Hej läsare! Äntligen är racet igång. Nu kan du göra din röst hörd över vilka som är Sveriges bästa kulturbloggar. Shazam.se är som många säkert läste i förra vecka nominerad i kategorin ”Övriga kulturbloggar”. Röstar gör du HÄR. Röstningen pågår fram till 28 november och vinnaren avslöjas på den 5 december. Läs mer om de nominerade på Kulturbloggen.
Arkiv för november 2009
Nu kan ni rösta i Stora Kulturbloggpriset
Valhall 15 & Theo 2
På Komika Magasin och Serieforum finns en trevlig nyhet som egentligen är två eller t.o.m. tre beroende på hur man räknar. Förlaget Ekholm & Tegebjer som startade med bokutgivning i år kommer i mars ut med sista delen av Peter Madsens suveräna Valhall, nr 15 med titeln Völvans syner. Albumet gavs ut på danska nu i höst och jag har undrat vem som skulle ge ut det på svenska ända sedan Albumförlagets Jonas Anderson skrev på Serieforum att han försökt men inte fått rättigheterna utan att de gått till annat mindre förlag. Därför var det kul att få reda på vilket förlag och att det var ett nytt förlag. På Peter Madsens hemsida kan man läsa ett utdrag ur albumet och ja, det ser riktigt fedt ut. Det finns f.ö. ett hyllningsalbum, Valhallas venner. Egmont Kärnan gav ut de två senaste delarna Balladen om Balder och Muren som båda verkar vara slutsålda och sälja slut lär även Völvans syner göra när den släpps. Handling: I detta femtonde och sista äventyr av succéserien om asarna i Valhall är det slutligen dags för Ragnarök. Människobarnet Tjalve, som i det första äventyret fick följa med till Valhall som Tors tjänare, har nu genomgått sitt mandomsprov och letar tillsammans med sin lillasyster Röskva efter sin Fylgia. Samtidigt får Röskva syner som förebådar Ragnarök. Men ingen lyssnar på henne, inte förrän det är försent …
Utgivningen av Valhall räcker för att jag ska hoppa och klappa men förlaget ska även ge ut en serie som är av de allra trevligaste utgåvorna i Sverige på länge: Theos ockulta kuriositeter av Ola Skogäng. Kartago gav ut första delen, Mumiens blod, förra året och nu är det dags för andra delen, De förlorade sidornas språk. Handlingen: Antikvitetshandlaren Theo och polisen Max letar på Mount Everest snöklädda nordsida efter boken som kan lösa Theos mystiska förflutna. Under Johanneskyrkan i Stockholm väcks samtidigt De förunderligas brödraskap, ett gammalt religiöst sällskap, av misstag till liv. De är ute efter Theos unga granne Felicia. På havets botten ruvar en gammal fiende under en pyramid. Kan man bli annat än 🙂 av en sådan beskrivning?
Jag hoppas att det är Ola Skogäng som valt Ekholm & Tegebjer och inte Kartago som valt att inte ge ut del två och istället satsa mer på alternativa svenska serier som egentligen inte kan kallas alternativa i Sverige eftersom de mer blivit norm hos oss. Theos ockulta kuriositeter var en frisk fläkt i seriesverige. Jag hoppas att Ekholm & Tegebjer fortsätter att ge ut serier även efter dessa två. Att Mikael Tegebjer är inblandad inger visst hopp, han var med och startade Optimal med Ingemar Bengtsson och drev sedan Jemi själv. Han var dessutom redaktör för Egmonts kortlivade kvalitetssatsning som gav oss bl.a. Blacksad och Rabbinens katt.
Seriepepp med Jeph Loeb?
PREVIEWSTIPS: Tro det eller ej, men efter att sett Marvels solicitations för deras Ultimate Comics i februari så känner jag faktiskt ett visst sug efter Jeph Loebs Ultimate Comics X. Och det har inget med Loeb själv att göra. Jag läste nyligen om alla lösnumren av hans utskällda Ultimatum i ett streck och slogs av hur ofantligt usel den fortfarande var. Nej, det som gör att det peppar lite kring X är att Art Adams kommer teckna den. Japp, just den Art Adams! Jag har ingen direkt tilltro till att det kommer att bli bra. Men, det kommer i alla fall bli snyggt.
S.W.O.R.D. #1
Hur vanligt är det inte att serieförlagen försöker sälja in en serie tecknad av en ny förmåga genom att låta någon etablerad superstar göra omslaget? Och hur ofta blir man inte besviken på att det vackra yttre inte motsvarar det mindre vackra inre? Men, när händer det omvända? Första numret av S.W.O.R.D. har ett omslag av John Cassaday, mest känd för att tecknat Joss Whedons run i Astonishing X-men, och att varit med och skapat The Planetary tillsammans med Warren Ellis. Omslaget är helt förskräckligt. Komposition, anatomi, proportioner, perspektiv – det var tydligen något Cassaday inte tyckte var nödvändigt. Det ser helt förvrängt och fel ut. Själva serien är tecknad av nykomlingen Steve Sanders och har allt det omslaget saknar. Nämligen djup och rörelse.
Den här nya titeln handlar inte helt oväntat om organisationen S.W.O.R.D. eller Sentient World Observation and Response Department (!) som den egentligen heter. Ett sorts Men in Black-liknande gäng som skyddar jorden från utomjordiska invasioner, hanterar oönskade gäster från andra planeter och avvärjer andra intergalaktiska hot. De som läst Astonishing X-men känner säkert igen sig. Lika så organisationens ledare och tjejen med det gröna håret, Abigail Brand. Båda har figurerat frekvent i serien.
S.W.O.R.D. är faktiskt en av månadens stora överraskningar. För att vara en så pass obskyr titel så är den förvånansvärt välproducerad – om man bortser från det där omslaget. Keiron Gillen, som Jonas nyligen nämnde i sin recension av Dark Avengers: Ares #1, skriver en humoristiskt berättelse som inte ödslar någon tid utan hoppar rakt in i den actionfyllda handlingen. Humorn påminner en del om Andy Lannings och Dan Abnetts kosmiska titel Guardians of the Galaxy. Så om du gillar den kombinationen av superhjältar, science fiction, och rapp dialog så kommer du antagligen även gilla S.W.O.R.D.
Steven Sanders är också en av de stora behållningarna med detta nummer. Han verkar komma från ingenstans, men är ändå en fullfjädrad serietecknare. Jag gillar verkligen hans stil. Den känns både fräsch och personlig. Att han tecknar Beast som en blandning mellan en häst och draken från Bone får man förlåta honom för.
Tidningen innehåller även en kortare bonushistoria tecknad av Jamie McKelvie. I den avslöjas en del detaljer om Kitty Prydes död. Pryde dog under ett uppdrag för just S.W.O.R.D. i Joss Whedons sista arc, Unstoppable, i Astonishing X-men. Har vi ett klassiskt komma-tillbaka-från-döden-scenario att vänta oss? Kanske, konstigare saker har hänt.
Illustration: Steven Sanders, Jamie McKelvie
Tusch: Craig Yeung, Matt Wilson
Betyg: 4-/5
Supergod #1
Ferdinand har ju tidigare här på Shazam peppat mycket för Warren Ellis nya miniserie Supergod. Så till den milda grad att han lyckats få mig nyfiken på titeln, vilket inte är någon större sensation egentligen eftersom jag brukar gilla Ellis kreationer. Men det var ett tag sedan jag läste något av Ellis som han skapat själv så därför var det extra kul att sätta sig tillrätta och läsa första numret av Supergod.
