inte förändras men att när andra ser henne så ser de skönheten personifierad. När Sillen vaknar ser hon ut som vanligt och är oerhört besviken på féen men när hon kommer hem till byn börjar männen bete sig som galningar och kvinnorna visa avundsjuka. Sillen och hennes mor tvingas fly från byn men modern omkommer tragiskt under jakten. Sillen är nu helt ensam och utlämnad åt bybornas lustar men räddas av den lokale herremannen som även han förälskar sig i Sillen. Ryktet om Sillens skönhet sprids dock och snart vill en kung ha henne hellre än allt annat vilket kan leda till krig. Vilka avsikter hade egentligen féen som gav Sillen hennes upplevda skönhet?

Kerascëts stil skiljer sig en del från den i Svart tomtebloss och ännu mer från Miss Don’t Touch Me vilket visar hur mångsidiga de är. Skönheten är till alla sin ingredienser en klassisk saga. Kanske är det att en hel del känns igen från andra sagor, kanske är det att berättelsen sig inte är lika grym som i Svart tomtebloss men Skönheten – svindlande begär fascinerar mig inte på samma sätt. Måhända orättvist men jag har verkligen gillat det jag läst av Kerascöet tidigare skarpt. Med det inte sagt att Skönheten- svindlande begär är dålig, tvärtom den är bra även om den inte når samma höjder. Hur först Sillens fulhet blir föremål för åtlöje och hur hon gradvis förändras av sin skönhet och framförallt hur omgivningen tappar vett och sans är både underhållande och förfärande. Det blir förstås även lite intrigerande med stora följder och liksom i övriga serier jag läst av duon så finns det gott om svärta och betydligt färre muntra infall. Det finns som i alla andra sagor moraliska aspekter i berättelsen men de är inte skrivs inte på näsan vilket alltid är en fördel. För att återknyta till teckningarna så är de även här riktigt bra i en mer nedtonad stil jämfört med deras tidigare serier, färgläggningen är även den riktigt bra. Skönheten- svindlande begär är en mörk saga där jag hoppas att de framtida delarna kommer att bjuda på än mer dramatik och intriger.

Manus: Hubert
Illustration: Kerascöet
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Conan the Barbarian: Queen of the Black Coast

fredag 26 oktober, kl 20:44 av 1 kommentar
Omslag för kommande samlingen

Omslag för kommande samlingen

Brian Wood är en av de intressantaste manusförfattarna i USA för närvarande, han har hållit på ett bra tag nu men jag har bara läst halva DMZ och början av The Massive förutom Conan the Barbarian: Queen of the Black Coast. Men eftersom allt hittills varit bra borde jag nog ta tag i även Northlanders, Local m.fl. Med Robert E. Howars Conan är det samma sak. Jag har bara sett Arnold-rullarna och läst de första volymerna av Kurt Busieks version, inga böcker. Arnolds filmer var det länge sedan jag såg men jag har för mig att jag tyckte de var helt ok sword-and-sorcery rullar. Busieks Conan var å sin sida bra men läsandet stannade ändå av. Det var hypen kring Brian Woods och Becky Cloonans samarbete som fick mig att kolla in den här titeln. Queen of the Black Coast handlar om en väldigt ung Conan långt borta från Cimmeria, han tvingas fly undan stadsvakten i den rika staden Messantia och hamnar ombord på ett handelsskepp där han accepteras och erbjuder sedermera sitt beskydd. Han får höra talas om den mytiska piratdrottningen Bêlit som alla fruktar och hon hemsöker honom i hans drömmar. Snart möts de i verkligheten och Conan får stifta bekantskap med den lika grymma som vackra Bêlit. Jag stannar där för att inte spoila något. En samling med de sex första numren släpps i januari och det är de första sex numren som jag recenserar. För den som inte vill vänta finns de lättast tillgängligt digitalt på Dark Horse Digital.

