Jag har personligen inte haft särskilt starka åsikter om DCnU (läser ju inte särskilt mycket DC-serier utöver Green Lantern, och har inte läst något sedan Blackest Night tog slut), men när jag såg att Stormwatch skulle få göra comeback, och nu som en integrerad del i det vanliga DC-universat, så pirrade det till. Warren Ellis Stormwatch från sent 90-tal är en av mina favoritserier, och jag har samlat på mig alla WildStorm-serier som författats av Ellis. För den som inte har koll på det sedan innan så gjorde han sig känd som författare av StormWatch (ja, det var med stort W på den tiden), som senare vidareutvecklades till The Authority. Jag kommer att återkomma till Ellis, WildStorm och framförallt The Authority framöver, men kan i alla fall säga nu att det mesta är riktigt bra grejer. För att kort sammanfatta Stormwatch som koncept så kan man säga att de är en global säkerhetspolis med superkrafter, men som inte kallar sig superhjältar, och i och med heller inte behöver (eller vill) bete sig som sådana.
I första numret av nya Stormwatch, som författas av Paul Cornell, så får vi återigen bekanta oss med välbekanta WildStorm-karaktärer som Engineer, Jack Hawksmoor, Apollo, Jenny Quantum och Midnighter (alla skapade av Ellis), och tillsammans med dem finner vi nykomlingarna Adam One (som möjligtvis är den första mannen på jorden), Projectionist (i konstant kontakt med all information på Internet) och Harry Tanner a.k.a. The Eminence of Blades (som är bra på att fäktas). Som en stor grön joker i leken, eller som grädde på allt mos kanske, så har vi även den klassiska DC-hjälten Martian Manhunter som gett sig i lag med Stormwatch. Ett minst sagt intressant gäng.
Handling: Det händer något väldigt mystiskt med månen, och Stormwatch försöker ta reda på vad, och varför. Medan Jenny Quantum och Adam letar efter en gigantisk artefakt i Himalaya (som ska ha någon koppling till månen) så söker Jack Hawksmoor, Projectionist och Martian Manhunter upp en motvillig Apollo med hopp om att kunna rekrytera någon med krafter i nivå med Supermans. Parallellt med detta så undersöker Harry Tanner själva månen, och möts av en minst sagt stor överraskning…
Illustration: Miguel Sepulveda
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Vi upptäckte nyligen att Shazam har fått en ny kollega i den svenska seriebloggosfären (även om sagda kollegor inte är förtjusta i termen ”blogg”, se nedan, men vi hoppas att det är oss förlåtet), 
Animal Man: Jeff Lemire börjar på allvar etablera sig som en av DC:s återkommande författare, Animal Man är en av två titlar han fått ta hand om i DCnU. Det är svårt att följa i Grant Morrisons fotspår (inte ens Grant Morrison själv klarar det alltid) men berättarglädjen är det inget fel på och det är värt mycket. Lemire fokuserar på Buddy Bakers familjeliv, något som alltid varit centralt för figuren – liksom de creepy skräckelementen. De senare tar Lemire och illustratörsteamet Foreman & Green också fasta på i en läbbig drömsekvens och ett bra cliffhangerslut – överlag förefaller Foreman & Green passa Lemires sensibiliteter väl, vid ett par tillfällen känns det som om motiv och kompositioner är väldigt noggrannt dikterade av Lemire (inte något negativt). Däremot har Lemire definitivt lämnat indieviben hemma, även om det här är kompetent genomfört är det aldrig överraskande, aldrig annorlunda. Det finns ingenting som skaver i Lemires Animal Man-version, inte än i alla fall. En solid 3+.
En av seriebutikerna i min hemstad London, 
DC:s Vertigo-etikett har välförtjänt status som auteur-hem, mycket tack vare de högklassiga ongoings man publicerade under 90-talet: Neil Gaimans Sandman, Grant Morrisons Animal Man, Doom Patrol och Invisibles, Peter Milligans Shade the Changing Man, Jamie Delanos Hellblazer… (även om samtliga dessa titlar började ges ut av DC innan Vertigo-etiketten ens var påtänkt, och t ex Animal Man var avslutad redan 1990) Eftersom det ibland är lite si och så med återutgivningen är det lätt att glömma att Vertigo under mitten-slutet av 1990-talet också gav ut mängder med bra miniserier. En av dessa är Enigma, med manus av Peter Milligan och illustrationer av Duncan Fegredo (plus naturligtvis en härligt matt brungrå kolorering av Sherilyn van Valkenburgh) – veckans moderna klassiker.
Jag recenserade första volymen av skräck-western-action-serien The Sixth Gun 
