Arkiv för kategorin ‘Annat’

Recensioner

Aniara

måndag 21 december, kl 09:54 av 0 kommentarer

aniaraDet är inte utan att jag tog mig an Knut Larssons serieadaption av Harry Martinssons epos Aniara med en viss intellektuell skuld. Eller snarare en intellektuell skuldkänsla. Jag känner mig som något av en bluff. Återigen en intellektuell sådan. Jag har nämligen vid två tillfällen påbörjat läsningen av boken Aniara men båda gångerna gett upp. Ett intellektuellt nederlag definitivt. Dessutom en påminnelse om min sviktade koncentrationsförmåga. Så tack då, Knut. För nu har jag läst Aniara. Typ.

Fortsätt läsa Aniara

Manus: Knut Larsson efter Harry Martinsson
Illustration: Knut Larsson
Förlag: Kartago förlag
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Lanfeust från Troy 4: Eckmüls riddare

söndag 13 december, kl 21:36 av 0 kommentarer

lanfeustfrantroy-4-eckmuls-riddareDen franska fantasyserien är nu framme vid sin fjärde del. Smeden Lanfeust som tidigare hade kraften att smälta saker har när han är i närheten av en bit från det magiska djuret magohammoten tillgång till alla magiska krafter som Troys invånare kan ha. Åtföljd av den vise Nikoledes och hans döttrar Cian och Cixi samt ett förhäxat troll är Lanfeust på väg mot en tornering där alla baroner möts. De är särskilt på jakt efter riddaren Or-Azurs svärd som har en bit av magohammotens elefenben i fästet. Men de är förstås inte ensamma om att vara ute efter svärdet och fiender lurar överallt. Och lurar de inte överallt så hamnar de ändå i handgemäng.

Tyvärr känns den fjärde delen verkligen som den mellandel den är. Onekligen har serien en dip nu efter en lovande inledning. Det är inte så mycket magi och överlag trista miljöer. Karaktärerna tillför inte heller så mycket nytt utan allt blir mest en transportsträcka till och från torneringen. Det finns som vanligt en hel del action men inte heller det får Eckmüls riddare att lyfta. Förhoppningsvis lyfter serien likt ödlan i slutet av det här albumet återigen upp till den nivå den brukar befinna sig på.

Manus: Scott Arleston
Illustration: Didier Tarquin
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Lucky Luke 88: Farbröderna Dalton

torsdag 19 november, kl 21:18 av 0 kommentarer

luckyluke88farbrodernadaltonHöll på att missa redan i rubriken, farbröderna Dalton ska det vara, inte bröderna. Liksom i det förra albumet, En cowboy blir till, så är det ett barn handlingen kretsar kring, här en ung Dalton vars mor har det tvivelaktiga omdömet att låta bröderna Dalton ta hand om hennes son ett tag medan hon själv är på utlandsturné med Buffalo Bill. Barnets far är en betydligt farligare Dalton än Lucky Lukes ständiga antagonister nämligen Emmett Dalton. Daltons är förstås måttligt roade av uppdraget, ja förutom Averell då kanske, men ser sin chans att dra nu när de tillfälligt släpps ut fängelset. Tyvärr för deras del så är Lucky Luke utsedd att vakta dem. När det visar sig att modern till grabben har blivit berömd och tät vill de förstås istället stjäla. Nu är det inte bara Lucky Luke som ställer till problem för dem utan även den lille Junior Dalton, en grabb med attityd och vilja på en sex vårar.

Achdé står liksom i de senare albumen för teckningarna, för manus står Laurent Gerra och Jacques Pessis. Det ska sägas direkt att det här är ingen Lucky Luke-klassiker men å andra sidan har Morris satt ribban väl högt. Men det är ett bra Lucy Luke-album. Lite småputtrigt sådär eftersom det uppstår en hel del roliga situationer när Daltons ska agera barnvakt. Joe är nästan argare än vanligt och det är alltid kul. Dessutom anländer den riviga mor Dalton och så blir det både lite spänning och lite utanförskap när den präktiga staden visar sitt ogillande av en Dalton i skolan. Achdés teckningar håller hög klass som vanligt. Farbröderna Dalton är ett trevligt album både för den Lucky Luke-frälste och för den som vill introducera en yngre generation till serien, här har de dessutom ett barn att identifiera sig med.

