Inlägg taggade ‘DC’

Snygga omslag

Snygga omslag: The Dark Knight Returns

onsdag 8 maj, kl 13:46 av 0 kommentarer

Länge sedan vi postade i kategorin Snygga omslag, så här kommer en riktig klassiker: Frank Millers The Dark Knight Returns. Man saknar ju den gamla hederliga DC-loggan också.

the-dark-knight-returns-cover

Skriv en kommentar
I fokus

Carmine Infantino 24 maj 1925 – 4 april 2013

fredag 5 april, kl 12:09 av 0 kommentarer

Infantinoflash123
Det har varit en tung vecka för oss som gillar serier och fantastisk litteratur. Flera dödsfall och nyheten att Iain Banks har obotlig cancer har fått den segdragna vintern att kännas ännu kallare. För Shazamgänget slår möjligen frånfället av en av silverålderns främsta hårdast. Infantino hade en av de där overkligt långa karriärerna inom seriebranschen (från 40-talet till pensionen på 90-talet) och hans inverkan på främst DCs utgivning och figurer är svår att överblicka. Läs mer om den här. När jag själv tänker tillbaka på vad Infantino gjort susar det i huvudet av klassiska omslag som det till höger och fantastiska figurer som Black Canary och Deadman. Av allt att döma levde Infantino ett rikt liv och nådde ut till många med det han skapade. Vem kan begära mer? 87 år är en aktningsvärd ålder men likväl är det sorgligt att säga farväl till en av de stora. Vila i frid Carmine Infantino och tack för allt!

Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

Avslut: Scalped

måndag 19 november, kl 15:52 av 2 kommentarer

Scalped60I och med nr 60 nådde Jason Aarons och R M Guéras reservatepos Scalped (flerfaldigt prisbelönt och hyllad, inte minst här på Shazam) sitt slut. Jag tänker inte över huvud taget spoila sista numret (det finns ju rätt många tradewaiters därute som fortfarande följer serien) annat än att säga att alla huvudfigurers cirklar faktiskt sluts ordentligt och följdriktigt, något som imponerar extra mycket om man går tillbaka och läser de första numren av serien där de här personerna alla presenterades. Däremot tänkte jag bjuda på några allmänna funderingar kring serien och hur den har utvecklats över tid – i det samtida serieklimatet får 60 nummer verkligen lov att räknas som en tvättäkta långkörare.

Fortsätt läsa Avslut: Scalped

Manus: Jason Aaron
Förlag: DC/Vertigo
Skriv en kommentar
Recensioner

Penguin: Pain and Prejudice

torsdag 15 november, kl 22:26 av 1 kommentar

penguin_painSom en del av New 52 har DC förutom att starta om sina ongoing från #1 (och sedan lägga ner en radda) även gett ut flera miniserier. En av dem är Penguin: Pain and Prejudice där Gregg Hurwitz har skrivit manus och Szymon Kudranski har tecknat Penguins bakgrundshistoria. Serien som omfattade fem nummer har numera samlats i en trade. Att jag som inte är någon storkonsument av superhjälteserier fastnade för den beror på min (innan TDKR) favvo-Batman filmatisering, Batman Returns. I Tim Burtons fantastiska film är Penguin huvudskurken och hans tragiska födelse och uppväxt skildras. Hurwitz variant skiljer sig en hel del från denna. Penguin a.k.a. Oswald Copplepot föds in i Gothams aristokrati men pga sitt utseende mobbas han av såväl familj som omgivning. Den enda som älskar honom är modern. Samtidigt som hans bakgrundshistoria skildras får man följa honom i nutid genom en rad för honom omvälvande händelser. Milda spoilers följer nedan.

