Arkiv för kategorin ‘3’

Recensioner

Dark Avengers #14

måndag 22 februari, kl 17:12 av 4 kommentarer

darkavengers14Förra numret av Dark Avengers gjorde ett riktigt bra jobb med att etablera Sentry som en av de mer skrämmande karaktärerna inför Marvels pågående Siege-event (två nummer av fyra finns ute nu), men när Sentry-temat nu fortsätter så tycker jag att det tappas en hel del i tempo. Konflikten mellan Robert Reynolds och hans nattsvarta alter ego The Void fortsätter här, men förutom att det sprängs lite bilar och byggnader i New York så händer det egentligen inget nytt efter allt det vi fick veta i förra numret. Känns lite grann som utfyllnad, även om det säkert är så att Brian Michael Bendis siktar på att göra Sentry ÄNNU läskigare och ÄNNU ondare. Det är dock en visuell fröjd att se hur Mike Deodato Jr trots Sentrys guldtrikåer och tjusiga långa hår ändå lyckas framställa honom som något riktigt hotfullt och genomont. För de som gillar Deodato kan jag berätta att han även efter Dark Avengers kommer att fortsätta få teckna Avengers, fast då i nya titeln Secret Avengers, även den författad av Bendis Ed Brubaker.

Något som är desto bättre än Sentry-biten i det här numret är hur Bendis hanterar Norman Osborn. Utöver att Osborn blir mer och mer psykiskt pressad så planerar han här även för första gången sedan Dark Avengers drog igång något riktigt otäckt. I tidigare nummer så har Osborn mer framstått som en makthungrande, hårdhänt och desperat person med eskalerande psykiska besvär, men här accelererar han inom loppet av några bildrutor till att bli en utstuderat ondsint mördare. Det är ett obehagligt ögonblick, men även rätt väntat i och med att vi med stor säkerhet redan nu vet att Siege är slutet för Osborn och hans Dark Avengers. Läge alltså att göra honom till en äkta superskurk nu så att han kan få riktigt mycket välförtjänt spö i finalen. Överlag så är Dark Avengers #14 ett helt ok nummer som bjuder på en del små guldkorn, men i det här skedet av serien så hade jag gärna sett mer fokus på själva teamet än på mest bara Osborn och Sentry.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Mike Deodato Jr
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Fantomen #5/2010

söndag 21 februari, kl 15:03 av 1 kommentar

fantomen5Två rutinerade herrar står bakom Brännpunkt Barbados. Hans Lindahl och Claes Reimerthi har gett oss Fantomen-läsare flera fantastiska läsupplevelser. Lindahl är tyvärr inte en lika bra manusförfattare som tecknare (svårt iofs) och Reimerthi har gått lite på tomgång på sistone förutom äventyren om Cernwulf. Brännpunkt Barbados är dock ett bra äventyr med korrupt FN-personal och framförallt general Bababu som ännu inte gett upp ambitionen att bli Bengalis egen Big Man något Fantomen förhindrat tidigare. Det finns en viss spänning i äventyret och det är kul att se Fantomen och Diana jaga bovar tillsammans även om Diana var lite våpig vilket hon inte ska vara. Jag blir framförallt nyfiken på vad Bababu har i kikaren. Utan att spoila något så lär nästa del bli något utöver det vanliga. Du förstår vad jag menar om du läst sista pratbubblan på sidan 34 :). Jag ser verkligen fram emot det äventyret.

Fortsätt läsa Fantomen #5/2010

Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Doomwar #1

söndag 21 februari, kl 08:00 av 1 kommentar

192184_20100217184122_largeDoctor Doom måste vara Marvels bästa villain, kanske också den bästa i seriehistorien någonsin också (med viss konkurrens från Joker och Magneto). I Marvels nya miniserie Doomwar har Doom ställt in siktet på det afrikanska kungadömet Wakanda där den tidigare Black Panther, T’Challa, är kung. Fast inte nu längre. Doomwar börjar mitt i smeten med att Wakanda har utsatts för en statskupp av en starkt konservativ och främlingfientlig grupp kallad Desturi. T’Challa och Shuri (den nuvarande Black Panther) har flytt landet och T’Challas hustru, Storm, har tagits tillfånga och ställts inför rätta av den nya regimen, anklagad för brott mot Wakandas folk. Men rätt snart står det klart att Desturi inte agerat på egen hand, utan att Doom är den som håller i trådarna.

Titeln Doomwar kan få en att tro att det är Doctor Doom som är huvudpersonen i serien men så är inte fallet, utan det är istället T’Challa, vilket är helt ok för mig då jag gillar den tidigare Black Panthern, även om han ofta tenderar att framställas om en rätt högdragen, arrogant och osympatisk person. Lite av en Namor i miniformat. Men här har Jonathan Marberry (en ny bekantskap för mig) fått T’Challa att framstå som en mer sympatiskt person som slits mellan sin kärlek till Storm och sin lojalitet till sitt folk och sitt land. Bra gjort!

Fortsätt läsa Doomwar #1

Manus: Jonathan Marberry
Illustration: Scott Eaton
Tusch: Andy Lanning & Robert Campanella
Färgläggning: Jean-Francois Beaulieu
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: Enemy #1

måndag 15 februari, kl 22:35 av 0 kommentarer

enemyUltimate Comics: Enemy är en ny miniserie i fyra delar som utspelar sig i Marvels Ultimate-universa. Författaren Jeph oeb vände under 2009 mer eller mindre upp och ned på hela Ultimate-universat med sitt kritikerbespottade event Ultimatum, där Magneto var nära att förgöra hela jorden och en hel drös med hjältar och skurkar fick sätta livet till. Själv har jag inte läst Ultimatum och kan därför inte uttala mig om det var så katastrofalt dåligt som många säger, men oavsett om det var bra eller inte så påverkade Ultimatum alla Ultimate-karaktärer på ett eller annat sätt. Man kan väl summera det med att miljontals människor och flera superhjältar strök med, mutanter ses nu som det allra sämsta som finns och världen är i allmännhet en otryggare plats att leva på. Med detta som utgångspunkt så introducerar Brian Michael Bendis (som verkar göra drygt tusen serier samtidigt just nu) miniserien Enemy, som av namnet av döma inte direkt kommer att göra det lättare för de som överlevde Ultimatum.

Jag själv kan inte riktigt låta bli att jämföra Enemy med Bendis pågående event Siege. Rent handlingsmässigt så är Siege och Enemy rätt så olika, där Siege är ett avslut och Enemy (troligtvis) är ett startskott, men det känns lite som om att Bendis inspirerats lite av sig själv när han gjort Enemy. I Siege har vi en grundpremiss – Norman Osborn attackerar Asgård – där vi får följa ett urval av karaktärer och se hur de drabbas av detta. På samma sätt har vi i Enemy en grundpremiss – Något gigantiskt attackerar och spränger New York – och vi får även här följa ett urval av karaktärer och se hur de drabbas av detta. Det är olika men ändå lika, och i jämförelse med Siege så lyckas första numret av Enemy tyvärr inte riktigt nå upp till samma maffiga och högoktaniga nivå som Siege. Enemy är dock inte på något sätt en dålig serie. Bendis målar upp ett intressant scenario där vi får se hur Spider-Woman, delar av ett splittrat Fantastic Four och Nick Fury drabbas av de våldsamma attackerrna mot New York, och Rafa Sandoval gör ett riktigt bra jobb med att illustrera riktigt feta actionscener. När det kommer till själva handlingen så blev det ju lite hullabaloo kring det här med att spoila eller inte spoila storyn i ett av mina tidigare inlägg, men för det här numret är det inte mycket att snacka om, för det finns verkligen inga spoilers att komma med. Något eller någon (med jättetentakler!) trashar stora delar av New York, och vissa platser och personer verkar vara hårdare drabbade än andra. Det är allt vi får veta här, varken mer eller mindre. Sammanfattningsvis så bjuder Ultimate Comics: Enemy #1 på storskalig action och en nästan teaser-liknande inledande story, och jag gillar det, men jag hoppas att de skruvar upp både temperaturen och volymen ytterligare till nästa nummer.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Rafa Sandoval
Tusch: Roger Bonet
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Pride of Baghdad

fredag 12 februari, kl 08:47 av 1 kommentar

prideofbaghdadAlbumet är en allegori och handlar om hur fyra lejon på Bagdads Zoo blir fria sedan amerikanerna bombat Bagdad våren 2003. De är för första gången fria men friheten innebär för dem en kamp för att överleva. Deras överlevnad hotas både av kriget, andra djur å bristen på mat. Brian K. Vaughan är en av de mest hyllade Vertigoförfattarna med både Ex Machina och Y- The Last Man på sitt samvete. Även Pride of Baghdad har hyllats på bred front så jag hade rätt höga förväntningar på albumet.