Manus: Laurent Gerra & Jacques Plessis
Illustration: Achdé
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema:Barnserier] Regnballongen

tisdag 10 november, kl 15:57 av 0 kommentarer

Regnballongen-195x300Du kan inte se det men jag står och hoppar och klappar. Eller snarare om jag inte skrivit en recension så hade jag gjort det. För något har verkligen hänt. Den s.k. barnserieboom som jag tidigare fnyst åt börjar iaf likna början på något riktigt kul. I höst kom ännu ett förlag på banan och började ge ut barnserier. Det helt nystartade Cosmos Comics som Lisa Wibom (suveräna Wibom Books) och Lina Kåberg Stene står bakom. De har gett ut tre album i höst, Benjamin Björn på rätt spår och Benjamin Björn tänker utanför ramarna samt Regnballongen. Den senare har jag nu läst för min son som gillade den efter att först ha varit lite tveksam till att välja den istället för något med Halvan. Men han gillade den och det gör jag med. Ricardo Liniers står bakom Regnballongen som tidigare publicerats av amerikanska Toon Books som drivs av Francoise Mouly och som jag recenserat flera serier från.

Regnballongen handlar om Matilda och hennes lillasyster Clemmie. När det börjar regna vill Matilda ut och leka men inte Clemmie. Matilda bestämmer sig då för att visa lillsyrran hur härlig en riktigt regnblöt dag kan vara. På omslaget utlovas seriemagi och det blir det faktiskt också. Liniers har en underbar stil som är både snygg och lite puttenuttig sådär på ett bra sätt. Den vänder sig till yngre barn och är tecknad på ett sätt som gör att även det barn som inte matats med Bamse och annat kan hänga med i läsningen. Handlingen är sympatiskt enkel. Ett uppslag består av att Matilda ber Clemmie hämta sina stövlar men Clemmie förstår inte vad hon menar utan hämtar allt möjligt annat. Låter kanske inte så kul för en vuxen men lillkillen hade desto roligare. Det var ju lite tokigt. Han tyckte också att det var konstigt att lillasystern inte ville ut i regnet för att plaska i regn är bland det bästa som finns. Regnballongen är en charmig skildring av vardagliga händelser som görs lite mer spännande och helt perfekt för sin målgrupp.

Välkomna Cosmos Comics 🙂

Illustration: Ricardo Liniers
Förlag: Cosmos Comics
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Viktor Kasparsson 5: Vinterbrand och andra makabra mysterier

måndag 9 november, kl 21:41 av 1 kommentar

vinterbrandEn av Sveriges främsta serieskapare Dennis Gustafsson levererar igen. Det är en fröjd varje gång ett Viktor Kasparsson-album dimper ner i brevlådan. Senaste albumet består av ett antal kortare berättelser som Kasparsson berättar för redardottern Emilia Vargas på väg mot Östergötland dit de är på väg sedan Kasparsson fått ett brev om hjälp. Även om det alltid är trevligt att få ett album i brevlådan så blev jag inledningsvis lite besviken när jag insåg att det var flera kortare berättelser. De två bästa albumen, Skräckens ängel och Blodsband, är både längre berättelser. Vinterbrand når inte heller de höjderna men är ändå ett riktigt bra album med flera riktigt bra berättelser.

Osaliga änglar om mylingar som suger blod från en kvinna är riktigt otäck och lämnade mig inte i första taget, här lyckas Gustafsson på få sidor bygga upp en riktigt otäckt stämning som kryper under skinnet på mig och valet att använda en ljusblå färg på mylingarna som kontrast till det röda blodet och hur han tecknat de plågade mylingarna… Brrr.

En annan favorit är Räddaren i nöden som på ett skickligt sätt använder sig av en så sliten kliché som en ond fågelskrämma. Som vanligt finns en riktigt bra bakgrundshistoria till fågelskrämman som är både läskig och sorglig. Få kan också som Gustafsson teckna öde landskap och gistna stugor. Avslutande Vinterbrand är i klass med Skräckens ängel och till och med Blodsband i det djupa obehag den väcker. Återigen, hade jag haft en hatt värd namnet hade jag lyft den för Gustafsson och ödmjukast bugat mig för hans skicklighet. Här ska jag inte spoila något för den som ännu inte läst Vinterbrand. Ni andra vet vad jag menar. Huvva.