Brian Woods förhåller sig av allt att döma (jag har inte läst boken) trogen till originalet. Det är lika mycket berättartext som dialog men det funkar bra, berättartexten bidrar med en speciell stämning till serien och dialogen är som brukligt när det gäller Brian Woods bra. Det som gör serien extra intressant är att gränsen mellan gott och ont inte är klar och snarast hamnar Conan utifrån min synvinkel mest på det ondas sida. Conan är dessutom här en tämligen enkel karaktär, antagligen en avspegling av hans ungdom. De små grubblerier som finns skjuter han undan. Han trivs där han är. Den mest fascinerande är Bêlit som det ska bli spännande att följa framöver. Jag vet inte hur många nummer Woods tänkt sig men jag gissar på iaf ytterligare två samlingar efter denna. Så Woods insats gillar jag och jag kan inte säga något annat om Cloonan som gör ett riktigt styvt jobb här. Hon använder sig i Conan av en tämligen grov och kantig stil som funkar väldigt bra till seriens ganska drömska tonläge. Hennes Conan ustrålar verkligen ungdom och nyfikenhet på världen och hennes Bêlit är både fantastiskt sexig och mäktig på samma gång. Det senare en balansgång som inte är helt lätt. Tyvärr har Cloonan bara tecknat de tre första nummerna, i nummer fyra tar James Harren över. Harren har definitivt sina styrkor men de ligger främst i miljöerna som skildras och i synnerhet stortstaden Messantia även om han även har bra fart i actionscenerna. Hans stora brister ligger istället i hur han tecknar ansikten. Conan ser mest svårt efterbliven ut och betydligt äldre än det är tänkt. Bêlit lyckas han beröva på all mystik, istället ser hon ofta trånande ut eller lite småarg. Detta förtar mycket av den drömska stämning som lägrade sig över de tre första numren och som passade serien så bra. Andra tecknare har sedan tagit över efter Harren och serien är nu framme vid nummer 9 och ytterligare tre finns för pre-order. Cloonan återvände i nummer sju men sedan är det Vassilis Lolos och Declan Shalvey, förhoppningsvis kompetenta herrar men jag hade önskat mig Cloonan i alla nummer. Då hade den här varit riktigt bra nu blir den bara bra. Men färgläggningen är iaf bra hela tiden, det är ändå Dave Stewart. De snygga omslagen är Massimo Carnevals förtjänst. Queen of the Black Coast är värd ett köp men bered er på en dipp.

Manus: Brian Wood
Illustration: Becky Cloonan & James Harren
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Happy! # 1

torsdag 18 oktober, kl 22:25 av 2 kommentarer

Happy!Image har aldrig varit ett förlag som riktigt funnits på min radar före i år. Nog för att de sedan länge lämnat junket med fjärde rangens Marvelderivat bakom sig, men varken Invincible, Prophet, Supreme eller The Walking Dead har inspirerat mig till inköp. Sedan i januari ges en av mina absoluta favorittidningar, Fatale av Ed Brubaker och Sean Philips, emellertid ut av Image. Jag har provläst men tyvärr inte blivit särskilt imponerad av Mind The Gap (Jim McCann, Rodin Esquejo och Sonia Oback) och precis lagt vantarna på Grant Morrison och Darick Robertsons Happy! Det känns som att Image gör något rätt åtminstone vad denna läsare anbelangar. Men vad är då Happy! för någonting? Fortsätt läsa Happy! # 1

Manus: Grant Morrison
Illustration: Darick Robertson
Färgläggning: Richard P. Clark
Förlag: Image
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Glory Volume 1: The Once and Future Destroyer

fredag 12 oktober, kl 12:12 av 2 kommentarer

glory1tpbRob Liefeld är ett av de mest omdiskuterade namnen inom amerikanska mainstreamserier tack vare/på grund av sina bastanta karaktärer. Inte tjocka utan löjligt muskulösa. Liefeld verkar länge har varit bespottad men får nog anses ha gjort comeback rejält med uppdrag för DC (som jag iofs har för mig att han hoppat av) och så relanseringen av några av hans 90-tals titlar på Image. Dels Prophet som jag redan skrivit om och så Glory då. Joe Keatinge (Hell Yeah) står för manus och Ross Campbell (Shadoweyes) för teckningarna. Glory är en utomjording även om hon ser ut som en människa, en väldigt stor och stark människa ska sägas. Hon föddes för att mäkla fred mellan två krigande raser och det blev fred. Men 500 år gammal har Glory behövt kriga själv sedan kriget brutit ut på nytt. Hon har återvänt till jorden, som hon ser som sitt andra hem, men hon är svårt skadad. Samtidigt har den unga Riley som drömt om Glory hela sin uppväxt efter ett omfattande letande hittat Glory och till sin förvåning är hon väntad. ”Glädjen” blir dock kortvarig då gamla fiender närmar sig och vad vill Glory?

