Grant Morrison är ingen av mina favoriter, av det jag läst av honom har jag bara gillat We3. Jag är dock i klar minoritet här på redaktionen och sannolikt gillar de flesta av er läsare den gode Grant. Om någon har missat det så har en av hans tidigare serier, The Invisibles, samlats i en av de maffigaste samlingar serievärlden skådat. 1536 inbundna sidor till det facila priset av 150 $ finns nu att köpa. Tecknarna som på något sätt varit inblandade i serien innehåller en rad imponerande namn som Sean Phillips, Frank Quitely, Michael Lark och Duncan Fegredo m.fl. Säljtexten lyder ”The Invisibles, a secret organization out to battle the physical and psychic oppression brought upon humanity by the interdimensional alien gods of the Archons of Outer Church!” Avskräckande skulle jag säga men om du gillar Grant Morrison och missat The Invisibles Omnibus så vet du det nu 🙂
The Invisibles som tegelsten
Fantastic Four #605-606
Efter att Jonathan Hickman slutfört sitt fantastiska epos som sträckte sig över trettio nummer vill han berätta korta historier med slut om vår favoritfamilj Fantastic Four. Vad passar bättre än resor genom tid och rum i sann Lee/Kirby-anda.
Nathaniel och Reed Richards får chansen att njuta av lite far-och son-tid på sitt eget lilla sätt i Fantastic Four #605. I stället för att kasta lyra hoppar de in i en tidsmaskin för att undersöka effekterna av att morgondagen är ändrad. Resan sträcker sig 4000 år framåt och bjuder far och son på en hissnande resa där vår jord upplever årtusenden av upplysning, fred och välstånd, dock med en tragisk inramning för Nathaniel och Reed. När ungdomarna i forskningskollektivet Future Foundation tillverkade ett serum för att Thing (Ben Grimm) skulle kunna återgå till sin mänskliga form en vecka om året anande ingen vilka följder det skulle ge.
En hjärtgripande historia med ett varmt slut och en påminnelse om att hur mycket man än strävar efter att lösa problem av kosmiska mått så är det också viktigt att kunna bromsa upp och bara dela en öl med sin bäste vän.
När Hitler och hans arméer erövrat världen ställer han siktet på nästa territorium att erövra: rymden. Doktor Richards får uppdraget och han sätter igång med att rekrytera sin besättning: Syskonparet Susan och Jonathan Sturm i den amerikanska provinsen New Berlin och den judiske piloten Benjamin Grimm i det nazistiska koncentrationslägret Boston. Han får också oväntad hjälp av Viktor von Doom.
Fantastic Four #605.1 tar oss med på en skräckinjagande och fasansfull bergochdalbana i en alternativ verklighet där Reed är en super-nazist som går över alla kroppar, bokstavligt, för att lösa alla problem. Marvels Point One-historier brukar vara en signal för serieläsarna att det är en lämplig startpunkt för fortsatt läsning. Här vänder Hickman på begreppet och ger oss istället en fotnot i hans berättelse om rådet för de alternativa Reed. Med andra ord: Börja inte läsa här. Ni som har läst all Fantastic Four som Hickman författat däremot får en av juvelerna i hans krona.
I Fantastic Four #606 får vi följa Marvels första familj på ett av deras oräkneliga uppdrag i vetenskapens tjänst. En kamp mot klockan i en värld av okända faror för att rädda en vän.
En trevlig liten bagatell och den minst minnesvärda av dessa tre nummer men icke desto mindre ett träffsäkert porträtt av en familj av äventyrare och superhjältar levererat av en författare som gett oss den bästa Fantastic Four-eran efter Lee/Kirby. I november är det dags för Matt Fraction (Invincible Iron Man, Fear Itself, Defenders och den nya Hawkeye) att ta med vår kvartett på nya äventyr. Ingen lätt uppgift men jag tror han fixar det även om jag kommer att sakna Hickman.
