Baltimore har framförallt Anders skrivit om tidigare. Jag har själv skrivit lite kort om den för ett tag sedan. När jag nu läst The Infernal Train och Chapel of Bones så står en sak klar. Det här är det bästa Mike Mignola har skrivit. Det här är bättre än både Hellboy och B.P.R.D. som båda är riktigt bra serier. Nedan kommer jag att undvika att spoila för mycket för dig som inte läst Baltimore för det bör du göra. Men jag spoilar en del av #1-4, det är svårt att undvika. Men se stycket nedan som en introduktion. Berättelsen djupnar allt eftersom.
Baltimore är Lord Henry Baltimore som i en skyttegrav under första världskriget bevittnar hur en gigantisk fladdermus dricker blod från en skadad soldat. Baltimore attackerar fladdermusen och tillfogar honom en huggskada över ansiktet. Händelsen gör Baltimore till en märkt man, fladdermusen var den mäktige vampyren Haigus som bestämmer sig för att hämnas på Baltimore. På ett utstuderat sätt tar han ifrån Baltimore allt han älskar. Vampyrerna har vaknat på grund av blodbadet i skyttegravarna, en grymhet väckte en annan till liv. Med vampyrerna sprids en pest som förgör människorna som drabbas och slutligen förvandlas de till blodtörstiga monster. Efter att Haigus hämnats på Baltimore inleder Baltimore ett korståg för att döda Haigus och alla andra vampyrer han kan. Ett korståg som kommer att föra honom genom ett förött Europa.
Vad är det då som gör Baltimore till en så fantastiskt bra serie? Handlingen är förlagd till ett Europa som härjats av både kriget och vampyrerna och den pest de för med sig. Det är ett mörkt och skrämmande Europa, där undergången är ett faktum eller bara lurar runt hörnet och hoppet om en framtid är en flämtande låga i en storm. På sina resor genom Europa möter Baltimore en hopplöshet och desperation som han, även om han agerar mot ondskan, egentligen inte har något intresse att avhjälpa, han är uppfylld av sitt eget mål och sitt eget hat. Det är också intressant att följa Baltimores utveckling från en man med mänsklighet och hopp om framtiden till en man som mest är ett skal av den han en gång var. Samtidigt har han givetvis min starka sympati, hans personliga korståg är lika rättmätigt som hans dräpande. I The Infernal Train och Chapel of Bones blir Baltimores roll i skeendena både klarare och mer höljt i mystik. Baltimore är en grym och hård serie som är genuint obehaglig. Manuset av Mignola och Christopher Golden är mästerligt och ackompanjeras av Ben Stenbecks klockrena teckningar. Baltimore är en av de bästa serier jag läst de senaste åren alla kategorier.
Illustration: Ben Stenbeck
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 5/5
Så var den äntligen här, den första samlingen med den hårdaste vampyrjägaren sedan Captain Kronos. Jag skrev om 
Ojojoj tiden går! Vi har redan hunnit fram till nummer fyra av fem i den första serien om vampyrjägaren Baltimore. Ett mönster har trätt fram där varannan tidning fokuserar på det som är berättelsens nu interfolierat med tillbakablickande mellanspel. Det är generöst för dem som händelsevis inte läst romanen Baltimore, or the Steadfast Tin Soldier and the Vampire, men visst gör det tempot lite staccatoartat. Att se bokens händelser gestaltas med mörk finess av Ben Stenbeck är givetvis mäktigt även om man är bekant med historien sedan tidigare. OBS! Spoilers i nästa stycke!
När jag kollade runt på nätet efter att ha skrivit min förra text om den här serien hittade jag en del rätt märkliga reaktioner. Några skribenter klagade över bristen på bakgrundsinformation om huvudpersonen. Ett märkligt klagomål av flera anledningar. Primo: om protagonisten i en serie är en tungt beväpnad man med träben som kastar harpun på fladdermuslika vampyrer, behöver du verkligen veta mer? Secundo: seriehjältar har alltsedan Batman dök upp i Detective Comics # 27 presenterats in medias res. Ursprunget sparar man till ett senare nummer. Vet inte om vi har att göra med yngre seriefans som fått smaklökarna förstörda av alltför många filmversioner som alltid måste en origin story ur vägen innan allt kan börja på allvar. De behöver hur som helst inte sitta som levande frågetecken längre för redan i nummer två får vi bevittna de katastrofala händelser som ledde fram till vampyrpesten och Lord Baltimores jakt på Haigus. Historien som rullas upp är den vidrigaste skildringen av skyttegravskrigen den här sidan Jacques Tardis C’etait La Guerre de Tranchees. Här får man dock inte det breda, svepande panoramat av krigets bakgrund i korruption och rovkapitalism som Tardi erbjuder, enbart en kort och intensiv ögonblocksbild av hur ett helt kompani decimeras under en nattlig räd. Sönderskjutna män i lera och regn. Taggtråd. Samt givetvis Baltimores ödesdigra möte med sin framtida nemesis. En starkt andranummer som jag hoppas övertygar de som tvivlade att det här är en serie att räkna med.
Det senaste projektet från seriemästaren Mike Mignola har sin utgångspunkt i romanen Baltimore, or The Steadfast Tin Soldier and the Vampire som han skrev (och illustrerade) tillsammans med Christopher Golden 2007. Ramberättelsen beskriver hur Lord Henry Baltimore runt 1916 konfronteras med någonting som kan vara etter värre än skyttegravarnas fasor. Merparten av boken utgörs av olika historier som berättas av vänner till Baltimore när de inväntar hans ankomst på ett förfallet värdshus i ett Europa vars befolkning decimerats av en märklig sjukdom under de tio år som gått sedan ”det stora kriget” slutade. I sina bästa stunder (vilka jag kallt räknar med att Mignola ligger bakom) levererar Baltimore den bästa vampyrjägaraction jag sett sedan Hammerfilmen 