Det jag gillar mest med Glory är att det är tre kvinnliga hjältinnor förutom ett hjältemonster av oklart, antagligen honkön. Till skillnad från Marvel, DC med fleras kvinnliga hjältinnor med sina stora bröst och i övrigt slanka kroppar ser Glory ut som den krigare hon är vilket är skönt som omväxling. Det enda manliga hjälteinslaget i Glory är en grånad skarpskytt. I stora delar känns Glory som en splatterserie, de fantasifulla rymdmonster som anfaller Glory och gänget slaktas och kroppsvätskor flyger över sidorna. Men serien får ett större djup genom att det oklart vad Glorys motiv är och vad framtiden bär i sitt sköte för de inblandade liksom ett par andra detaljer som jag inte vill spoila. Det är flera hopp i tiden men det förstör inte rytmen i serien även om jag tycker att den blir lite rörig. Detta vägs till viss del upp av lite twists i handlingen. Jag gillar såväl Keatings manus som Campbells teckningar men jag är överlag inte så förtjust i rymdhoppande, monster och splatter och det är nog därför Glory trots bra hantverk inte lyfter för mig. Om du till skillnad från mig gillar det så är nog Glory något du ska läsa. Men jag hoppar nog fortsättningen, det finns många andra serier jag hellre lägger tid och pengar på.

Manus: Joe Keatinge
Illustration: Ross Campbell
Förlag: Image
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Tidsresenärerna

tisdag 9 oktober, kl 20:48 av 2 kommentarer

TidsresenarernaTidsresenärerna är Albumförlagets första utgivning som riktar sig till barn och det är franske megastjärnan Zep som står för manus och duon Stan & Vince för teckningarna. Om du inte känner till Zep är det inte så konstigt, jag kan inte dra mig till minnes att något av hans album getts ut i Sverige. Det enda jag kommer ihåg är humorserien Kapten Bizarro (eller något liknande) som gick i Fantomen för ett antal år sedan. I Frankrike är hans serie Titeuf den mest framgångsrika serien senaste decenniet, vissa album har sålt i storleksordningen av två miljoner och i dagsläget har det kommit ut 15 album. Men åter till Tidsresenärerna (Les Chronokids) som i sin tur getts ut i fyra album. Tidsresenärerna handlar om syskonen Adele och Marvin som köper en telefon på en loppis. Med telefonen kan man bara göra en sak: resa i tiden! Följaktligen utnyttjar syskonen detta både av nödvändighet, för skolan och av nyfikenhet. Se utdrag hos Albumförlaget.

Tidsresenärerna består av kortare episoder där syskonen hamnar i vitt skilda tidsepoker. Det vanliga är två-fyra sidor men det finns även ensidingar. Serien kan bäst beskrivas som en komisk äventyrsserie men till skillnad från äldre serier (t.ex. Lucky Luke, Johan & Pellvin etc) från det fransk-belgiska området så kommer poängerna betydligt tätare och humorn är här överordnad äventyret. Det är full fart hela tiden och syskonen Adele och Marvin har ett skönt samspel. Tidsresorna får ibland konsekvenser för framtiden och ibland blir konsekvensen bara att t.ex. Marvins skor stinker efter ett besök i år 1453. Kidsen är även skönt ignoranta gentemot dåtiden och tar sig igenom alla situationer med ett coolt lugn. De imponeras över historien exakt noll gånger 🙂 Extra roligt blir det när deras storstilade planer slår tillbaka på de själva, allra bäst i deras försök till fusk inför ett prov. Tidsresenärerna är överlag rolig och det är bra fart i Stan & Vinces teckningar med tillhörande överdrivna ansiktsuttryck. Översättningen är riktigt bra och tilltalet borde verkligen passa målgruppen. Målgruppen som borde vara barn i låg- och mellanstadieåldern och min gissning är att de kommer att älska Tidsresenärerna. Även om jag inte gör det är albumet bra och det är kul att Albumförlaget breddar sin utgivning. För en längre recension kolla in eminenta Simon säger som också recenserade albumet idag.