Illustration: Dennis Gustafsson
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Nour och den magiska drycken

söndag 13 september, kl 21:51 av 0 kommentarer

nourBarnserievågen rullar vidare. Jo, jag har ju varit lite skeptisk tidigare om det verkligen är en tsunami men det går iaf åt rätt håll. Det är inte frånlandsvind som tidigare för att slutföra vågmetaforen. Ett tecken om något är att Peter Bergting, en av de bästa svenska tecknarna, nu tecknar en barnserie. Det är iofs ingen skräll med tanke på hans tidigare alster men det här är första serien som vänder sig till yngre barn. Alexandra-Therese Keining är en ny bekantskap för mig men hon är tydligen såväl författare som regissör. Det säger nog en del om hur smalt mitt kulturintresse är för närvarande. Nour och den magiska drycken är vad jag vet Lilla piratförlagets första serieutgivning.

Albumet handlar iaf om Nour som inte trivs i skolan eftersom några har bestämt sig för att mobba henne och bland annat kallar henne snor. Nour har heller inga kompisar. Nours problem är att hon avviker lite från mängden, hon föredrar t.ex. te framför mjölk. Men en dag får hon en påse te av en mystisk kvinna på den lokala torghandeln. Teet visar sig ge Nour magiska krafter och hon kan både höra vad kompisarna och djur tänker. En dag träffar hon en igelkott som hamnat vilse och bestämmer sig för att hjälpa den hem samtidigt som hon utnyttjar att hon kan läsa andras tankar.

Nour och den magiska drycken är den klart bästa av årets barnserier. Bergting är en skicklig tecknare och det visar han återigen här med en enkel och återhållen stil som passar perfekt. Keinings manus och dialog är toppen. Serien lider inte alls av svenska seriers vanligaste problem dvs en krystad dialog. Det är väldigt sympatisk berättelse om barn och de val de ställs inför och konsekvenserna av hur de hanterar det. Mobbning är tyvärr en realitet för alltför många liksom utanförskap så det är säkert många barn som kan känna igen sig eller iaf kan relatera till det. Några situationer med igelkotten ger lite comic relief mitt i allt allvar. Sen finns det ju den magiska sidan av serien också som tillför lite spänning. Nour och den magiska drycken är en väldig lyckad brygd och jag hoppas att Bergting och Keining fortsätter tillsammans. Jag läser gärna mer om Nour.

Manus: Alexandra-Therese Keining
Illustration: Peter Bergting
Förlag: Lilla piratförlaget
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Munch

torsdag 9 juli, kl 19:41 av 0 kommentarer

munchOm albumet: Steffen Kverneland är ingen ny bekantskap. Hans och Lars Fiskes mästerverk Olaf G, om den norske satirtecknaren, Olaf Guldbranson gavs ut av nedlagda Optimal Press för ett antal år sedan. Liksom Olaf G så är Munch ett konstnärsporträtt där konstnärens liv och Kvernelands arbete och beundran för konstnären vävs in. Munch handlar förstås om den norske nationalikonen Edvard Munch, mest känd för Skriet. Kverneland fokuserar på tiden för Munch utställning i Berlin som innebar en slags genombrott för honom och tiden därefter men det ges givetvis plats för uppväxten och lite senare i livet också.

Det bra: Munch är en lysande konstnärsbiografi och det finns få som är så lämpade för just detta som Kverneland. Jag är inte speciellt intresserad av konst i meningen målningar och dylikt. Jag har ingen relation till Munch och kan inte minnas om jag sett något verk av honom eller inte. Men det spelar ingen roll. Kverneland är oerhört skicklig på att levandegöra Munch och tiden han verkade i. Det är ingen brist på inlevelse och jag uppslukas av läsningen. Det är nästan som att jag satt på stammhaket Zum Schwarzen Ferkel och iakttog Munch, Strindberg och de andra kulturpersonligheterna som umgicks. Skildringen av Munchs och Strindbergs relation är en fröjd i sig att läsa om.Kverneland är beundrar uppenbarligen Munch som konstnär men är samtidigt helt respektlös i sin skildringar av den koleriske Munch. Det är inget insmickrande porträtt utan Munch framträder med sina tvivel, sin självupptagenhet och sitt hetsiga humör. Albumet väckte också mitt intresse för Munchs konstnärskap och ett besök på ett museum i Oslo vid nästa besök är plötsligt ett alternativ till Fram och Kon-Tiki museerna. Kverneland placerar också fint i Munch i den tid han verkade i och hur hans konstnärskap togs emot av den tidens elit. Liksom i Olaf G så byter Kverneland teckningsstil beroende på vad som skildras och det är ett väldigt lyckat drag och visar på Kvernelands mångsidighet.

