På gymnasiet skrev jag mitt specialarbete om europeisk stumfilm, jag var nöjd och fick vad jag minns mitt enda MVG, läraren var iofs själv filmnörd. Elin Fahlstedt gjorde en serie, Umbra, som specialarbete som Kolik nu gett ut lätt omarbetad. Umbra handlar om Ethel, en föräldralös flicka, som bor på ett kloster som styrs av präster. Det enda minne Ethel har av sina föräldrar är ett kort av sin far, en man utan skugga. Ethel trotsar klostrets regler i sitt sökande efter kunskap och i sina föräldrar. Men en kväll åker Ethel fast när hon bryter mot reglerna men hon lyckas undkomma och hamnar i en annan värld där hon stöter på en rad märkliga varelser och kanske kan finna svar.
Jag kan bara konstatera att Elin Fahlstedts specialarbete får mitt att blekna. Visst syns det att Fahlstedt har en del att lära men det är petitesser. Umbra är en suverän debut av en serieskapare som säkerligen kommer att uträtta stordåd. Umbra är inget stordåd men inte långt ifrån, det måste vara en av de bättre svenska seriedebuterna. Omslaget är magnifikt, en underbar teckning med fantastiska färger. Den största besvikelsen var redan innan jag köpte albumet att det inte var i färg med tanke på omslaget. Fahlstedts teckningar är överlag riktigt bra både gällande personer och miljöer, båda delarna är synnerligen fantasifulla. Storyn är allra bäst i början då den utspelar sig på klostret, jag tycker att den tappar lite i intensitet när hon hamnar i fantasivärlden men den är fortfarande bra. Det går inte att avgöra vad som är verklighet och fantasi vilket ökar fascinationen för Fahlstedts berättelse som påminner mycket om en dröm.
Umbra är ytterligare ett suveränt album från en svensk serieskapare i sann eskapistisk anda. Mer sådant, tack!
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 4/5
Lite sent, men ändå: Age of X går in på sluttampen (detta är del 4 av 5) och Mike Careys alternativvärlds-X-men har tagit sig ordentligt. Som jag nämnt i mina tidigare recensioner gillar jag genomgående New Mutants-numren bättre än X-Men: Legacy-numren i denna lite märkligt organiserade crossover (hälften av miniserien går i X-Men: Legacy och hälften i New Mutants, men utan att egentligen ha nåt att göra med vad som normalt pågår i endera tidningen), eftersom illustratörsparet Kurth/Martinez (som härjar i New Mutants) är väsentligt bättre än stela, fyrkantiga Clay Mann & Jay Leisten (som tar hand om X-Men: Legacy-bitarna). Detta nummer är inget undantag: även om Kurth/Martinez mest är en lågbudgetversion av Phil Jimenez så är även en lågbudget-Jimenez inte det sämsta… Age of X del 4 bjuder bland annat på förvånansvärt många snygga ansiktsuttryck – känns kanske lite konstigt att påpeka det men det är väldigt märkbart i numret, där närbilderna är många och täta. Det greppet funkar bra för att skapa en tilltagande känsla av paranoia och att det mystiska Något som verkar ligga bakom allt elände i Age of X-världen inte bara kryper närmare utan faktiskt har varit alldeles inpå våra favoritmutanter hela tiden. Närbilderna gör det hela väldigt in-your-face (om uttrycket tillåts), det är gråt, kyssar, menande blickar, nobla poser om vartannat. Känns kul och lite oväntat.
Samma vecka som jag lade vantarna på sista numret av den här miniserien hörde jag att 
Som tidigare aviserats kommer den här dokumentären att visas i Klarabiografen, Sergels torg, Stockholm torsdagen 24 mars med start 18:30 som en del av 
OBS! Följande recension innehåller milda spoilers!