Hurwitz manus är riktigt bra. Han skildrar Penguin som en väldigt ensam man, formad av sitt utanförskap under uppväxten. Om man i början känner sympati för den utstötte Oswald Cobblepot som ödet onekligen spelat ett grymt spratt förbyts det snabbt till en avsky för dennes sadistiska beteende. Hurwitz skildring av honom är genial, han ser sig som en mäktig man som lärt sig att fruktan är hans bästa vapen och som inte tvekar att förstöra livet för den på minsta sätt misshagar honom. Samtidigt är det en klassisk skildring av en ond och ensam människa som givetvis är sin egen värsta fiende. Om Penguin hatar sin omgivning och de som han anser fått en bättre lott i livet så är det inget mot sitt eget bottenlösa självhat. Det är just det som Hurwitz skildrar så skickligt, det är inget originellt men det är så suveränt genomfört. Ett stycke fascinerande karaktärsstudie. Kudranskis teckningar och färgläggning höjer sedan berättelsen ytterligare, som sig bör är färgläggningen dov och och skuggorna många. Det är också i detaljer som bakgrunden på de sidor som skildrar uppväxten eller den dialoglösa sidan när Penguin känner sig som allra ensammast som Kudranski gör så bra. Det här känns som Penguins definitiva bakgrundshistoria och Penguin: Pain and Prejudice är faktiskt den bästa serie jag läst som utspelar sig i Batmans värld. Bättre än The Dark Knight Returns, Batman: Year One och The Black Mirror. En framtida klassiker.

Manus: Gregg Hurwitz
Illustration: Szymon Kudranski
Färgläggning: Szymon Kudranski
Förlag: DC
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Stormwatch #9-11

torsdag 2 augusti, kl 11:45 av 0 kommentarer

stormwatch_9För några månader sedan så fick vi ju lite konstruktiv kritik angående att vi främst recenserar serier vi gillar, så för balansens skull så kommer här en Stormwatch-recension med mer negativt än positivt.

I och med #9 så tog Peter Milligan över författandet av Stormwatch, och jag var nyfiken på vad han skulle ta sig för med titeln efter att Paul Cornell och Paul Jenkins lämnat över stafettpinnen. Milligan är en författare som ofta nämnts i väldigt positiva sammanhang här på Shazam, bland annat i 5 av 5-recensionerna av Enigma och Shade The Changing Man, men mottagandet av hans senare titlar inom DCnU har varit betydligt svalare. Har själv läst de första 8 numren av Milligans Red Lanterns, och även om första numret var helt ok så är det inte en serie som lyckats greppa tag i mig. Får se om det kanske blir en recension av den titeln här också någon gång framöver.

Så, jag hade en förhoppning om att Milligan här skulle leva upp till forna formtoppar, men var även lite rädd att han skulle tappa bollen och inte lyckas förvalta det positiva som byggts upp i de föregående numren av Stormwatch. Tyvärr så visade det sig att mina farhågor stämde. Stormwatch #9-11 är väl kanske inte katastrofala, och det börjar till och med bra med #9, men efter att ha läst alla tre nummer så har jag svårt att känna mer än besvikelse. Det största problemet är att det inte finns direkt story att följa. De tre numren har alla handlingar utan några större kopplingar till varandra. I #9 attackeras teamet av en Red Lantern samtidigt som en medlem från 1500-talet dyker upp igen, i #10 så letar de efter en phreno-module som varit borta sedan 1700-talet och i #11 så attackeras de av neanderthalare. Om man vill så kan man nog se en tunn röd tråd där alla nummer på olika sätt berör att Stormwatch är en urgammal organisation, men det finns liksom inget som knyter ihop allt och driver storyn framåt. Det känns mest som att Milligan har en hel massa (potentiellt riktigt bra) idéer som han vill få ur sig, men på bekostnad av det grundläggande berättandet.

Stormwatch_10Utöver det så är berättandet ordentligt inkonsekvent på sina ställen. Till exempel så avslutas #9 med en cliffhanger där Engineer anropar Midnighter med det brådskande meddelandet Can you get up here please? We seem to have a problem…, men när #10 börjar så är Midnighter och Apollo i Metropolis och spanar på Superman. Vad som var problemet får vi aldrig reda på, och det känns nästan som att Milligan hoppat över ett helt nummer mellan #9 och 10. Det finns även några scener där Midnighter och Apollo (som är ett par) kallar varandra för älskling och pratar om fina ögon, vilket inte är något fel i sig, men att de gör det direkt efter att ha fått stryk av och sedan slaktat en mordisk rymdvarelse känns mest krystat. Alla vet att de är gay, det behöver liksom inte förtydligas varje gång de pratar med varandra.

En posititiv sak i de här numren är att vi parallellt med Milligans egna påhitt återigen får stifta bekantskap med Harry Tanner som lämnade Stormwatch med brallorna nere i #6, vilket var Cornells sista nummer. Det finns även en del karaktärtsmoment som är bra, som till exempel när Midnighter oroar sig för hur lättvindigt han dödar andra människor och när vi i en tillbakablick får se hur The Engineer skapades (se bilden).

stormwatch_11Överlag så känns #9-11 storymässigt alltså rätt osammanhängande och spretiga, och den spretiga känslan blir tyvärr ännu starkare då de tre numren görs av tre olika illustratörer och fyra olika tuschare. Miguel Sepulveda som hängt med från #1 gör ett svinbra jobb med #9, som nog är det snyggaste numret hittills, och #10 tecknas av Ignacio Calero som gjorde ett bra jobb med #7 & 8. I #11 så delar Calero tecknarrollen med Eduardo Pansica, och här ser Caleros paneler riktigt nice ut (övre panelen i bilden) medan Pansicas delar ser väldigt annorlunda ut. Min teori är att det främst är kvaliteten på tuschandet som spökar här. Det är tre olika tuschare som gjort #11, och det är rätt uppenbart att någon av dem inte håller måttet. Jag kan väl leva med olika illustratörer mellan olika nummer, men när det bitvis även känns slarvigt och bidrar till att storyn känns än mer spretig så blir det mest bara dåligt. Trist!

Jag kommer nog att köpa ett par nummer till av Stormwatch med förhoppning om att Milligan får ordning på torpet, men om det inte blir bättre än så här så hoppar jag av Stormwatch-tåget.

Manus: Peter Milligan
Illustration: Ignacio Calero, Miguel Sepulveda, Eduardo Pansica
Tusch: Eber Ferreira, Julio Ferreira, Rob Hunter, Sean Parsons
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Action Comics #866-870 – Brainiac

onsdag 1 augusti, kl 17:00 av 1 kommentar

supermanbrainiacLänge sedan som Superman fick någon uppmärksamhet här på Shazam, men nu är det dags. Jag är egentligen inget fan av Superman själv, men tycker det är kul att göra stickprov då och då för att se vad mannen av stål pysslar med. Köpte för några veckor (eller månader?) sedan ett knippe DC-titlar när ComiXology reade ut dem, och bland annat så inhandlades då Action Comics #866-870. De här fem numren samlar arc:en Brainiac som är författad av Geoff Johns och illustrerad av Gary Frank. Ett dreamteam i DC-sammanhang kan man säga.

För att undvika potentiell förvirring så utspelar sig den här serien innan DC med initivatet The New 52 – även kallat DCnU – valde att starta om Action Comics och 51 andra titlar från #1 igen. Det allra första numret av Action Comics lanserades 1938, och sedan dess har serien rullat på med strax över 900 nummer innan den nu som sagt startats om från #1 igen. Hur som helst, här är det den klassiska vuxna Superman vi får följa, vars alter ego Clark Kent är en erfaren jornalist på The Daily Planet.

brainiac_shipEn farhåga jag hade innan jag började läsa serien var att det skulle vara en total snårskog av komplex kontinuitet med kopplingar till tidigare händelser och parallella handlingar. Så var det dock inte alls. Geoff Johns presenterar här en story som känns helt fristående från allt annat, och alla karaktärer presenteras precis lagom tydligt för att jag ska haja precis vem som är vem och vad de har för relation till varandra. Bakgrunden är klassisk status quo à la Superman: Clark Kent jobbar som sagt på The Daily Planet, föräldrarna bor i Smallville och flickvännen tillika kollegan Lois Lane vet att Clark är Superman.

Storyn inleds med att vi får se hur Brainiacs robotsoldater brutalt attackerar staden Kandor på Krypton innan de sedan kaplsar in staden i ett kraftfält och med en blixt för bort den från Kryptons yta. Det visar sig snart att Brainiac på detta sätt färdas runt i universum och samlar på civilisationer, med tvisten att han som regel utplånar hela civilisationens solsystem efter att han tagit det han vill ha, bara för att ingen annan också ska kunna ha det som han nu äger. Skaplig megalomani där kan tyckas, och Johns lyckas verkligen göra Brainiac till en av de kallaste och osympatiska skurkar jag sett på riktigt länge. Här finns det ingen storslagen agenda eller ond plan, utan Brainiac drivs bara av sin egen egotrippade jakt efter nya civilisationer att assimilera.

gary-frank-superman-action-comics-869Inte helt otippat så riktas Brainacs ögon till slut mot jorden, som vid det här laget är hem både för Superman och kusinen Supergirl. Jag ska inte spoila vad som händer när Brainiac även får nys om att jorden är hem åt de två sista kryptonierna i universum, men det blir en hel massa action mixat med nervöst nagelbitande innan vi landar i den tragiska finalen.

Gary Franks illustrationer är som klippta och skurna för den här serien. Allt är snyggt och prydligt från början till slut, med väldigt mycket detaljer, och det är helt sjukt att han lyckas få Clark Kent och Superman att se ut EXAKT som Christopher Reeve. Det är nästan skrämmande likt i en del paneler.

Utöver att leverera en spännande historia så lyckas Geoff Johns och Gary Frank med Action Comics #866-870 på något sätt även sammanfatta både Supermans och Kryptons ursprung samtidigt som de ger lagom med utrymme åt både huvud- och bikaraktärer, vilket känns rätt imponerande. Om du någon dag skulle känna dig sugen på att sätta tänderna i lite Superman så skulle jag rekommendera de här numren. Det är välgjort, spännande och helt perfekt för den som inte vill eller orkar hänga med i DC:s kontinuitet.

Manus: Geoff Johns
Illustration: Gary Frank
Tusch: Jon Sibal
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

The New 52 (nästan) ett år senare

måndag 23 juli, kl 14:58 av 6 kommentarer

DialH2En av våra kommentatorer tyckte det var på sin plats att så här nära ett år senare (Justice League, den första titeln i den nya satsningen, kom ju ut i augusti förra året, och sedan sparakde resten av The New 52 igång på allvar i september) göra en liten utvärdering av DC:s The New 52-satsning och jag kan inte annat än hålla med. När jag tittar över min egen DC-konsumtion över de senaste månaderna slås jag själv av hur lite min seriekonsumtion ändrats, åtminstone i ett längre perspektiv. De flesta av titlarna jag provköpte första numret av tog sig aldrig upp på min pull-list. Det var för lite som högg tag på ett djupare plan, trots att flera nummer körde med tämligen chockartade cliffhangers i första numret för att dra med sig läsarna. Men chockartade cliffhangers kan inte ersätta god personskildring, vilket t ex är anledningen till att jag så här nära ett år senare håller Dial H, China Miévilles bidrag till ”andra vågen” av The New 52, betydligt högre än hajpade 52-titlar som Wonder Woman eller Swamp Thing (som jag alltså inte köpte mer än #1 av, medan Dial H direkt gick in på pull-listen och redan tre nummer in känns helt etablerad och bra mycket intressantare).

Fortsätt läsa The New 52 (nästan) ett år senare

Skriv en kommentar
Recensioner

Stormwatch #7 & 8 – Supercritical

fredag 6 juli, kl 12:50 av 0 kommentarer

stormwatch_8Dags igen för lite Stormwatch, vilket just nu är den enda DC-titeln som jag följer månadsvis. De här två numren är författade av Paul Jenkins som i praktiken bara är en avbytare som hoppar in medan Peter Milligan gör sig redo för att ta över rodret från Paul Cornell. Den här typen av inhopp brukar ju kunna resultera i rätt ointressanta utfyllnadsnummer, men även om de här två numren inte är direkt kopplade till Cornells röda trådar från #1-6 så tycker jag ändå att Jenkins lyckas snappa upp karaktärerna och bygga vidare på de relationer som Cornell skapat.

Storymässigt så ställs Stormwatch inför ett udda, väldigt komplext och potentiellt galaxförstörande hot i form av The Gravity Miners. The Gravity Miners är en sorts livsformer som från en parallell dimension skördar gravitation, vilket inte helt otippat får katastrofala följer för den drabbade dimensionen. Det jag gillar med den idén är att det är ett ansiktslöst hot. The Gravity Miners vet antagligen inte ens att deras framfart innebär massmord i de parallella dimensioner som skördas, vilket innebär att det inte finns någon ond slutboss för hjältarna att bekämpa. Det är mer som att försöka slåss mot en jordbävning eller ett vulkanutbrott, vilket såklart innebär att Stormwatch måste klura ordentligt för att kunna hitta en lösning på problemet.

stormwatch_7Problemen startar i Pripyat, vilket alltså är staden intill Tjernobyl. Stormwatch anar att det var katastrofen i Tjernobyl som lockat The Gravity Miners till vår dimension, och för att luska mer i den frågan så bestämmer sig Jack Hawksmoor a.k.a. God of Cities för att prata lite med Pripyat, vilket är en av de bästa scenerna i de är två numren. Hawksmoors superkraft är lite svår att beskriva utan att bli alltför långdragen, men i korthet så kan han kommunicera med städers ande via en sorts astralprojektion, där Pripyats ande manifesteras som en sängliggande, utmärglad och dödligt sjuk cancerpatient. Vid Pripyats sida finner vi de omtänksamma Hiroshima and Nagasaki i form av två vackra geishor, dock med brännskadade och ärrade ansikten. Scenerna med Hawksmoor, Hiroshima, Nagasaki och den lidande Pripyat är i mitt tycke helt fantastiska, och jag hoppas verkligen att manusförfattarna fortsätter att utnyttja potentialen i Hawksmoors rätt udda superkraft.

Medan Hawksmoor hänger med städerna så funderar övriga stormkollare på hur de kan rädda galaxen, och efter en hel massa matematiskt astrofysiksnack mellan Martian Manhunter och Jenny Quantum så kläcker de en plan som bara Stephen Hawking skulle kunna förstå. Ja, det kanske blir lite för mycket obegripligt fysiksnack och komplexa transdimensionella grejer mot slutet, men Jenkins kommer ändå ihåg att hålla igång karaktärerna, och när han nu lämnar över till Milligan i nästa nummer så tycker jag att dynamiken hos Stormwatch som team både förtydligats och stärkts.

I de här numren så är tecknaren Miguel Sepulveda utbytt mot Ignacio Calero, vars stil i sina bästa stunder påminner om Alan Davis. Dock så tenderar han att steroidisera karaktärerna lite väl mycket ibland, och främst då de manliga. Visst, du behöver säkert en massa muskler för att orka superhjälta runt hela dagarna, men bara för det bör det inte vara nödvändigt att ha fullt med sprängfärdiga blodkärl precis under huden. Det ser mest groteskt ut. Förutom det så gör Calero en stabil insats, och jag tycker framförallt att han gör en riktigt bra version av Marsian Manhunter.

I korthet: Jenkins och Calero gör ett klart godkänt inhopp, och det ska bli spännande att se vad Peter Milligan tar sig för med Stormwatch framöver. Stormwatch känns överlag som en intressant titel där man aldrig riktigt vet vad som är på gång, så kolla gärna in den om du vill ha något som skiljer sig lite från ”vanliga” trikåserier.

Manus: Paul Jenkins
Illustration: Ignacio Calero
Förlag: DC
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Dial H #1

tisdag 19 juni, kl 17:05 av 0 kommentarer

DialH1Nördar från alla läger, take note: kungen av New Weird, den flerfaldigt prisbelönte fantastikförfattaren China Miéville (med böcker som Perdido Street Station, The Scar, Kraken och inte minst The City and The City på CV:t) skriver en serie för DC, och det är inte vilken serie som helst: en omisskännligt Miévillesk version av DC:s helcorny gamla Dial H for H.E.R.O. (i Miévilles tappning förkortad till Dial H kort och gott). Jag är lite sen på bollen med den här recensionen eftersom #2 redan finns ute, men här kommer den i alla fall.

I Mievilles tappning är det losern Nelson som får superkrafter när han slår numret H E R O i en mysko telefonkiosk. Det är dock lite missvisande att säga att han ”får superkrafter” – snarare förvandlas Nelson till en helt ny superhjälte varje gång han ringer numret. I första numret visar Mieville prov på sin säregna fantasi när Nelson först förvandlas till viktorianske Jack Skellington-lookaliken Boy Chimney, och sedan till den super-deppige Captain Lachrymose. Precis som man läser en del av Mievilles böcker bara för att se vilka konstiga monster och fantasyraser han kommer hitta på härnäst kan man mycket väl börja följa Dial H bara för att se vilka aparta superfigurer – med tillhörande krafter – den allt annat än traditionelle Mieville ska stjälpa ur sig. Mateus Santolouco gör ett fint jobb med att realisera Mievilles vanvettsfantasier med precis rätt mått av respektlöshet för sådana saker som anatomi och fysikens lagar (fråga inte hur Boy Chimney klarar av att balansera den där hatten på sitt dödskallehuvud…) – däremot är han inte riktigt lika distinkt (men absolut inte dålig) när det gäller att skildra Nelson och hans närmast utstuderat normala lowlife-miljö.

Det är också i det ”vanliga” som Mieville brister något. Hans böcker har så långt utspelat sig antingen i någon fantasivärld eller i England, och det märks tydligt att denna ärke-Londonbo inte alls har samma öra för dialog på amerikansk engelska – för Mieville är kanske en halvslummig storstadsmiljö i valfri amerikansk storstad lika mycket fantasy som parallellstäderna i The City & The City? Nelson och hans polare låter ibland som om Mieville lärt sig USA-tugg enbart genom att sträckkolla på lite väl valda HBO-serier. Sämre förebilder kunde man ju ha men klyschigt på sitt sätt är det ändå. Men detta är på det stora hela ett mindre klagomål; Mieville lyckas trots allt fint med skildringen av huvudpersonen Nelson och jag tänker definitivt sätta upp Dial H på min pull list för åtminstone ett par nummer framåt. Jag vill veta hur det går för denne stackars arbetslöse storrökare (när rökte en huvudperson i en DC-serie sist så här mycket? Förutom John Constantine?), och jag vill såklart se vilka knasiga superhjältar som kommer poppa ut ur den där telefonkiosken (bara det är ju en schysst metaseriereferens som heter duga) i framtiden. Make Mine Mieville!

PS Bonus också för stilrena omslag av mästaren Brian Bolland. DS

Manus: China Miéville
Illustration: Mateus Santolouco
Färgläggning: Tanya Horie, Richard Horie
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Moderna klassiker

Moderna klassiker: Flex Mentallo

fredag 15 juni, kl 12:16 av 3 kommentarer

FlexSamEfter 16 år av rättighetstvister har nyligen Grant Morrisons miniserie Flex Mentallo (1996) kommit ut i samlingsutgåva. Sällan har väl utropet ÄNTLIGEN! varit så välbefogat – det spelar i sammanhanget mindre roll att man kostat på en väldigt snygg hårdpärmsutgåva i storformat (med ny färgläggning av Peter Doherty), det stora är att man nu överhuvudtaget kan få tag på denna moderna klassiker utan att behöva jaga lösnummer i tvivelaktigt skick på eBay. Och nyutgåvan är också en fantastisk ursäkt för oss här på Shazam att presentera ett verk av giganten Grant Morrison i vår moderna klassiker-serie – man kunde valt bland många, från den uppmärksammade USA-debuten Batman: Arkham Asylum (står sig än idag) via Vertigo-klassikerna Doom Patrol, Animal Man och The Invisibles, till senare mästerverk som All-Star Superman och Batman: Incorporated. Men på många sätt står Flex Mentallo där som en muskulös Atlastyp (ha ha) i centrum av Morrisons seriegärning – i denna fyradelars miniserie hittar man många typiska Morrison-teman i frejdigt koncentrat, allt tecknat av Morrisons Glasgow-granne Frank Quitely på höjden av dennes förmåga. Jag läste nyligen om Morrison/Quitelys New X-Men och även om Quitelys illustrationer är geniala saknar de den närmast MAD-artade knasighet man ser hela tiden i Flex Mentallo.

Fortsätt läsa Moderna klassiker: Flex Mentallo

Manus: Grant Morrison
Illustration: Frank Quitely
Färgläggning: Peter Doherty, Tom McCraw
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...