Manus: Zep
Illustration: Stan & Vince
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Aurore

måndag 1 oktober, kl 21:46 av 0 kommentarer

AuroreHandling å annat: Förra året gav Ordbilder ut Enrique Fernandez Den glädjelösa ön och nu har Ordbilder gett ut samme serieskapares Aurore. Albumet handlar om en eskimå?by på gränsen till utplåning i en värld där det pågår en kamp mellan människor och olika andar och väsen. I byn bor bl.a. den unga Aurore och hennes föräldrar. En dag flyter en gyllene bäck igenom byn och eftersom Aurore och en till inte kan låta bli att kolla in vad det är för en bäck förvandlas de till gyllene stenstoder varpå Aurores föräldrar ger sig av för att finna ursprunget till den gyllene bäcken och på så sätt kanske få tillbaka sin Aurore. Samtidigt skickar byns kloka gumma iväg ett sagoväsen för att vägleda Aurore som hamnat i ett mellanting mellan människornas och andarnas värld. Aurore har berövats sina minnen men hon får i uppdrag att hjälpa sitt folk genom att hitta på en sång som berättar om människorna och naturandarna samtidigt som hon färdas genom sagolandskapet i spåren av sina föräldrar.

Tummen upp: Medan teckningarna i Den glädjelösa ön påminde lite om amerikanska barnböcker t.ex. Disneys Gyllene böcker till stilen är Aurore en fantastiskt vackert målad serie som är en fest för ögat. För teckningarna är verkligen seriens styrka och såväl landskap som karaktärer är bland det finaste jag läst på bra länge, sagofigurerna är dessutom i sanning originella och Fernandez har lyckats skapa något väldigt speciellt. Det är väldigt svårt att med ord beskriva det, gå istället till Soleil och spana in några sidor. Aurore innehåller även lagom portioner humor, sorg och skräck i en salig blandning. Trots att det delvis handlar om föräldrar som förlorat sitt barn blir det aldrig riktigt sorgligt eftersom Aurore är alltför mycket av saga.

Tummen ner: Tilltalet i dialogen är rätt speciellt. Det kan upplevas högtravande och stelt. Men å andra sidan bidrar det till albumets ton. Om det beror på min förståelse eller inte är jag osäker på men jag förstår inte vad albumet egentligen handlar om jag förstår inte heller slutet. Jag antar att Fernandez ville förmedla något mer än fantastiska teckningar men det går mig förbi.

Slutsats: Väl värd att läsa på grund av de fantastiska teckningarna.

Illustration: Enrique Fernandez
Förlag: Ordbilder
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Spirit World

onsdag 22 augusti, kl 17:10 av 1 kommentar
Omslag av Neal Adams.

Omslag av Neal Adams.

I sitt noggranna program med återutgivningar av allt Jack Kirby gjort för DC har man nu kommit till den i särklass märkligaste titeln. Med inslag som reinkarnation, Nostradamus profetior, hemsökta hus och bildreportage från Kaliforniska UFOsekters ritualer sticker Spirit World ut även i Kirbys produktion och är en låt oss säga mycket intressant bekantskap. Jag vet, det låter som valfritt nummer av Fortean Times, men är alltså mestadels serier där dessa paranormala fenomen filtrerats genom Kirbys huvud.

Tidningen inleds med ett collage där en skrikande kvinna sitter i en bil. Hon har haft en vision av skotten i Dallas 22 november 1963. Collaget med amerikanska flaggor, liemän och telefoner fortsätter på nästa uppslag innan vi på sidan fyra möts av Kirbys välbekanta teckningar. Vår huvudperson, en professorstyp med glasögon, kostym och helskägg, presenterar sig som E. Leopold Maas, en man intresserad av ”the young but fastdeveloping form of rational unquiry known as parapsychology!!” I historierna som följer är han en blandning av Fox Mulder och Rod Serling, som dels presenterar seriernas övernaturliga skeenden men också hugger i praktiskt och nära nog förgås i undersökningen av ett mycket hemsökt hus. En bit in hittar vi tidigare nämnda ”fotoreportage”, lite senare får vi oss en novell till livs följt av fler serier.
Fortsätt läsa Spirit World