Illustration: Ron Garney, Mike Choi
Färgläggning: Jason Keith, Cris Peter
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 5/5
Grattis Jack Kirby!
Idag skulle ”The King of Comics” ha fyllt 95 år. Mannen som gett oss figurer som Captain America, Fantastic Four, Mister Miracle, Kamandi och mycket mycket mer hyllas på många olika sätt runtom i världen. Till exmpel så infaller Read Comics in Public passande nog på Kirbys födelsedag i år. Robot 6 har gjort en fin sammanställning av artiklar och hyllningar som ni hittar här.
För mig är nästan varje dag en Kirbydag, ni läste kanske min recension av hans kuriösa Spirit World häromveckan, och snart kommer en ”I fokus: OMAC” att smeka Shazamläsarnas näthinnor.
How The Dark Knight Rises should have ended
Lite småkul drift med The Dark Knight Rises. Gänget bakom har gjort detsamma med bl.a. Avengers. Deras Youtube-kanal finns här.
Betrayal of the Planet of the Apes
Utöver huvudserien Planet of the Apes har BOOM! också gett ut två miniserier, Betrayal of the Planet of the Apes och Exile on the Planet of the Apes. Den förstnämnda har nu samlats i en trade. Äkta paret Corinna Bechko och Gabriel Hardman står för manus och teckningar. Betrayal of the Planet of the Apes utspelar sig 20 år innan astronauten Taylor kraschlandar på Apornas planet. En del kända apor är med, en yngre och idealistisk Zaius är en av huvudpersonerna gorillageneralen Ursus, som är sig lik, en annan. Utöver dessa spelar schimpansen Priscilla och gorillan Aleron huvudrollerna i det drama som utspelar sig sedan en forskare som lärt en människa teckenspråk mördas. Mordet får stora konsekvenser för aporna. En preview finns hos CBR.
Betrayal of the Planet of the Apes inleds suggestivt med att gorillor jagar människor ackompanjerade av The Lawgivers text. Jag återger den i sin helhet för den är fantastisk. Beware the beast man, for he is the Devil’s pawn. Alone among Gods primates, he kills for sport or lust or greed. Yea, he will murder his brother to possess his brother’s land. Let him not breed in great numbers, for he will make a desert of his home and yours. Shun him, drive him back to his jungle lair. For he is the harbinger of death. Att ha placerat handlingen relativt nära Taylors krasch är ett suveränt drag, man känner igen lite karaktärer och framförallt miljöerna från filmen. Hardmans teckningar är riktigt bra, hans stil påminner en hel del om Sean Phillips men jag tycker Hardman är bättre. Jordi Bellaire har gjort ett fantastiskt jobb med färgläggningen som verkligen förstärker stämningen i serien. Bechkos och Hardmans manus håller även det toppklass i såväl handling som dialog. Det känns som att det inte finns en överflödig ruta eller bubbla. Serien är närmast ett skolexempel i effektivt berättande. Det är också intressant att de en ung idealitisk Zaius i motsats till den maktfullkomlige Zaius i filmerna. Ed Brubaker skriver i förordet att Betrayal of the Planet of the Apes är det bästa som gjorts POTA-universat utöver den första filmen. Jag kan inte annat än hålla med. Läs!
Illustration: Gabriel Hardman
Färgläggning: Jordi Bellaire
Förlag: BOOM!
Betyg: 4+/5
Spirit World
Omslag av Neal Adams.
I sitt noggranna program med återutgivningar av allt Jack Kirby gjort för DC har man nu kommit till den i särklass märkligaste titeln. Med inslag som reinkarnation, Nostradamus profetior, hemsökta hus och bildreportage från Kaliforniska UFOsekters ritualer sticker Spirit World ut även i Kirbys produktion och är en låt oss säga mycket intressant bekantskap. Jag vet, det låter som valfritt nummer av Fortean Times, men är alltså mestadels serier där dessa paranormala fenomen filtrerats genom Kirbys huvud.
Tidningen inleds med ett collage där en skrikande kvinna sitter i en bil. Hon har haft en vision av skotten i Dallas 22 november 1963. Collaget med amerikanska flaggor, liemän och telefoner fortsätter på nästa uppslag innan vi på sidan fyra möts av Kirbys välbekanta teckningar. Vår huvudperson, en professorstyp med glasögon, kostym och helskägg, presenterar sig som E. Leopold Maas, en man intresserad av ”the young but fastdeveloping form of rational unquiry known as parapsychology!!” I historierna som följer är han en blandning av Fox Mulder och Rod Serling, som dels presenterar seriernas övernaturliga skeenden men också hugger i praktiskt och nära nog förgås i undersökningen av ett mycket hemsökt hus. En bit in hittar vi tidigare nämnda ”fotoreportage”, lite senare får vi oss en novell till livs följt av fler serier.
Fortsätt läsa Spirit World
Illustration: Jack Kirby
Tusch: Mike Royer
Förlag: DC
Betyg: 3/5
Daredevil filmpitch
Här har vi en sorts moodfilm för Daredevil, skapad av regissören Joe Carnahan. Enligt gällande rykten så måste Fox som äger rättigheterna till Daredevil påbörja inspelningen av en ny DD-rulle som senast den 1 oktober, och om de inte gör det så kan Marvel kräva tillbaka rättigheterna. Med tanke på vad Fox tidigare presterat med Daredevil och Fantastic Four så hoppas jag innerligt att Marvel kan hämta tillbaka sina hjältar och integrera dem i samma universum som Avengers. Vad tycker ni?
Vila i frid Joe Kubert 1926 – 2012
Det var med tungt hjärta jag tidigare ikväll nåddes av nyheten att en våra största tecknare gått ur tiden. Att på föreliggande utrymme göra rättvisa åt hans gärning och allt han betytt för seriekonsten går inte. För detta hänvisar jag till biografin Man of Rock: A Biography of Joe Kubert av Bill Schelly som ni kan beställa här. För en snabb och snärtig introduktion kan ni se exempel på några av hans många inspirerande omslag här. Nedan vill jag dock passa på att peka ut ett par av höjdpunkterna ur hans rika karriär .
Flera historier om hur tidigt han började teckna professionellt cirkulerar. Själv har han nämnt att han fått betalt för seriejobb redan när han var 11 – 12. Detta var alltså 1938 precis när serierna började ta över marknadsandelar från pulpmagasinen. På 60-talet då den andra stora eran för amerikanska serier var ett faktum hade han med andra ord tecknat professionellt i dryga 30 år och varit med om att skapa figurer som Viking Prince och Sgt. Rock. Inte konstigt att man redan då skämtade om att karlen var äldre än Methusalem! Sedan dess har 50 år förlupit under vilka han fortsatt teckna och definiera figurer som Tor, Tarzan och min personliga favorit den judiske superhjälten Ragman som Kubert skapade tillsammans med Robert Kanigher.
Förutom att teckna otaliga klassiska serier har han sedan starten 1978 fostrat flera generationer serieskapare genom utbildningen The Kubert School. Bland de som tagit examen märks Shazams egen Henrik Jonsson som gett oss rapporter från utbildningen, senast här. Apropå det arv han lämnar efter sig så bör vi förstås också nämna sönerna Adam och Andy, tecknare i egen rätt. Med sistnämnde gjorde Kubert ett av sina sista projekt Before Watchmen: Nite Owl som finns ute nu.
Tack för allt Kubert. Jag hyllar dig och ditt minne genom att göra något det känns som att jag alltid gjort: läsa några av dina fantastiska serier!
Batman: The Court of Owls
DC Comics har nu börjat ge ut de första samlingarna från DCnU. Som min kollega Henrik nämnde i sin genomgång av DC:s revolt så här nästan ett år senare så här det varit lite av en blandad kompott. En del riktigt bra serier, men också en del bottennapp. Ett exempel på en riktigt bra serie är Scott Snyders Batman.
Batman i Snyders tappning blev snabbt min stora favorit bland DC:s nya titlar. Mycket tack vare att Synder inte bara fokuserade på Batman utan också lagt en hel del behövligt fokus på dennes alter ego Bruce Wayne också, något jag tycker flera av dagens Batman-författare ofta tycks glömma bort.
I denna första arc ställs Batman mot en motståndare som till och med Batman själv anser vara myt från en gammal barnkammarramsa – The Court of Owls. Men när Batman börjar nysta i mordet av en man som inte tycks ha någon identitet börjar han sakta inse att The Court of Owls och deras lönnmördare Talon inte är någon myt utan högst verklig hot, inte bara mot Gotham utan också mot Batman själv. Det hela leder till en psykologisk konfrontation i en labyrint under Gotham City.
Synder gör ett strålande jobb här och The Court of Owls är, i mitt tycke, en av de mest intressanta nya skurkar som Batman ställts på mycket länge. Lägg där till Greg Capullos, en ny och väldigt trevligt bekantskap för min del, fina illustrationsarbete så här vi en riktigt bra första arc och jag är minst sagt sugen på vad Synder ska hitta på i nu pågående Night of the Owls.
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion
Färgläggning: Fco Plascencia
Förlag: DC Comics
Betyg: 4/5
[Tema: Barnserier] Snarked: Forks and Hope
Roger Langridge är mest känd Thor: The Mighty Avenger för Marvel och The Muppet Show för BOOM!. Det borde dock bara vara en tidsfråga innan man i första hand tänker på Snarked! när man ser hans namn. Snarked!, utgiven på BOOM!s barnserieetikett kaboom, är nämligen den roligaste och mest underhållande allåldersserie jag läst på väldigt länge, jag skrev kort om #0 för ett tag sedan. Jag ska strax förklara varför jag är såld på den. Langridge använder sig av karaktärer och annat från Lewis Carrolls romaner som t.ex. The Walrus and the Carpenter och The Hunting of the Snark. Huvudpersonerna i Snarked! är Wilberforce J. Walrus och The Carpenter. De är två dagdrivare som livnär sig genom att lura till sig mat och annat (godtrogna ostron). Samtidigt smids det intriger eftersom kungen tros vara försvunnen till sjöss. Kungens rådgivare intrigerar för att ta över makten men lilla prinsessan Scarlett är inte lätt att lura. Men hoten hopar sig och till slut får de rådet av den kungafamiljens magiska beskyddare Chesire Cat att lämna slottet och leta reda på en valross och snickare som kommer att hjälpa dem, även om de inte vet det än. De hittar till Wilberforce J. Walrus och The Carpenter som motvilligt tar emot dem. Snart har de både soldater och den fruktade The Gryphon efter sig. Dessutom har prinsessan Scarlett gett sig den på att ge sig ut på havet för att leta efter sin far.
Det allra bästa med Snarked! är Langridges underbara dialog med Wilberfore J. Walrus teatrala och snärtiga finengelska. De flesta skratten ligger i den dialogen eller stundtals snarare monologen eftersom han älskar sin egen röst och är väldigt stolt över sin egen förträfflighet. Annars är det Langridges vältajmade slapstick som lockar till skratt. De mest lyckade karaktärerna är redan nämnde Walrus och den brådmogna och ettriga prinsessan Scarlett. Teckningarna behärskar Langridge lika bra som dialogen och det är ett gäng sköna karaktärer som kommer från hans penna. Passande färläggning och full fart är det också. Serien vann en Eisner för Best Publication for Kids (8-12). Dottern som är något yngre än den tilltänkta målgruppen gillade den, antagligen var det ett stort plus att det fanns en prinsessa i huvudrollen 🙂 Är man bara hyfsad på engelska går det utmärkt att översätta den under läsningen även om Walrus fantastiska dialog går förlorad. Å andra sidan får man nog vara vuxen för att fullt ut uppsk(r)atta den.
Förlag: kaboom!
Betyg: 4+/5
