Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på Jon Kent, Elektra, Death, Ethan Reckless hjälpreda Anna samt Nita Hawes. Mycket nöje!
Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.
THE GODDAMNED #1
Manus: Jason Aaron
Illustration: R.M. Guéra
Förlag: Image Comics
Teamet bakom den hyllade serien Scalped (Jason Aaron, R.M. Guéra samt färgläggaren Giulia Brusco och Jock, som ritade flera omslag till Scalped, bidrar också med ett variantomslag till första numret) är åter samlat för att berätta sin version av den bibliska Syndafloden. The Goddamned beskrivs som en ”biblical noir” där livet på jorden är ett helvete, mord och förstörelse en vardag och människan befinner sig på gränsen till sin första apokalyps. Varje arc kommer att följa en biblisk gestalt och huvudpersonen i den första är Cain, Adam och Evas son som mördade sin bror Abel. I serien är Guds straff att han inte kan dö och till skillnad mot alla andra har han inte ett enda ärr på hela kroppen. Cain är i högsta grad ansvarig för att världen blivit som den är eftersom han var den första människan som mördade en annan och han är för evigt dömd att vandra omkring på jorden och se frukterna av sin handling sprida sig till hela människosläktet.
Bättre sent än aldrig så här kommer nu veckans omslag på en måndag. Denna gången var urvalet så bra att jag fick med sex omslag från fem olika förlag vilket glädjer mig mycket.
Kvinnlig fägring med gnagar-touch, fartfylld Gail Simone-crossover, livsfarlig bebis, muterade katter, nygammalt tillskott i superhjältebranschen och sorgsen ung blivande dödsmaskin från förlagen Vertigo, DC Comics, Valiant Entertainment, Marvel Comics samt Image Comics står för fiolerna den här veckan. Mycket nöje!
Handling: Hawkeye försöker, nu när Secret Invasion är över, lappa ihop sitt förhållande med sin fru/ex-fru Debbie Morse aka Mockingbird samtidigt som Mockingbird återgått till sina superspionrötter och startat upp superspionorganisationen WCA (World Counterterrorism Agency) tillsammans med ett gäng ex-SHIELD-agenter som Skrullsen kidnappade. Med en del inside-info från Skrullsen som Mockingbird plockade med sig medan hon var på deras hemplanet så är det nu på jakt efter en biologiskt ”dirty bomb” tillverkad av AIM. Vilket tar Mockingbird och Hawkeye till Spanien för att stoppa AIM från att spränga en vetenskapskenferens i luften.
Vad är bra? Samspelet och dialogen mellan Hawkeye och Mockingbird där Hawkeye vill att deras förhållande ska fortsätta som vanligt i tron att Mockingbird inte har förändrats sedan hon kidnappades och ersattes av Skrulls. Problemet är bara att båda har förändrats väldigt mycket vilket leder till intressanta scener dem emellan. Sedan är storyn väldigt bra. Relationsproblemen är bara en del av storyn. Jakten på AIM:s bomb håller högt tempo och bjuder på en hel del härligt ös i actionsekvenserna. Här ska jag passa på att ge cred till David och Alvaro López som tecknat och tuschat serien. De gör ett strålande jobb och fin dynamik i actionscenerna och en snygg old school-look till Mockingbirds flashbacks.
Vad är mindre bra? Det är lite slow-start i början av The Reunion där McCann famlar lite efter att hitta rätt tempo och David och Alvaro López är inte heller lika bra i början som de blir längre bak i serien där de hittat rätt kvalitetsnivå som de kan behålla utan att kvalitén växlar från sida till sida som den har en tendens till att göra i början.
Slutsats: New Avengers: The Reunion är liten pärla bland Marvels alla miniserier förra året. Hawkeye och Mockingbird (särskilt då Mockingbird som gjorde comeback Secret Invasion efter nära nog 25 år) är kanske inte de mest välkända karaktärerna oss Marvel, men McCann lyckas få till en välbehövlig och intressant dynamik mellan karaktärerna och mixar detta med härlig action. Resultatet blir en välskriven och vältecknad miniserie som blandar friskt mellan traditionell superhjältegenre och superspiongenre.
Tionde numret av New Mutants är ett klassiskt mellannummer. I princip så skulle man helt kunna hoppa över det här numret utan att märka att man missat något. Det är i sig inte ett fruktansvärt trist nummer, men det händer å andra sidan egentligen ingenting alls. New Mutants åker till Japans kust och käbblar med ett gäng mutanter från The Savage Land medan Cyclops och Emma Frost pratar hemma på Utopia. Slut.
Zeb Wells manus känns för mig lite utstressat, och detsamma gäller för tecknandet, som här är uppdelat mellan två team. Delen i Japan görs av Paul Davidson, som precis som i förra numret gör en stabil insats. Davidson gör dock dödssynden att återanvända en illustration på två olika paneler. Att ens försöka tro att jag som nitisk serieläsare inte direkt reagerar på att en spegelvänd dublett av en ruta från en tidigare sida dyker upp igen känns för mig både slappt och fräckt. Kanske har Davidson varit under extrem tidspress i det här numret, men om så är fallet hade det varit bättre om han hoppat över den panelen helt och hållet. Sidorna från Utopia görs av bröderna(?) Alvero och David Lopez, som gör helt ok dialogscener, även om de då och då kanske känns lite väl platta och statiska.
Som sagt så känns det här numret rätt mycket som en paus i väntan på den riktiga handlingen, och det finns egentligen inte så mycket mer att säga om det, men jag hoppas att allt kommer att få betydligt mer fart med den (förhoppningsvis) svavelosande story som inleddes i föregående nummer.
Förutom Billy Tan som tecknar de flesta sidorna så innehåller det här numret illustratörerna Bryan Hitch, David Aja, Michael Gaydos, David López, Alex Maleev, Steve McNiven, Leinil Yu, Steve Epting och Greg Horn. En del stora namn helt enkelt. Och det borde ju automatiskt innebära att det blir skitbra helt av sig själv. Så är det självklart inte. Sidorna av illustratörerna ovan kommer i en följd någonstans i mitten av numret och förstör faktiskt mer än de tillför något. Det resulterar mest i ett stilistiskt avbrott som tar bort fokuset från berättelsen. Ett gäng sidor då man läser dem mer bryr sig om hur de ser ut istället för att titta på vad som verkligen sägs. Sen är det flera av illustratörerna som knappast toppresterar. Framför allt är jag besviken på McNiven. När man sett vad han kan prestera med Old Man Logan så ser man att han gjort sin sida med vänsterhanden. Synd, för Billy Tan och Brian Micheal Bendis gör i övrigt ett helt ok Avengers-nummer.
Manus: Brian Micheal Bendis
Illustratörer: Billy Tan & Co
Tuschare och färgläggare: Namnfestival…
Förlag: Marvel, såklart…
Betyg: 3/5