Manus: Jack Kirby
Illustration: Jack Kirby
Tusch: Mike Royer
Förlag: DC
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Bandette #1

onsdag 11 juli, kl 22:09 av 1 kommentar

bandette1Monkeybrain Comics fick Twitter att gå i spinn inför premiären på Comixology förra veckan, iaf den del av Twitter som följer serier. Vilket jag dock missat eftersom Twitter till skillnad från Facebook inte är så stort i Gävle. Monkeybrain Comics drivs av manusförfattaren Chris Roberson och hans fru Allison Baker. Roberson är författaren till iZombie, Memorial och har dessutom skrivit några titlar åt DC som han under uppmärksammade former i år deklarerade att han inte tänkte jobba för längre med tanke på hur de hanterat serieskapare och rättigheterna till deras verk. Monkeybrain Comics har funnits sedan 2001 men det är genom deras nya digitala satsning på kreatörsägda serier som de blivit uppmärksammade. Comixology fick t.o.m. tidigarelägga releasen p.g.a. uppmärksamheten. Totalt släpptes 5 titlar i förra veckan exklusivt på Comixology.

Jag fastnade för Bandette av äkta paret Paul Tobin (Superman, Avengers, Conan, Gingerbread Girl) och Colleen Coover (Small Favors, Gingerbread Girl, Pet Avengers, X-Men) eftersom serien beskrevs som en bladning mellan Tintin och Kitty (Nancy Drew). Kitty var en favorit tillsammans med Bröderna Hardy och Biggles när jag var liten liksom givetvis Tintin. Huvudpersonen Bandette är en del av ett gäng som tjänar rättvisan förutolm när det helt enkelt är för kul att stjäla. Bandette och hennes gäng slår sig ibland samman med mästertjuven Monsieur och ibland med poliskommissarien B.B Belgique. I första numret går en stöt snett och Bandette får använda både sin skicklighet och gängets hjälp för att undkomma samtidigt som både Monsieur och B.D Belgique ber om hennes hjälp. Så mycket mer händer inte eftersom första numret bara är 12 sidor (för 7 pix). Coover hinner dock visa sin skicklighet som tecknare, det påminner en hel del om fransk-belgiska serier och stilen är lika charmig som Tobins manus med smart dialog och en intressant huvudperson som man inte vet något om mer än att hon är jävligt cool. En kul början.

Manus: Paul Tobin
Illustration: Colleen Coover
Förlag: Monkeybrain Comics
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Stormwatch #7 & 8 – Supercritical

fredag 6 juli, kl 12:50 av 0 kommentarer

stormwatch_8Dags igen för lite Stormwatch, vilket just nu är den enda DC-titeln som jag följer månadsvis. De här två numren är författade av Paul Jenkins som i praktiken bara är en avbytare som hoppar in medan Peter Milligan gör sig redo för att ta över rodret från Paul Cornell. Den här typen av inhopp brukar ju kunna resultera i rätt ointressanta utfyllnadsnummer, men även om de här två numren inte är direkt kopplade till Cornells röda trådar från #1-6 så tycker jag ändå att Jenkins lyckas snappa upp karaktärerna och bygga vidare på de relationer som Cornell skapat.

Storymässigt så ställs Stormwatch inför ett udda, väldigt komplext och potentiellt galaxförstörande hot i form av The Gravity Miners. The Gravity Miners är en sorts livsformer som från en parallell dimension skördar gravitation, vilket inte helt otippat får katastrofala följer för den drabbade dimensionen. Det jag gillar med den idén är att det är ett ansiktslöst hot. The Gravity Miners vet antagligen inte ens att deras framfart innebär massmord i de parallella dimensioner som skördas, vilket innebär att det inte finns någon ond slutboss för hjältarna att bekämpa. Det är mer som att försöka slåss mot en jordbävning eller ett vulkanutbrott, vilket såklart innebär att Stormwatch måste klura ordentligt för att kunna hitta en lösning på problemet.