Tyvärr så infriades inte förväntningarna. Trots temat så berörde albumet mig inte så mycket. Albumets innehåll för tankarna till Grant Morrisons och Frank Quitelys mästerverk We3, men där We3 lyckades beröra mig djupt så lyckas inte Pride of Baghdad alls. Att jag inte berörs beror inte på Niko Henrichons teckningar, de är väldigt bra och framförallt har han fångat ljuset på ett bra sätt där det blir mörkare och mörkare till det tragiska slutet. Bristerna ligger istället i Vaughans manus. Att ge djur mänskliga känslor och beteenden, speciellt om de inte är antropomorfiska, är inte helt lätt. Det är framförallt dialogen mellan djuren som inte funkar, djuren/karaktärerna blir inte tillräckligt intressanta. Inte heller lejonens inbördes relationer och konflikterna dem emellan lyckas gör de intressanta. Krig och frihet i en kombo borde kunna leda till något bättre men för mig är albumet rätt oengagerande och trist trots att det finns både skönhet och tragik. Därför är Pride of Baghdad en besvikelse.

Manus: Brian K. Vaughan
Illustration: Niko Henrichon
Förlag: Vertigo
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

New Avengers #61

onsdag 10 februari, kl 11:59 av 5 kommentarer

Precis som Jonas skriver har det varit på tok för lite superhjältar här på Shazam.se den senaste tiden. Jag drar mitt strå till stacken och följer upp Jonas intressanta recension av de senaste två numren av Dark Avengers med en titt på senaste New Avengers, en annan nyckeltitel i Siege-crossovern som pågår i flera Marvel-tidningar just nu.

NewAvengers61Steve Rogers är tillbaka (ni som trodde att han var död på riktigt är välkomna att flytta tillbaka till planeten Jorden när ni vill) och han är sur. Det har han efter #61 av New Avengers ännu mer anledning att vara eftersom The Hood och hans gäng av B/C-liste-superskurkar har fått en (inte så) liten kraftförhöjning av Loki, och använder den extra kraften till att en gång för alla jaga upp och spöa ned New Avengers. I det här numret ser vi Living Laser och The Corruptor ta sig an Captain America * 2 (Steve Rogers och Bucky, den senare Erstaz-Cap medan Steve varit död) och Mandrill och Griffin öppnar en burk stryk åt Spider-Man och Spider-Woman.

Bendis, som gått på tomgång rätt mycket under de senaste årens mega-events, hittar här lite av den gnista han en gång hade som välrenommérad indie-kreatör. Dialogen tar sig upp ur självparodi-träsket flera gånger, särskilt i det puttenuttiga mötet mellan Spider-Man och Spider-Woman. Även skurkarna får en del schyssta repliker, inte minst The Corruptors sinistra gloating-monolog på s 10 och Mandrills patetiskt verklighetsfrämmande snack om att nå superkurkarnas big time på s 20.

Actionscenerna – och New Avengers har länge varit som en enda lång actionscen då och då varvat med gräl i konstellationerna Jessica Jones/Luke Cage och Mockingbird/Ronin – är fläskiga och man anar att Bendis bygger upp mot nåt alldeles extra som final på Siege. Immonen, Acuna och von Grawbadger gör ett bra jobb och det är kul att återse ett par mer obskyra figurer ur Marvels skurkgalleri tecknade av moderna pennor – särskilt The Corruptor och Mandrill gör sig bra under Immonens respektive Acunas pennor.

New Avengers är i sina bästa stunder – som här – ren hjärndöd popcornaction. Och det menar jag som en stor komplimang.

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Stuart Immonen, Daniel Acuna
Tusch: Wade von Grawbadger
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Murderer #1

lördag 6 februari, kl 09:24 av 0 kommentarer

Pilot Season är ett jippo från förlaget Top Cow som nu är inne på tredje året. Förlaget släpper fem eller sex ”förstanummer” av vad som skulle kunna bli en miniserie eller en ongoing, och sen får folk rösta om vilken serie som ska bli just en miniserie/ongoing. Första året presenterades detta som en sorts talangtävling för att hitta nya författare, men i år har man frångått det formatet till förmån för vad som bäst kan beskrivas som ”Kirkmania”: Robert Kirkman (Walking Dead, Invincible, Marvel Zombies) lanserar fem olika seriekoncept i fem förstanummer. Hoppas det går bättre för Kirkman än andra Pilot Season-deltagare: så värst många nya serier har tävlingarna inte resulterat i, trots den påstådda baktanken.

murdererMurderer är alltså ett av dessa koncept (övriga titlar är Stealth, Demonic, Stellar och Hardcore, läs mer här)- en one-shot som kanske kommer utvecklas beroende på hur det går i tävlingen och på Top Cow-redaktörernas humör. De fem serierna ges inte ut samtidigt (den sista, Hardcore, kommer inte ut förrän i mars) så utan att ha någon annan Pilot Season-Kirkman-skapelse att jämföra med så kan jag enkelt säga – ja, jag skulle fortsätta köpa Murderer om det blev en miniserie/ongoing av det.

