Jag har utlovat en krönika om min syn på DC:s The New 52-satsning. Här kommer den. Och jag tänkte vi skulle börja kolla på lite kalla hårda siffror.
John Mayo på Comic Book Resources krunchar försäljningssiffror som ingen annan. Hans månatliga Mayo Report är måste-läsning om man vill ha koll på den amerikanska mainstreamseriemarknaden. Här analyserar Mayo septembers utgivning (dvs månaden då The New 52 sparkade igång på allvar, om man undantar Justice League #1 i augusti) och här tar han en titt på oktober-siffrorna. Där kan man tydligt se att The New 52 gjorde vad det var meningen att satsningen skulle göra, nämligen att ta upp kampen med Marvel (som ju dominerat mainstreamserieförsäljningen sen ca 2003, och gapet mellan Marvel och DC har hela tiden ökat). I september hade t ex Marvel bara två tidningar (Fear Itself och Ultimate Spider-Man) bland topp 10, normalt brukar det vara DC som får slåss för att komma in bland de bästsäljande titlarna. Och de tidningar som sålde bäst hos Marvel var de som hade egen “event”-prägel (en ny huvudfigur i Ultimate Spider-Man inte minst). Intresset för DC-titlar var enormt i september och, vad viktigare är, DC fortsatte dominera i oktober. Mayo nämner vidare att det verkar som om DC:s försäljningsökning kommer sig av att man faktiskt lyckats dra in nya läsare, alternativt få tillbaka gamla läsare.
Visserligen lite efter halloween men ändå: vampyrer passar väl fortfarande årstiden?
Animal Man: Jeff Lemire börjar på allvar etablera sig som en av DC:s återkommande författare, Animal Man är en av två titlar han fått ta hand om i DCnU. Det är svårt att följa i Grant Morrisons fotspår (inte ens Grant Morrison själv klarar det alltid) men berättarglädjen är det inget fel på och det är värt mycket. Lemire fokuserar på Buddy Bakers familjeliv, något som alltid varit centralt för figuren – liksom de creepy skräckelementen. De senare tar Lemire och illustratörsteamet Foreman & Green också fasta på i en läbbig drömsekvens och ett bra cliffhangerslut – överlag förefaller Foreman & Green passa Lemires sensibiliteter väl, vid ett par tillfällen känns det som om motiv och kompositioner är väldigt noggrannt dikterade av Lemire (inte något negativt). Däremot har Lemire definitivt lämnat indieviben hemma, även om det här är kompetent genomfört är det aldrig överraskande, aldrig annorlunda. Det finns ingenting som skaver i Lemires Animal Man-version, inte än i alla fall. En solid 3+.



