Omslag för kommande samlingen

Brian Wood är en av de intressantaste manusförfattarna i USA för närvarande, han har hållit på ett bra tag nu men jag har bara läst halva DMZ och början av The Massive förutom Conan the Barbarian: Queen of the Black Coast. Men eftersom allt hittills varit bra borde jag nog ta tag i även Northlanders, Local m.fl. Med Robert E. Howars Conan är det samma sak. Jag har bara sett Arnold-rullarna och läst de första volymerna av Kurt Busieks version, inga böcker. Arnolds filmer var det länge sedan jag såg men jag har för mig att jag tyckte de var helt ok sword-and-sorcery rullar. Busieks Conan var å sin sida bra men läsandet stannade ändå av. Det var hypen kring Brian Woods och Becky Cloonans samarbete som fick mig att kolla in den här titeln. Queen of the Black Coast handlar om en väldigt ung Conan långt borta från Cimmeria, han tvingas fly undan stadsvakten i den rika staden Messantia och hamnar ombord på ett handelsskepp där han accepteras och erbjuder sedermera sitt beskydd. Han får höra talas om den mytiska piratdrottningen Bêlit som alla fruktar och hon hemsöker honom i hans drömmar. Snart möts de i verkligheten och Conan får stifta bekantskap med den lika grymma som vackra Bêlit. Jag stannar där för att inte spoila något. En samling med de sex första numren släpps i januari och det är de första sex numren som jag recenserar. För den som inte vill vänta finns de lättast tillgängligt digitalt på Dark Horse Digital.

Brian Woods förhåller sig av allt att döma (jag har inte läst boken) trogen till originalet. Det är lika mycket berättartext som dialog men det funkar bra, berättartexten bidrar med en speciell stämning till serien och dialogen är som brukligt när det gäller Brian Woods bra. Det som gör serien extra intressant är att gränsen mellan gott och ont inte är klar och snarast hamnar Conan utifrån min synvinkel mest på det ondas sida. Conan är dessutom här en tämligen enkel karaktär, antagligen en avspegling av hans ungdom. De små grubblerier som finns skjuter han undan. Han trivs där han är. Den mest fascinerande är Bêlit som det ska bli spännande att följa framöver. Jag vet inte hur många nummer Woods tänkt sig men jag gissar på iaf ytterligare två samlingar efter denna. Så Woods insats gillar jag och jag kan inte säga något annat om Cloonan som gör ett riktigt styvt jobb här. Hon använder sig i Conan av en tämligen grov och kantig stil som funkar väldigt bra till seriens ganska drömska tonläge. Hennes Conan ustrålar verkligen ungdom och nyfikenhet på världen och hennes Bêlit är både fantastiskt sexig och mäktig på samma gång. Det senare en balansgång som inte är helt lätt. Tyvärr har Cloonan bara tecknat de tre första nummerna, i nummer fyra tar James Harren över. Harren har definitivt sina styrkor men de ligger främst i miljöerna som skildras och i synnerhet stortstaden Messantia även om han även har bra fart i actionscenerna. Hans stora brister ligger istället i hur han tecknar ansikten. Conan ser mest svårt efterbliven ut och betydligt äldre än det är tänkt. Bêlit lyckas han beröva på all mystik, istället ser hon ofta trånande ut eller lite småarg. Detta förtar mycket av den drömska stämning som lägrade sig över de tre första numren och som passade serien så bra. Andra tecknare har sedan tagit över efter Harren och serien är nu framme vid nummer 9 och ytterligare tre finns för pre-order. Cloonan återvände i nummer sju men sedan är det Vassilis Lolos och Declan Shalvey, förhoppningsvis kompetenta herrar men jag hade önskat mig Cloonan i alla nummer. Då hade den här varit riktigt bra nu blir den bara bra. Men färgläggningen är iaf bra hela tiden, det är ändå Dave Stewart. De snygga omslagen är Massimo Carnevals förtjänst. Queen of the Black Coast är värd ett köp men bered er på en dipp.