Förra numret av Dark Avengers gjorde ett riktigt bra jobb med att etablera Sentry som en av de mer skrämmande karaktärerna inför Marvels pågående Siege-event (två nummer av fyra finns ute nu), men när Sentry-temat nu fortsätter så tycker jag att det tappas en hel del i tempo. Konflikten mellan Robert Reynolds och hans nattsvarta alter ego The Void fortsätter här, men förutom att det sprängs lite bilar och byggnader i New York så händer det egentligen inget nytt efter allt det vi fick veta i förra numret. Känns lite grann som utfyllnad, även om det säkert är så att Brian Michael Bendis siktar på att göra Sentry ÄNNU läskigare och ÄNNU ondare. Det är dock en visuell fröjd att se hur Mike Deodato Jr trots Sentrys guldtrikåer och tjusiga långa hår ändå lyckas framställa honom som något riktigt hotfullt och genomont. För de som gillar Deodato kan jag berätta att han även efter Dark Avengers kommer att fortsätta få teckna Avengers, fast då i nya titeln Secret Avengers, även den författad av Bendis Ed Brubaker.
Något som är desto bättre än Sentry-biten i det här numret är hur Bendis hanterar Norman Osborn. Utöver att Osborn blir mer och mer psykiskt pressad så planerar han här även för första gången sedan Dark Avengers drog igång något riktigt otäckt. I tidigare nummer så har Osborn mer framstått som en makthungrande, hårdhänt och desperat person med eskalerande psykiska besvär, men här accelererar han inom loppet av några bildrutor till att bli en utstuderat ondsint mördare. Det är ett obehagligt ögonblick, men även rätt väntat i och med att vi med stor säkerhet redan nu vet att Siege är slutet för Osborn och hans Dark Avengers. Läge alltså att göra honom till en äkta superskurk nu så att han kan få riktigt mycket välförtjänt spö i finalen. Överlag så är Dark Avengers #14 ett helt ok nummer som bjuder på en del små guldkorn, men i det här skedet av serien så hade jag gärna sett mer fokus på själva teamet än på mest bara Osborn och Sentry.
Illustration: Mike Deodato Jr
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Två rutinerade herrar står bakom Brännpunkt Barbados. Hans Lindahl och Claes Reimerthi har gett oss Fantomen-läsare flera fantastiska läsupplevelser. Lindahl är tyvärr inte en lika bra manusförfattare som tecknare (svårt iofs) och Reimerthi har gått lite på tomgång på sistone förutom äventyren om Cernwulf. Brännpunkt Barbados är dock ett bra äventyr med korrupt FN-personal och framförallt general Bababu som ännu inte gett upp ambitionen att bli Bengalis egen 

Albumet är en allegori och handlar om hur fyra lejon på Bagdads Zoo blir fria sedan amerikanerna bombat Bagdad våren 2003. De är för första gången fria men friheten innebär för dem en kamp för att överleva. Deras överlevnad hotas både av kriget, andra djur å bristen på mat. Brian K. Vaughan är en av de mest hyllade Vertigoförfattarna med både Ex Machina och Y- The Last Man på sitt samvete. Även Pride of Baghdad har hyllats på bred front så jag hade rätt höga förväntningar på albumet.
Steve Rogers är tillbaka (ni som trodde att han var död på riktigt är välkomna att flytta tillbaka till planeten Jorden när ni vill) och han är sur. Det har han efter #61 av New Avengers ännu mer anledning att vara eftersom The Hood och hans gäng av B/C-liste-superskurkar har fått en (inte så) liten kraftförhöjning av Loki, och använder den extra kraften till att en gång för alla jaga upp och spöa ned New Avengers. I det här numret ser vi Living Laser och The Corruptor ta sig an Captain America * 2 (Steve Rogers och Bucky, den senare Erstaz-Cap medan Steve varit död) och Mandrill och Griffin öppnar en burk stryk åt Spider-Man och Spider-Woman.
Murderer är alltså ett av dessa koncept (övriga titlar är Stealth, Demonic, Stellar och Hardcore, läs mer
På papperet (haha) är det ju precis min sorts serie. Huvudpersonen Tom Taylor är son till försvunne författaren Wilson Taylor, som skrivit en globalt supperpoppis serie fantasyböcker om den unge trollkarlen Tommy Taylor. Schyssta klipprutor med Harry Potter-parodi, check. Alla fans tror att Tommy Taylor och Tom Taylor är samma person, och han jagas ständigt av besatta knasbollar som hoppas att Tom/Tommy ska kunna ge dem nån ledtråd till vart Wilson Taylor tagit vägen. Katharsis/hämnd från Careys och Gross sida när de skriver scener som utspelar sig på fan-konvent, check. Men häpp så avslöjas det att Tom kanske inte alls är Wilsons son egentligen. Postmodern identitetskris, check. Och Wilson Taylor var med i en litterär-magisk konspiration sysselsatt med att omforma verkligheten med hjälp av litteratur – man rekryterar t ex Kipling för att stödja idén om det brittiska imperiet.
Unknown Soldier
Då var det dags att ge sig ut på lite minerad mark vilket innebär en recension av senaste Fantomen bara dagar efter att jag lanserat mitt 