stormwatch_7Problemen startar i Pripyat, vilket alltså är staden intill Tjernobyl. Stormwatch anar att det var katastrofen i Tjernobyl som lockat The Gravity Miners till vår dimension, och för att luska mer i den frågan så bestämmer sig Jack Hawksmoor a.k.a. God of Cities för att prata lite med Pripyat, vilket är en av de bästa scenerna i de är två numren. Hawksmoors superkraft är lite svår att beskriva utan att bli alltför långdragen, men i korthet så kan han kommunicera med städers ande via en sorts astralprojektion, där Pripyats ande manifesteras som en sängliggande, utmärglad och dödligt sjuk cancerpatient. Vid Pripyats sida finner vi de omtänksamma Hiroshima and Nagasaki i form av två vackra geishor, dock med brännskadade och ärrade ansikten. Scenerna med Hawksmoor, Hiroshima, Nagasaki och den lidande Pripyat är i mitt tycke helt fantastiska, och jag hoppas verkligen att manusförfattarna fortsätter att utnyttja potentialen i Hawksmoors rätt udda superkraft.

Medan Hawksmoor hänger med städerna så funderar övriga stormkollare på hur de kan rädda galaxen, och efter en hel massa matematiskt astrofysiksnack mellan Martian Manhunter och Jenny Quantum så kläcker de en plan som bara Stephen Hawking skulle kunna förstå. Ja, det kanske blir lite för mycket obegripligt fysiksnack och komplexa transdimensionella grejer mot slutet, men Jenkins kommer ändå ihåg att hålla igång karaktärerna, och när han nu lämnar över till Milligan i nästa nummer så tycker jag att dynamiken hos Stormwatch som team både förtydligats och stärkts.

I de här numren så är tecknaren Miguel Sepulveda utbytt mot Ignacio Calero, vars stil i sina bästa stunder påminner om Alan Davis. Dock så tenderar han att steroidisera karaktärerna lite väl mycket ibland, och främst då de manliga. Visst, du behöver säkert en massa muskler för att orka superhjälta runt hela dagarna, men bara för det bör det inte vara nödvändigt att ha fullt med sprängfärdiga blodkärl precis under huden. Det ser mest groteskt ut. Förutom det så gör Calero en stabil insats, och jag tycker framförallt att han gör en riktigt bra version av Marsian Manhunter.

I korthet: Jenkins och Calero gör ett klart godkänt inhopp, och det ska bli spännande att se vad Peter Milligan tar sig för med Stormwatch framöver. Stormwatch känns överlag som en intressant titel där man aldrig riktigt vet vad som är på gång, så kolla gärna in den om du vill ha något som skiljer sig lite från ”vanliga” trikåserier.

Manus: Paul Jenkins
Illustration: Ignacio Calero
Förlag: DC
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Film /Recensioner

The Amazing Spider-Man

torsdag 5 juli, kl 16:23 av 6 kommentarer

the-amazing-spider-manIgår såg jag The Amazing Spider-Man på bio. Kan börja med att säga att jag var både positivt inställd och skeptisk till den här reboot:en. Positivt inställd då jag tycker att Spider-Man 3 är en totalt katastrofal film där filmbolaget målade in storyn i ett hörn, och skeptisk då jag var rädd att den nya versionen skulle vara inspirerad av översvämmade tonårshormoner och trånande blickar från filmer som till exempel Twilight.

Vill även påpeka att jag inte är någon filmrecensent (dock utbildad filmvetare, men det är en helt annan story), så det blir inget om regi, scenografi, mimesis, diegesis eller liknande. Jag tänker bara skriva rakt upp och ned vad jag tyckte om filmen. Att jag är ett fan av Spider-Man behöver jag väl knappast påpeka, men utan det tidiga 80-talets Spindelmannen-tidningar så hade den här bloggen sannolikt inte existerat. Hur som helst, nog om mig och vidare till filmen.

Först och främst, lite om själva biobesöket. Biobiljetten för 3D-visningen kostar 145 kr, vilket jag måste säga är SKITDYRT. Trots att jag går på bio minst en gång i månaden så tycker jag fortfarande att bio ska kosta 70 kr (vilket kanske säger mer om min ålder än något annat), så mer än det dubbla känns nästan som en förolämpning. Den kostsamma 3D:n hade jag definitivt klarat mig lika bra utan. De få gånger jag reflekterade över den så var det när det kom grejer flygandes rakt in i ögat på mig, och den lilla gimmicken tycker jag inte är värd att betala så pass mycket extra pengar för. Min rekommendation är att se filmen i 2D och istället bränna det du sparar på en massa extra smågodis.

Jag var som sagt rätt skeptisk till filmen, men blev glatt nog positivt överraskad. Andrew Garfield kändes för mig som ett tveksamt val för rollen som nya Peter Parker, men har var faktiskt riktigt bra. Visst, han är lite för snygg och ser ibland lite för ball ut för att vara lik den klassiska Peter Parker i serietidningarna, men samtidigt så tycker jag att det är bra att de ger honom en egen karaktär i filmen. Överlag så är alla roller bra castade, och skådisarna gör bra insatser, så jag har egentligen inget att klaga på där. Saknar dock J. K. Simmons som J. Jonah Jameson.

Storyn är inte helt otippat väldigt bekant: Peter Parker etableras i skolmiljö, blir spindelbiten i ett labb, får superkrafter, stoppar inte en rånare, farbror Ben dör och Spider-Man måste ta sitt ansvar och använda sina superkrafter för att stoppa en superskurk. Slut. Känns det kanske som att du redan sett den här filmen? Det har du. Den heter Spider-Man och släpptes 2002.

lizardDock! Jag tycker inte att det är hela världen ändå. Det är trots allt en story som funkar, och det hade antagligen gjort mer skada än nytta att försöka göra något helt nytt av Spider-Mans ursprung i den här filmen. Det som däremot inte funkar lika bra med storyn är Curt Connors transformation till Lizard. Lizard är en av mina favoritfiender när det gäller Spider-Man, och jag hoppades alltid att han skulle vara nästa fiende när jag hörde att det skulle komma nya Spider-Man-filmer. Nu blev det ju tyvärr aldrig så att Sam Raimi fick använda sig av Lizard, men jag blev rätt peppad när jag hörde att han skulle dyka upp i reboot:en. Peppet sjönk dock markant när jag såg de första bilderna på den nya Lizard, främst för att de tagit bort mycket av hans distinkta ödleutseende. Istället för att se ut som en ödlebest så såg han nu mer ut som ödlorna i V. Det är hyggligt gjort, men jag hade som sagt hellre sett en mer bestialisk variant.

Utseendet på Lizard (eller Lizzzard som han själv skulle ha sagt) är dock inte det som drar ned betyget mest, utan det är även hur karaktären utvecklas från en briljant forskare till en muterad ödla som vill frälsa/dominera hela mänskligheten. Dels så är det en väldigt snabb vändning, men det är även från första början så uppenbart att det är det som kommer att hända. Liten spoilervarning i kommande stycke gällande det som är allra sämst:

Minns du första X-Men-filmen, där Magneto baxar upp en maskin i en hög byggnad i New York, och att maskinen när den går igång kommer att förvandla alla till mutanter? EXAKT den planen har Lizard. Maskin, hög byggnad, New York, alla ska bli mutanter. Är det ingen som varit inblandad i nya Spider-Man som sett X-Men? Det kanske är en sorts metagrej, där Lizard sett X-Men och blivit inspirerad? För min del så känns det mest fantasilöst, och faktiskt helt onödigt. Det hade varit fullt tillräckligt och antagligen mycket mer spännande om Spider-Man istället drabbat samman med Lizard i New Yorks mörka kloaker. Hoppas jag får skriva manus till nästa film helt enkelt.

Ok, slut på spoilers. I det stora hela så är jag, vissa besvikelser till trots, positivt överraskad av The Amazing Spider-Man. Det är en klart godkänd superhjälterulle. Actionscenerna är många och välgjorda, svingsekvenserna genom New York är spektakulära och det är bra fokus på karaktärerna. Gillar du Spider-Man som serie och/eller de första två filmerna så ska du definitivt se den här nya versionen. Den tredje filmen låtsas vi som alltid att den aldrig existerat.

Hej då!

Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer