Arkiv för september 2011

Recensioner

Black Panther: The Man Without Fear #521-523

måndag 19 september, kl 18:27 av 5 kommentarer

BlackPanther521Med all vår bevakning av DC:s relaunch har de andra förlagen hamnat lite i skymundan (vilket förmodligen är precis vad DC hoppats på…), men Marvel ligger såklart inte på latsidan de heller. Fear Itself lider mot sitt slut, X-eventet Schism har ändrat X-status quo (för miljonte gången i ordningen) och Spindelmannen-eventet Spider Island fortsätter vara Marvels bästa, mest helgjutna event på länge (mer om detta senare). Och inte nog med det, hot damn vad David Liss Black Panther fortsätter vara bra! Liss går verkligen från klarhet till klarhet, hans pulpstänkare Mystery Men* har varit en av de mest rent underhållande serieberättelserna hittills i år från något av de stora förlagen, och i det hörn han mutat in av Marvel-universat i Black Panther fortsätter han att slå bollen ut ur parken, som det heter.

Fortsätt läsa Black Panther: The Man Without Fear #521-523

Manus: David Liss
Illustration: Francesco Francavilla
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Seriepepp: Orchid

lördag 17 september, kl 21:35 av 1 kommentar

orchidcoverUnder årets ComicCon tillkännagav Dark Horse att de skulle ge ut Orchid, en serie med manus av Tom Morello från Rage Against the Machine och teckningar av Scott Hepburn. Orchid utspelar sig i en postapokalyptisk värld där haven stigit och de genetiska koderna slagits sönder. Mänskliga bosättningar är omringade av en tät vildmark varifrån våldsamma nya djurarter lever av de hjälplösa. Den högt belägna marken tillhör de rika och mäktiga och de överblickar kåkstäderna nedanför. Ett brutalt styre upprätthåller ordningen och låter de rika förslava de fattiga. I denna värld inser en ung prostituerad som inser att hon kan uppnå mer än den roll samhället förpassat henne till. Morello är polare med Gerard Way från My Chemical Romance som skrev manus till likaledes Dark Horse-utgivna Umbrella Academy som hittills samlats i två volymer. Förhoppningsvis blir resultat lika bra men det är att hoppas mycket. Jag gillar hursom postapokalyptiska serier och en ny sådan är alltid välkommen. Idén känns dessutom hyfsat fräsch och Hepburns teckningar är bra så pepp är det definitivt. Första numret kostar dessutom bara en dollar och släpps 12 oktober, förhoppningsvis också digitalt. Kolla in sex sidor efter hoppet för att se om du delar min pepp inför Orchid.

Fortsätt läsa Seriepepp: Orchid

Skriv en kommentar
Recensioner

Demon Knights #1

fredag 16 september, kl 12:48 av 7 kommentarer

Demon-Knights_Full_1-200x303Handling m.m: Den massiva hypen kring New 52 går inte att komma undan och inte heller jag som varit ljumt inställd till spektaklet har kunnat undgå att dras in och kolla vilka titlar som kan vara något. Den första jag fastnade för var Demon Knights med manus av Paul Cornell och teckningar av Diogenes Neves. Demon Knights tar avstamp i Camelots förstörelse, i samband med det tar Madame Xanadu hand om Kung Arthurs svärd Excalibur, eller gör hon det? Några hundra år senare möter vi åter Madame Xanadu på resa tillsammans med Jason Blood som genom en trollformel av Merlin själv huserar demonen Etrigan sedan Camelots fall. De sätter sig på en krog där det visar sig finnas en rad andra av seriens karaktärer som presenteras på olika sätt. Samtidigt är The Questing Queens horder på marsch och anfaller lägligt nog staden där våra hjältar finns. Nu är det upp till dem att stoppa horden och rädda civilisationen! Ett utdrag finns hos CBR.

Det bra: Diogenes Neves teckningar är riktigt bra och passar perfekt i denna fantasyserie som utspelar sig i DCs Dark Ages. Både miljöer och karaktärer hanteras bra. Dessutom blir otippat det riktigt otäckt när en demon tar över en bebis och Neves får in skräcken mitt på ljusa dagen. Paul Cornell lyckas rätt bra på de 22 sidor han har till sitt förfogande presentera bakgrundshistorien och seriens huvudkaraktärer och det känns onekligen som en intressant blandning. Jag har inte läst någon serie tidigare där The Demon (Etrigan), skapad av Jack Kirby, förkommer men det gör inget eftersom den bakgrund jag får är tillräcklig.

Det mindre bra: Det är iofs ett första nummer men det är i princip bara en presentation av bakgrunden och en ytlig dito av karaktärera, så mycket mer hinner inte hända vilket gör att slutet för mig som är van att läsa serier i trades blir väl abrupt. Jag ville ha mer direkt. Jag kommer inte att fortsätta läsa serien digitalt utan tradevänta, hade den varit riktigt bra hade jag fortsatt men jag fastnade inte och slutet är ingen cliffhanger som får mig att vilja veta vad som ska hända. Om The Demons bakgrund är tillräckligt presenterad så får jag å andra sidan inte veta något om Madame Xanadus vilket hade varit bra men jag antar det kommer.

Sammanfattning: Totalt sett ett bra förstanummer, grunden är lagd och Neves teckningar riktigt bra. Ett lovande karaktärsgalleri gör att jag räknar med att läsa serien när den kommer i en trade.

Manus: Paul Cornell
Illustration: Diogenes Neves
Tusch: Oclair Albert
Färgläggning: Marcelo Maiolo
Förlag: DC Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Supergods: Our World in the Age of the Superhero

torsdag 15 september, kl 18:59 av 1 kommentar

supergods-our-world-in-the-age-of-the-superheroNu har det gått ett tag sedan Grant Morrison släppte sin korpulenta volym om ett liv definierat av serier i allmänhet och superhjälteserier i synnerhet. De senaste månaderna har varit osedvanligt hektiska för min del, så det krävdes att jag blev däckad av en förkylning för att jag faktiskt skulle kunna ta mig an boken på allvar. Morrison vill mycket med det här projektet. Det är en svepande självbiografi, seriehistoria, berättelser om serieskapare, om kultur och samhällsklimat, mysticism och fantasins kraft. Var det värt besväret?

Fortsätt läsa Supergods: Our World in the Age of the Superhero

Skriv en kommentar
Recensioner

Infinite Kung Fu

onsdag 14 september, kl 19:04 av 2 kommentarer

infinite_kungfu_cover_sm_lgKagan McLeods epos Infinite Kung Fu, som jag skrev om i min sommarpepp, har tidigare getts ut som serietidning och publicerats på nätet och nu har allt samlats i ett fett album om 464 sidor av Top Shelf. Epos är passande både sett till omfång och handling samt den tid det tagit, 10 år +, att få ihop fetsamlingen. Infinite Kung Fu handlar om kung fu och så mycket mer, en sammanfattning är inte helt lätt men jag gör ett försök. Världen är ett sorgligt ställe där de odöda blir allt fler och de levande allt färre. Världen kallas för The Martial World och det centrala för att inneha makt i The Martial World är att ha kunskap i kung fu. Den som har nästan all makt är den onde kejsaren. Han är dock bara ett spöke sedan The Eight Immortals haft ihjäl honom och uttalat en förbannelse över hans kropp som de sedan styckat. Kroppen har ruttnat bort men hans kraft finns även i den rustning han hade på sig när han dödades, rustningen är spridd på fem ställen i The Martial World. The Eight Immortals är som namnet antyder 😉 åtta odödliga med stora kunskaper i kung fu. Var och en av dem har tagit sig an en lärling men fem av lärlingarna har fallit för frestelsen är lära sig poison kung fu som gör de till närmast oövervinnerliga men även korrumperar själen. Hoppet ställs istället till Lei Kung som måste bekämpa kejsaren och de fem avfällingarna som leder en av kejsarens arméer var. De odödliga håller till i en annan verklighet och får inte själva agera i The Martial World. Prövningarna för att bli en mästare på kung fu svåra och Lei Kung måste klara många hinder. Kampen mot de andra lärlingarna, deras soldater och horderna av zombies som stryker runt kan börja. Infinite Kung Fu är Kagan McLeods första utgivna serie, han är i övrigt verksam som illustratör och har publicerats i bl.a. Entertainment Weekly, Newsweek, Time m.fl.

