Lååångt uppehåll sedan Haunt fick vara med här på Shazam, så nu är det hög tid att vi kommer ikapp lösnumren. I december 2010 så lämnade vi Haunt mitt i ett pågående avslut av Robert Kirkmans och Todd McFarlanes första arc, och i det här finalnumret så får vi se hur det går för bröderna Kilgore, skurkbossen Mr Hurg och alla andra som fastnat mitt i den pågående konflikten. Jag har ju varit Haunt trogen och recenserat varje nummer av Haunt sedan starten, och jag tänkte hålla traditionen vid liv genom att skriva ikapp de nummer som hunnit komma ut sedan jag började skriva mer sporadiskt.

Handling: Haunt och den hemliga organisation som han numera arbetar för har varit storgangstern Hurg hack i häl ett bra tag nu, och det är äntligen dags för en fullskalig konfrontation. En tungt beväpnad specialstyrka inklusive Agent Haunt stormar in och överraskar Hurg och hans superdrönare med brallorna nere mitt i en pågående deal, och efter liter- och kilovis med blod och kroppsdelar så har vi landat i ett avslut på den konflikt som pågått i 12 nummer. Utöver en slutfight så bjuds det även på avslut för Mirage och Kurt Kilgores änka, bröderna Kilgores kollegor och inte minst för relationen mellan bröderna själva.

Det bra: Som vanligt så är Capullos illustrationer riktigt vassa, och även om han briljerar i actionsekvenserna så gör han även ett bra jobb med dialogscenerna. För min del så är Haunt rent visuellt lite av en nostalgitripp tillbaka till mitten av 90-talet då mitt serieläsande primärt bestod av McFarlanes och Capullos Spawn, och lite drygt 15 år senare så gillar jag fortfarande stilen som de etablerade då.

Som avslutning sett så är det här numret helt ok, om än lite tamt. De allra flesta karaktärer som varit med hittills får sitt utrymme, och det är i princip ingen som lämnas hängandes (förutom det jag tar upp som “mindre bra”). Naturligtvis så stänger Kirkman inte alla dörrar, utan lämnar en ordentlig lucka för legosoldaten Cobra, som med största säkerhet återkommer framöver, och så avslutas numret såklart med en maffig cliffhanger. Man kan säga att de minst intressanta sidospåren stängs medan de mer spännande hålls öppna för framtida nummer.

Det mindre bra: Trots att detta är ett avslut så har vi fortfarande inte fått veta någonting alls om varför bröderna Kilgore har blivit Haunt eller hur det gick till. Förhoppningsvis så har Kirkman något riktigt fräckt på gång, men än så länge så har vi i princip inte fått några ledtrådar över huvudtaget. Lite segt. Hade gärna även sett lite mer av Cobra här, men vi får hoppas att han kommer igen framöver istället. Det känns även som att McFarlane, som fortfarande är med och tuschar Capullos illustrationer, slarvar lite i en del paneler som han inte tycker är så roliga, men överlag så gör han ändå ett bra jobb. Frågan är dock hur fördelningen av tuschningen rent procentuellt ser ut mellan Jonathan Glapion och Todd McFarlane (enligt seriens kreatörlista så står Mcfarlane för ”additional inks”).

Till det negativa får man väl också räkna att Kirkman inte alls gör ett lika bra jobb med författande här som han gör i The Walking Dead och Invincible. Det känns som att han har något på gång med storyn och de flesta karaktärerna, men att han liksom inte fått ihop det riktigt än. Potentialen finns nog där, men än så länge så är Haunt inte lika bra som andra Kirkman-serier.

Slutsats: Som avslut så är det här numret som sagt helt ok, och det mesta knyts ihop här, men man har ju sett en hel del bra mycket mer maffiga finalnummer. Haunt fortsätter hur som helst att vara en tillräckligt intressant titel för att jag ska fortsätta prenumerera på den även framöver.

Dags för nionde numret av Haunt, en av de få serier som faktiskt kommer att få hänga kvar på min lösnummerslista.

Handling: Bröderna Kilgore a.k.a. kodnamn Haunt ger sig ut på sitt första uppdrag som specialagent(er), och det dröjer inte länge innan de får användning för allt de lärt sig om sin nya livs(?)situation hittills. Resultatet blir, kanske inte helt otippat, fyllt av avslitna kroppsdelar och blod i massor när bröderna Kilgore släpper loss ordentligt för allra första gången. Parallellt med slaktandet får vi även stifta lite mer bekantskap, både privat och professionellt, med legoknekten Cobra som ju fick ansiktet vanställt av Haunt i seriens första arc.

Det bra: Den som gillar grovt underhållningsvåld gillar nog det här numret av Haunt. Det är brutalt, så brutalt, och riktigt snyggt och detaljerat presenterat av Greg Capullo med Jonathan Glapion och Todd McFarlane på bläck. När det kommer till handlingen så återintroduceras Cobras som betydligt mer emotionellt störd än han först framstått som, och det är kanske inte helt överraskande att han även blivit ännu mer rubbad av att få ansiktet kluvet av Haunt. För första gången sedan Haunt startade så känns det nu som att han/de har fått en äkta fiende, vilket såklart är ett lyft för stämningen i serien. I övrigt är det här ett ösigt actionnummer som helt klart får mig att vilja se vad som händer framöver.

Det mindre bra: För min del så finns det egentligen inte så mycket negativt med det här numret, men en sak som jag gärna skulle vilja se konkretiseras mer är Haunts krafter och ursprung. Just nu är det väldigt mycket ektoplasma som viftar runt och skivar sönder fiender och liknande, men vad allt egentligen går ut på är fortfarande ett enda stort frågetecken.

Slutsats: Starkaste numret av Haunt hittills. Faktiskt riktigt bra.