Titelfiguren i Murderer är Jason Sparks. Han är telepatisk men kan inte kontrollera sin kraft: han hör ständigt andras tankar runt om sig. Detta har gjort honom asocial och mer än lovligt galen. Det enda sättet för honom att få tyst på rösterna är att döda någon, då sätts hans telepati ur spel i några timmar. Jason försöker så gott han kan att bara döda ”dåliga” människor, d v s andra mördare och våldsdådare. I Pilot Season får vi följa med honom på ett typiskt (?) sådant uppdrag.

Fortsätt läsa Murderer #1

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Nelson Blake II
Tusch: Sal Regla
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: Top Cow
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Unwritten vol 1: Tommy Taylor and the Bogus Identity

onsdag 3 februari, kl 08:06 av 7 kommentarer

Geekerati har talat med en röst, och de säger: Vi älskar The Unwritten, den nya Vertigo-serien av radarparet Mike Carey och Peter Gross. Wired gillar den. BoingBoing gillar den. The Onion AV Club gillar den. Det sprutas kärlek över The Unwritten från alla håll. Så varför gillar inte jag The Unwritten?

UnwrittenTPB1På papperet (haha) är det ju precis min sorts serie. Huvudpersonen Tom Taylor är son till försvunne författaren Wilson Taylor, som skrivit en globalt supperpoppis serie fantasyböcker om den unge trollkarlen Tommy Taylor. Schyssta klipprutor med Harry Potter-parodi, check. Alla fans tror att Tommy Taylor och Tom Taylor är samma person, och han jagas ständigt av besatta knasbollar som hoppas att Tom/Tommy ska kunna ge dem nån ledtråd till vart Wilson Taylor tagit vägen. Katharsis/hämnd från Careys och Gross sida när de skriver scener som utspelar sig på fan-konvent, check. Men häpp så avslöjas det att Tom kanske inte alls är Wilsons son egentligen. Postmodern identitetskris, check. Och Wilson Taylor var med i en litterär-magisk konspiration sysselsatt med att omforma verkligheten med hjälp av litteratur – man rekryterar t ex Kipling för att stödja idén om det brittiska imperiet. Metafiktion, check.

Fortsätt läsa The Unwritten vol 1: Tommy Taylor and the Bogus Identity

Manus: Mike Carey
Illustration: Peter Gross
Färgläggning: Chris Chuckry, Jeanne McGee
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Unknown Soldier 1: Haunted House

lördag 30 januari, kl 08:14 av 6 kommentarer

unknownsoldierUnknown Soldier är en DC-karaktär som såg dagens ljus 1966 och var populär framförallt under 70-talet. Karaktären är svårt ärrad och bär därför alltid bandage runt huvudet. En ny miniserie med manus av Garth Ennis kom i slutet av 90-talet men det är först i och med Joshua Dysarts version som karaktären fått stor uppmärksamhet på nytt och serien nominerades förra året till en Eisner för bästa nya serie. Dysarts version av Unknown Soldier utspelar sig i norra Uganda 2002 där den idealistiske ugandisk-amerikanske läkaren Lwanga Moses konfronteras med LRA:s (Lord´s Resistance Army) grymheter. En händelse får honom att tappa greppet och en inre röst uppmanar honom att agera. Chockerad över sin handling vanställer han sig och när han sedan vaknar är han bandagerad. Han slits mellan sitt eget samvete och rösten i hans huvud. Då anfalls barnhemmet där han tagits om hanbd av LRA och en våldsspiral tar sin början. Å frågan är: Varifrån kommer rösten?

Fortsätt läsa Unknown Soldier 1: Haunted House

Manus: Joshua Dysart
Illustration: Alberto Ponticelli
Färgläggning: Oscar Celestini
Förlag: Vertigo
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Fantomen #3-4/2010

tisdag 26 januari, kl 21:17 av 0 kommentarer

fantomen34Då var det dags att ge sig ut på lite minerad mark vilket innebär en recension av senaste Fantomen bara dagar efter att jag lanserat mitt experiment kring den 21:e Fantomens död. Nr 3-4 är ett fläskigt dubbelnummer och innehåller äventyret Draktronen av Jens Hansegård och Heiner Bade som handlar om hur Fantomen hamnar i Kina och slåss mot gravplundrare. Dessutom bjuds det på Thorgal, Blixt Gordon, Texas Jim, King vid gränspolisen, Söndagsklassiker och Latigo. Dessutom är det dags för den första jubileumstävlingen där förstapriset är legendaren Rolf Gohs signerade omslagsoriginal till Fantomens Julalbum 1959. Inte nog med att det är ett stycke seriehistoria, det är dessutom snyggt! Nu blir det till att ta en titt i Splash från början av 90-talet för att garanterat ge in rätt svar. För er som inte har den kan jag rekommendera suveräna Fantomenindex.

Fortsätt läsa Fantomen #3-4/2010

Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer