(OBS! Spoilers för den som har en del Hellboyläsning framför sig.)
Att den viktorianske ockulte detektiven Sir Edward Grey trots tuff konkurrens är en av Mike Mignolas mest intressanta skapelser håller de flesta fansen med om. Hur Grey gick från att vara en av drottning Viktorias agenter till en dolsk figur som dyker upp i kåpa och mask jämte alvernas konung och andra mytologiska storheter är ett av de stora mysterierna i Hellboyserierna. Mycket tyder på att Mignola har många historier på lager för denne fascinerande figur.
Den första miniserien Witchfinder: In the Service of Angels ägde rum i ett dimmigt London 1879. Greys andra äventyr tar oss till ett än mer mytiskt landskap, vilda västern. Närmare bestämt Utah 1880, dit vår hjälte har tagit sig i jakt på en viss Lord Glaren. Han hinner knappt kliva av diligensen innan mystiken börjar tätna. I den utbrända kyrkan hittar han ockulta symboler inristade i golvet och lokalbefolkningen är så illa stämd mot främlingar att Grey inte hinner betala för sin drink innan skottlossning utbryter på saloonen.
Nog märker man att det kliat i fingrarna på manusförfattarna Mignola och John Arcudi (läs hans underhållande text om skrivarmödor här!) att få leka med westernkonventionerna. Första numret lägger grunden för vad jag hoppas kommer att bli ett monumentalt bidrag till weird westernkanon. Tecknar gör ingen mindre än John Severin, en veteran inte minst i vilda västerngenren. Denne serielegend har tecknat professionellt sedan han var i tioårsåldern då han sålde sina första illustrationer till The Hobo News, en amerikansk föregångare till publikationer som The Big Issue, Situation Stockholm och De hemlösas tidning. Sedan karriären kommit igång på allvar under sent fyrtiotal har han tecknat krigsserier för legendariska EC Comics, varit med och grundat Mad, illustrerat The Rawhide Kid, The Incredible Hulk, Conan The Barbarian, King Kull (tillsammans med systern Marie Severin), The Punisher, B.P.R.D. – ja listan kan bli nästan hur lång som helst. Vid 89 år fyllda ritar han fortfarande som en gud. Med sepiatonerna färgläggaren Dave Stewart förlänat vissa av scenerna känns det emellanåt som om man tittade på gamla foton. Sidornas upplägg med stora rutor för tankarna till Cinemascope, det bildformat som mer än något annat är förknippat med de stora västernfilmerna. Sista sidans cliffhangerbild fick mig att bokstavligt tappa hakan när jag vände blad! Så för min del kan nummer två inte anlända i affärerna snabbt nog.
Manus: Mike Mignola, John Arcudi
Teckningar: John Severin
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse
Betyg: 4/5
Kalla mig långsam men polletten trillade ner först under det att jag läste andra och avslutande numret: Mignola har äntligen fått ur sig den där övertydligt 
Det är här andra delen (första boken recenserade Rikard 
Mike Mignola och gänget på Dark Horse fortsätter sin envetna kamp mot de glittriga och sexiga vampyrer som hotar att bli sinnebilden för detta klassiska monster i allmänhetens medvetande. Historien utspelar sig 1966 på den engelska landsbygden där rapporter om antalet gäster som lämnat The Beehive Inn bleka och tärda snarare än utvilade fått B.P.R.D. att ana oråd och skicka dit Hellboy för att undersöka saken. 
När jag kollade runt på nätet efter att ha skrivit min förra text om den här serien hittade jag en del rätt märkliga reaktioner. Några skribenter klagade över bristen på bakgrundsinformation om huvudpersonen. Ett märkligt klagomål av flera anledningar. Primo: om protagonisten i en serie är en tungt beväpnad man med träben som kastar harpun på fladdermuslika vampyrer, behöver du verkligen veta mer? Secundo: seriehjältar har alltsedan Batman dök upp i Detective Comics # 27 presenterats in medias res. Ursprunget sparar man till ett senare nummer. Vet inte om vi har att göra med yngre seriefans som fått smaklökarna förstörda av alltför många filmversioner som alltid måste en origin story ur vägen innan allt kan börja på allvar. De behöver hur som helst inte sitta som levande frågetecken längre för redan i nummer två får vi bevittna de katastrofala händelser som ledde fram till vampyrpesten och Lord Baltimores jakt på Haigus. Historien som rullas upp är den vidrigaste skildringen av skyttegravskrigen den här sidan Jacques Tardis C’etait La Guerre de Tranchees. Här får man dock inte det breda, svepande panoramat av krigets bakgrund i korruption och rovkapitalism som Tardi erbjuder, enbart en kort och intensiv ögonblocksbild av hur ett helt kompani decimeras under en nattlig räd. Sönderskjutna män i lera och regn. Taggtråd. Samt givetvis Baltimores ödesdigra möte med sin framtida nemesis. En starkt andranummer som jag hoppas övertygar de som tvivlade att det här är en serie att räkna med.
Att läsa det här albumet är lite som att få ett årskort till ett ställe som kombinerar de bästa bitarna från The Hunterian Museum i London, Prags Centrum för dockteater, Hallwylska museet i Stockholm och Capuccinermunkarnas katakomber i Palermo. Som titeln antyder är det här ett sannskyldigt kuriosakabinett där Mike Mignola släpper loss lite mer än vanligt. Vilket säger en del med tanke på hur utflippade många av hans kontinuitetsstödda serier brukar vara. Titelhistorien med ett mekaniskt huvud som på uppdrag av ingen mindre än Abraham Lincoln bekämpar den stygge Emperor Zombie har tidigare publicerats som en one-shot. Det är utan vidare konkurrens den tidning jag köpt flest gånger för att sticka i handen på någon i behov av en serieupplevelse utöver det vanliga. Helt klart något av det bästa som flödat ur Mignolas huvud och penna. Ursprungsidén för Amazing Screw-On Head var att göra en leksak med ett huvud som på glödlampsmanér kunde bytas mellan en rad olika robotkroppar. Jag är förvånad över att Mezco, som gjort de extremt tjusiga 
En lång titel och en laguppställning där Liz Sherman inte längre finns med är det första som möter läsaren av den här nystarten. Ursprungligen hade Mignola tänkt sig Hellboy som en serie med många huvudpersoner, men ganska snart tog en viss röd cigarrbolmande herre med stennäve över rampljuset helt och hållet. B.P.R.D. blev en egen titel först 2002 i och med publiceringen av Hollow Earth som Mike Mignola skrev tillsammans med Christopher Golden och Tom Sniegoski och som Ryan Sook tecknade. Åtta år senare har denna Hellboy-spinoff sprungit om originalet vad gäller antal album med god marginal. Den officiella förklaringen från redaktören Scott Allie är: ”Mostly it’s that Guy’s so friggin’ fast!”
Efter den minst sagt kataklysmiska finalen på nummer fyra är femmans timida start nära nog chockartad. Johann Kraus, B.P.R.D.-chefen Manning och Kate Corrigan förhörs i FN-huset om de minst sagt världsomvälvande katastrofer som ägt rum den senaste tiden. Snart är emellertid monsteröset i full gång igen med det falliska otyget som dykt upp i Kaliforniens Salton Sea (se omslaget) som ett alltför bokstavligt utropstecken. Till min stora förvåning upplever jag inte ankomsten av ett gäng nya otäcka kryp som odelat positiv. Det känns lite för mycket som en misslyckad annonstext för en uppföljare i stil med ”tyckte ni att grodorna var illa, vänta bara tills ni ser…”.
Jag har hängt med Hellboy sedan det där första numret kom ut på Dark Horse-underetiketten Legend 1994. Ett par år senare fick jag upp ögonen för monsterbekämpande mexikanska brottare tack vare mina vänner på Something Weird Video. Det senare intresset nådde en kokpunkt för ett par år sedan då jag skrev en artikel om Santo, mannen i silvermasken, och hans kollegor för Kapten Stofil. Du hittar artikeln 