Infinite Kung Fu är i grunden en klassisk berättelse om kampen mellan gott och ont men samtidigt så skruvat mycket mer. Kagan McLeod (Highlander!) har slängt in en massa grejer han gillar. Kung fu och olika galna tekniker är givetvis centralt och det är gott om slagsmål och som utlovat så flyger verkligen kroppsdelar hit och dit. Släng in en apokalyptisk värld med zombies överallt och lite snygga miljöer så har man Infinite Kung Fu. Jag höll nästan på att glömma shaolinmunken som tillverkar bronsrobotar 🙂 McLeod är en riktigt skicklig tecknare och serien i svart/vitt/grått är snygg och speciellt hans flödande linjer är en fröjd att skåda. Fightscener är inte helt lätt att få till men överlag är det en hel del fart i scenerna så det har han också lyckats bra med. Karaktärerna funkar, Lei Kung är iofs som många typiska hjältar lite träig men han vägs upp av de andra. Den ende lärjungen som lever och inte tillämpar poison kung fu är Moog Jugular som mer hör hemma i en blaxploitation-rulle än en kung fu serie men han har grymma skills. Det bästa med Infinite Kung Fu är blandningen av alla grejer, den fascinerande värld McLeod skapat och att det är full fart framåt större delen av albumet. Om du vill ha något crazy och underhållande så rekommenderar jag att du slår till och införskaffar Infinite Kung Fu. Ett längre utdrag finns hos Top Shelf.

Illustration: Kagan McLeod
Förlag: Top Shelf Productions
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

O.M.A.C. #1

söndag 11 september, kl 23:24 av 1 kommentar

OMAC_1Jag vet att jag tidigare sagt att jag inte är särskilt intresserad av DCnU, men nu när de nya titlarna börjar släppas så måste jag säga att jag blivit mer peppad. Jag gillade ju som ni kanske minns första numret av nya Stormwatch (mycket tack vare att det kändes rätt mycket som gamla Stormwatch), så jag bestämde mig för att testa en titel till. I och med att Keith Giffen både författat och tecknat en hel del serier som jag gillat tidigare, till exempel Lobo och Annihilation, så bestämde jag mig för att testa på premiärnumret av O.M.A.C. – One Machine Army Corp – där Giffen står för både illustration och manus. Som manusförfattare har vi även Dan Didio som utöver författandet är en allmän bigshot hos DC (mer om Didio på Wikipedia). Innan jag går in på det här numret så kan jag säga att jag inte har någon som helst koll på vad O.M.A.C. är eller har inneburit för DC. Jag har förstått att det är någon typ av robotvapen, men utöver så är jag en äkta n00b. Det är med andra ord med nybörjarögon som jag recenserar den här titeln (till skillnad mot tidigare nämnda Stormwatch). Kan även tillägga att jag köpt och läst det här numret på iPad:en. 22 kr tycker jag känns helt ok för ett digitalt nummer när man som jag inte har någon koll på vad man egentligen köper.

Handling: Jody Robbins jobbar på Cadmus Industries som pysslar med avancerad gen- och medicinforskning, och har ett förhållande med kollegan Kevin Kho. En helt vanlig dag på jobbet så går inkräktarlarmet medan Kevin är borta på toa, och innan någon ens hinner tänka på att säga kvastskaft så attackeras Cadmus av någon sorts exotisk och färgglad robot / krigsvarelse som stormar in och högljutt proklamerar att I AM O.M.A.C. Medan Jody letar efter Kevin så mosar sig O.M.A.C. helt sonika fram genom Cadmus underjordiska (och såklart hemliga) labb fullt av högteknologiskt maskineri, generiska underhuggare, robotmutanter och mystiska utomjordingar medan han droppar sköna oneliners som I AM O.M.A.C. (ja, igen), ENGAGE! och ARRGHH! När krossandet är klart så försvinner O.M.A.C., Kevin vaknar upp i öknen och undrar vad som egentligen hände när han var borta på toa, och så är första numret slut.

OMAC_fightDet bra: För att beskriva O.M.A.C som serie så skulle jag säga att den är som en mix av klassisk HULK SMASH-action och rymdserier à la Jack Kirby. För min del så är det en väldigt lyckad mix. Giffen och Didio levererar en extremt opretentiös och enkel serie som helt oblygt flörtar med Kirby-alster som Eternals (Marvel), The Fourth World (DC) och liknande 70-talsepos, vilket alltså innebär att vi direkt får bekanta oss med robotar, laboratoriemutanter, superkrafter och överdimensionerat scifi-maskineri. Kirby-känslan blir såklart ännu mer uppenbar då Giffen är riktigt bra på att assimilera Kirbys distinkta tecknarstil, men han gör det med en tvist så att det känns mer som en homage snarare än ren retro. Guldstjärna även till tuscharen Scott Koblish och färgläggarna på Hi-Fi som gör O.M.A.C. till en riktigt dynamisk och färgsprakande upplevelse. I korthet så känns O.M.A.C. som en riktigt skön 70-talsserie som anpassats för 2011.

Det mindre bra: Det enda negativa jag kan komma på är att jag funderar lite på om O.M.A.C. kommer att hålla i det långa loppet. Det kan ofta vara problematiskt att ge karaktärer som inte säger mer än tre ord i taget en tillräckligt intressant personlighet, men i och med att Giffen och Didio ägnar hela första numret åt lite snack och mycket verkstad så är det för tidigt att uttala sig om det än. Förhoppningsvis så har teamet ett par ess i rockärmen framöver, för annars så lär O.M.A.C. kunna bli en rätt enformig serie.

Sammanfattning: O.M.A.C. bjuder på storymässig och visuellt klassisk serieaction från ruta ett, och är även ett rätt ultimat förstanummer utan någon som helst dödtid. Pang på rödbetan från start alltså, och med flera sköna referenser till rymd/superseriernas glada glansdagar, men man kan undra hur länge konceptet med en rymdrobot som krossar grejer egentligen kommer att hålla. Framtiden får visa på om O.M.A.C. kan bli mer än kortvarig underhållning, även om den utan tvekan funkar väldigt bra som sådan.

OMAC_wide

Manus: Keith Giffen & Dan Didio
Illustration: Keith Giffen
Tusch: Scott Koblish
Färgläggning: Hi-Fi
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Casanova: Avaritia #1

söndag 11 september, kl 17:00 av 0 kommentarer

CasanovaAv1Serievärldens meste Mick Jagger-lookalike, den tids- och dimensionshoppande agenten Casanova Quinn är tillbaka, och tro mig när jag säger att det är en seriehändelse av rang. Casanova (tidigare delar recenserade här och här) var serien som gjorde att Marvel fick upp ögonen för Matt Fraction, som nu klivit fram som en av Marvels viktigaste författare (om nån har missat det är han t ex mannen bakom årets stora Marvel-event Fear Itself).

Events i all ära, men det är i Casanova Fraction tar ut svängarna, och det rejält. Hans humoristiska transdimensionella äventyrsserie är mer besläktad med SF-klassiker som Barbarella och Michael Moorcocks Jerry Cornelius-böcker än något som innehåller trikåer. Det går fort, det är roligt, och man kan – precis som seriens huvudpersoner – aldrig vara riktigt säker på någonting. Eftersom seriens alla huvudpersoner har motsvarigheter på andra existensplan och ständigt samspelar med dessa motsvarigheter på ofta blodigt vis är det inte alltid helt lätt att hålla reda på vilken Casanova Quinn, Newman Xeno, eller Ruby Seychelle man för närvarande har i rutorna framför sig. Och som alla trogna Casanova-läsare vet är den förvirringen ett centralt element i serien.

Fortsätt läsa Casanova: Avaritia #1

Manus: Matt Fraction
Illustration: Gabriel Bá
Färgläggning: Cris Peter
Förlag: Marvel/ICON
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Seriepepp: Habibi

söndag 11 september, kl 11:00 av 2 kommentarer

habibiFör ett par år sedan läste jag Craig Thompsons underbara debut Goodbye Chunky Rice om en alldeles bedårande skäldpadda som ger sig ut på den resa. I veckan läste jag äntligen Thompsons fantastiska tegelsten Blankets, en självbiografi om hans kristna tro och hans första kärlek. Blankets är en modern klassiker om någon och nästa vecka ska jag berätta mer om varför i ett inlägg. Efter att ha läst Blankets förstår jag varför Thompsons kommande tegelsten (672 sidor) Habibi, som han arbetat på sedan 2003, är så emotsedd. Paul Gravett inkluderade den till och med i sin 1001 Comics You Must Read Before You Die som kommer i oktober trots att Habibi inte ens getts ut när 1001… gick till tryck, så bra tyckte han albumet är. Min egen pepp är total och Habibi är lätt det album som jag ser mest fram emot att läsa i höst. Albumet släpps 20 september. Publishers Weekly har en kort intervju med Thompson.

Handling: Sprawling across an epic landscape of deserts, harems, and modern industrial clutter, Habibi tells the tale of Dodola and Zam, refugee child slaves bound to each other by chance, by circumstance, and by the love that grows between them. We follow them as their lives unfold together and apart; as they struggle to make a place for themselves in a world (not unlike our own) fueled by fear, lust, and greed; and as they discover the extraordinary depth—and frailty—of their connection. At once contemporary and timeless, Habibi gives us a love story of astounding resonance: a parable about our relationship to the natural world, the cultural divide between the first and third worlds, the common heritage of Christianity and Islam, and, most potently, the magic of storytelling.

Följ länken för att beskåda ett utdrag ur Habibi.

Skriv en kommentar
Recensioner

The Red Wing #1

lördag 10 september, kl 21:23 av 0 kommentarer

RedWing1Under semesterdvalan missade jag helt att Jonathan Hickman kom ut med en ny miniserie på Image, en serie som dessutom föreföll ligga närmare hans tidigare indiealster än de superhjälteserier han sysselsatt sig med den senaste tiden (och inget ont om det, hans Fantastic Four och senare FF har varit riktigt bra). Men så lyckades jag lägga beslag på #1 av The Red Wing som baknummer (saknar fortfarande #2 dock, som kom ut förra månaden).

Det finns mycket kul med The Red Wing – inte minst det att det handlar om tidsresor, ett grepp som Hickman ju flitigt använt sig av (Pax Romana, Fantastic Four, S.H.I.E.L.D... det är nog bara Grant Morrison som slår Hickman när det gäller att använda tidsresor som intriggrepp). Tidsrese-SF blandas här med krigs-SF – världen/verkligheten befinner sig i nån form av krigstillstånd där de främsta vapnen är tungt bestyckade tidsjaktskepp (oklart vad tidsresorna egentligen tillför krigandet så långt förutom att det ger tillfälle att rita coola scener där jaktskeppen ena stunden flyger förbi dinosaurier, nästa Eiffeltornet), så långt så coolt. Seriens huvudpersoner är de två sönerna till två legendariska men nu döda tidsjaktpiloter, och nu är det sönernas tur att studera på pilotakademin…

Fortsätt läsa The Red Wing #1

Manus: Jonathan Hickman
Illustration: Nick Pitarra
Färgläggning: Rachelle Rosenberg
Förlag: Image
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Film /Film

Apornas planet: (r)Evolution

torsdag 8 september, kl 22:03 av 2 kommentarer

2011_apornas_planet_revolutionApornas planet är som jag skrev tidigare en favorit, hela konceptet är suveränt. Därför var peppen rejäl inför The Rise of the Planet of the Apes som begåvats med den något skumma svenska titeln Apornas planet: (r)Evolution. Jag har nog inte varit så peppad inför en film på bio sedan tredje Sagan om ringen-filmen. Min pepp var befogad för filmen är riktigt bra.

Filmen tar vid efter serieprequeln (i stort sett iaf). Will Rodman (James Franco) är en ung och snygg forskare som arbetar för att finna botemedlet mot Alzheimers. Hans personliga drivkraft är att hans far, som han fortfarande bor tillsammans med, drabbats av Alzheimers.  I sitt arbete på osympatiska läkemedelsföretaget GenSys använder han sig av försök på apor. Aporna som utsätts för medlet ALZ112 uppvisar en kraftigt ökad intelligens och Will tror sig ha funnit botemedlet mot Alzheimers. Under den viktiga presentationen av undermedlet löper dock försöksapan Bright Eyes amok och hela projektet läggs på is. Det visar sig att Bright Eyes löpte amok eftersom hon ville skydda sin bebis som Will efter viss tvekan tar hand om. Will fortsätter dock att experimentera och injicerar sin sjuke far med ALZ112 och fadern tillfrisknar därefter på ett närmat mirakulöst sätt. Lille Ceasar blir allt större och uppvisar en intelligens som vida överstiger en människa i samma ålder. Sedan Ceasar skadat sig så besöker Will den vackra veterinären Caroline Aranha (Frieda Pinto) på zoo och hon fattar genast tyckte för den unge och snygge forskaren, att han ägnar sig åt djurförsök verkar inte bekomma henne men kärleken är ju blind och dessutom är hon fascinerad av Ceasar. Allt är dock inte solsken, faderns alzheimer återkommer med full kraft och Cesar attackerar en granne som skällt ut Wills far sedan han kvaddat hans Mustang. Ceasar placeras därför på ett aphärbärge där han ska få det bra. Tyvärr så skiter de som driver det i aporna och en av skötarna är dessutom en riktig aphatare (den här gången kommer du inte undan Draco!). Ceasar iakttar innan han tar över men han blir frustrerad när han inser hur korkade aporna är så han tar sig till Wills hus och stjäl lite ALZ112 och utsätter de andra aporna för det. Å så börjar revolutionen.  Som om nu inte det vore nog har Will fått förnyat förtroende att fortsätta utveckla ALZ112 som blir ALZ113, det verkar dock ha allvarliga biverkningar på människor men Wills girige chef väljer ändå att fortsätta. Sedan blir det full fart med apor på uppgång.

Fortsätt läsa Apornas planet: (r)Evolution

Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...