munch2

Det mindre bra: Albumet är inte lika bra som Olaf G. Det blir ibland lite flamsigt när Kverneland skildrar sitt eget arbete och sina alkoholintag med Lars Fiske.

Sammnfattning: Läs! Lätt årets bästa översatta album, kan inte se vad som skulle kunna toppa detta. Vare sig du är konstintresserad eller inte så kommer du att ha stor behållning av Munch. Jag lovar.

Illustration: Steffen Kverneland
Förlag: Placebo Press
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Katten & Ekorren på Sommarön

söndag 5 juli, kl 20:59 av 0 kommentarer

kattenoekorrenOm albumet: Loka Kanarp är en av de bästa serietecknarna vi har i landet och det är väldigt kul att hon är med i Rabén & Sjögrens barnseriesatsning. Att en av Sveriges bästa och kanske kreddigaste serietecknare gör en barnserie är väldigt positivt. Albumet handlar om Katten och Ekorren som båda hänger på Sommarön under ledigheten. De träffas och det visar sig att Katten inte kan simma vilket är väldigt konstigt för det kan alla djur. Ekorren vill gärna lära katten att simma och de börjar hänga. På väg mot en simkunnig katt blir det konstsimmare, knäppa simlärare, taskiga djur och en rolig vespatur allt på väg mot simkunnighet samtidigt som en varm vänskap växer fram.

Det bra: Det är väldigt fint. Hade någon visat mig teckningarna och sagt att det här är tecknat av Kanarp hade jag sagt näha. Kanarps stil här skiljer sig en del från tidigare serier såsom Hungerhuset. Men det är bra här med i en stil som, om nu något kan göra det, verkligen passar finfint i en barnserie. Färgläggningen skulle jag beskriva som glad och pastellig med plus för insidan på omslaget som är lite smått psykedeliskt. Kanarp tecknar två väldigt fina porträtt av Katten och Ekorren och deras framväxande vänskap i fonden av en varm och skön om än för den simokunniga katten lite ångestfylld sommar. Det är mysigt och sympatiskt. Fint som sagt. Det borde även vara ett och annat barn som är rädd för vatten som kan känna igen sig. Eller att bara inte passa in fast man så gärna vill som de flesta säkert känner igen sig i.

Det mindre bra: Jag vet inte om det är något problem egentligen men åldern är lite oklar på huvudpersonerna. De känns som de är i yngre tonåren men Ekorren kör vespa och har glasskiosk (jo hon är rätt cool, vem vill inte ha en glasskiosk som barn?). Men jag antar att det inte är något som ett barn skulle hänga upp sig på. Dottern gillade f ö albumet och det är ju det viktigaste betyget. Så nä, inga direkta brister 🙂

Sammanfattning: Enligt mig det klart bästa albumet i första delen av barnseriesatsningen. Jag hoppas få se fler av våra främsta serieskapare ge sig på en barnserie och att Rabén & Sjögren i högre grad försöker satsa på bra material och inte på säkra kort (läs Mamma Mu).

Illustration: Loka Kanarp
Förlag: Rabén & Sjögren
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

En ohelig allians

fredag 3 juli, kl 22:03 av 4 kommentarer

EOA01Om albumet: En ohelig allians är tecknad av Daniel Thollin (1000 ögon, Theos ockulta kuriositeter) och färglagd av Olov Redmalm. Serien utspelar sig i början av 1700-talet. Karl XII bedriver krig i Polen och en av hans karoliner är löjtnanten Alexander Drake som tillsammans med två andra letar efter Den gula kungen. En företeelse de inte vet vad det är men som utgör ett hot mot Karl XII. I ett tempel i Krakow hittar de ett av gömställena som innehåller en mängd korrespondens mellan olika furstar och den gule kungen. De hittar där brev som visar att Alexanders far konspirerar mot Karl XII. Alexanders trogne vän Erik tvingas döda en karolin som tror att Alexander är delaktig och tillsammans deserterar de och beger sig mot Visingsö och Alexanders släktgods för att få klarhet i hur det ligger till. De vet dock inte om den ondska som väntar dem. Kika på ett utdrag hos oss.

Det bra: Det är en svensk historisk serie! Något jag gillar men som är alltför sällsynt. Den gule kungen går igen lite här och där nu. Med rötter i ockulta noveller från 1800-talet och omnämnd av såväl Lovecraft som i tv-serien True Detective. Det blir spännande att se var Thollin tar vägen med berättelsen och sin version av den gule kungen. För jag kommer att läsa kommande delar också, jag hoppas det blir fler, för i det stora hela är detta en trevlig bekantskap. Det finns många bra ingredienser i form av ockultism, en galen far, en långlivad kärlek och karoliner. Thollins teckningar är bra och Redmalms dova färgläggning lyfter berättelsen och det blir stundtals t o m otäckt. Det är bra driv i berättelsen. Jag är väldigt nyfiken på att följa Alexander Drakes jakt på den gula kungen.

Det inte så bra: Även om Thollins teckningar är bra så upplever jag att de är lite sämre än hans dito i Theos ockulta kuriositeter. Det kan iofs bero på att han sneglat lite på Ola Skogängs stil där men här kör mer sin egen. Vad vet jag? Samma problem som ofta drabbar svenska tv-serier drabbar även serier nämligen att dialogen kan kännas stel och styltig. Det är inget stort problem i En ohelig allians men lite skaver det. Antagligen så är det så att jag missar samma saker i engelska diton.

Sammanfattning: Om du gillar ockulta grejer eller historia så är det bara att läsa. Å köp gärna. Vi behöver fler historiska serier i landet och denna är lovande.

Illustration: Daniel Thollin
Färgläggning: Olov Redmalm
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Ariol: Jag är en åsna!

fredag 5 juni, kl 21:16 av 0 kommentarer

ariolEmmanuel Guibert är en serieskapare som jag håller högt, både The Photographer och Alan’s War är stora serieupplevelser som jag varmt kan rekommendera. Guibert står för manus till den tredje boken i Rabén & Sjögrens barnseriesatsning som jag recenserar, Ariol: Jag är en åsna! För teckningarna står Marc Boutavant. Ariol är för de flesta nog mest känd från tv, serien har gått på Barnkanalen tidigare men nu var det ett tag sedan jag såg den. Jag vet faktiskt inte vad som kom först, om det var tv-serien eller serien. Precis tv-serien. Serier är serier.

Teckningarna är rätt enkla och ibland lite småfula men jag vill minnas att tv-serien såg likadan ut. Men det ska sägas att de funkar utmärkt och Ariol är överlag en trevlig om än något ojämn serie som utspelar sig både hemma och i skolan. Ariol spelar tennismatch med sig själv (det är lättare att vinna då), han har språklektion, gymnastiklektion och är lite oense med föräldrarna. Ibland är det småkul och ibland lite småtrist. Albumet består av ett antal kortare serier där jag gillar de lite enklare som Operation Bankomat och Matchboll medan Krullis och Superhästen blir lite väl snackiga utan att det leder någonvart. Till seriens fördel är att den inte lider av att den är fransk. Med det menar jag att den likaväl kunde utspelat sig i Sverige, det är rätt vanliga situationer som Ariol möter och som ett svenskt barn känner igen lika bra som ett franskt. På det stora hela tycker jag Ariol är en småcharmig serie som är bättre än vad jag minns tv-serien. Att betyget inte blir högre beror på att barnomdömet först var inte så bra och sedan efter lite funderande sådär. Hittills är Trollskogen favorit där.

Manus: Emmanuel Guibert
Illustration: Marc Boutavant
Förlag: Rabén & Sjögren
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...