Warren Ellis tar i Supergod #1 till ett lite oväntat och annorlunda berättargrepp. Istället för att låta historien utspela sig i nutid så låter han huvudkaraktären, den brittiske vetenskapsmannen Simon Reddin, återberätta vad som hänt per telefon för en kollega i USA om uppkomsten av supermänniskorna medan han sitter på på kajen vid Themsen och blickar ut över ett brinnande och ödelagt London. Det hela tar sin med tre brittiska astronauters rymdfärd i mitten av 50-talet som på grund av rymdsvamp muterar till en trehövdad varelse som dyrkas av vetenskapsmännen som är satta att bevaka varelsen. Storyn forsätter till Indien där vetenskapsmän genom mänsklig kloning och artificiell intelligens försöker skapa en lösningen på Indiens problem med överbefolkning och miljöförstörelse. Resultatet blir Krishna som omedelbart ger sig i kast med att lösa problemen. Enda problemet är att ingen av vetenskapsmännen ställde frågan hur Krishna skulle lösa dessa problemen…
Att låta huvudkaraktären återberätta handlingen i flashbacks på det här sättet funkar riktigt bra och är en av styrkorna med Supergod. En annan är tematiken. Ellis tar här människans djup rotade behov av att tro på något större än sig själv och applicerar det på supermänniskor med förödande konsekvenser.
Nästan lika bra som Ellis manus är Garrie Gastonnys illustrationer. Gastonny är en för mig ny bekantskap och hans teckningsstil påminner lite om Carlos Pachecos arbete på Ultimate Comics: Avengers. Men det är långt ifrån någon fråga om ren ripoff på Pacheco och Gastonnys illustrationer står stadigt på egna ben och ser fantastiskt bra ut. Bara den splashen på ett brinnande och totalförstört London i början av numret är värd inköpspriset.
Nu har jag verkligen strött superlativ över Supergod, men det är den väl värd. Det här är ett av de bästa första nummer jag läst på länge och kan Ellis och Gastonny hålla samma kvalité i de kommande fyra numren i miniserien så tror jag att Supergod kan bli något riktigt stort.
Illustration: Garrie Gastonny
Tusch: Garrie Gastonny
Färgläggning: Digikore Studios
Förlag: Avatar Press
Betyg: 4+/5
Dark Avengers: Ares #1
Det är skönt när det händer. Man står där i seriebutiken och impulsköper en tidning som man inte har någon större koll på överhuvudtaget. Väl hemkommen så kickar man av sig jeansen och krälar, ömmandes på grund av en redig dos svinsjukevaccin, upp i soffan för att snart upptäcka att impulsköpet var en riktig fullträff. Som sagt, skönt när det händer. Den här gången var det första numret av Dark Avengers: Ares som stod för den positiva överraskningen. Ares har börjat poppa upp mer och mer i Marvels titlar på senare år: I den egna miniserien Ares: God of War, som medlem i både Mighty och Dark Avengers och rätt nyligen med ett underhållande inhopp i War Machines första arc. Dags nu alltså för krigsgudens andra miniserie, som egentligen har alla förutsättningar att kunna vara riktigt dålig: Huvudpersonen Ares är allt som oftast en smått obskyr bikaraktär, författaren Kieron Gillen, som bland annat gjort Secret Invasion Aftermath: Beta Ray Bill: The Green of Eden (och nu även är aktuell med nya titeln S.W.O.R.D.) har väl än så länge inte gjort något större väsen av sig och illustratören Manuel Garcia är iallafall för mig okänd. Dock! Allt detta till trots så är Dark Avengers: Ares #1 en riktig dänga med flera riktigt starka sidor.
Storyn i sig är simpel men effektiv: Norman Osborn, som numera driver både militärorganisationen H.A.M.M.E.R. och superteamet Dark Avengers, ger Ares (som ju är Dark Avengers-medlem tillika grekisk krigsgud™) erbjudandet att handplocka ett gäng soldater och personligen utbilda dem. Syftet i sig är enkelt: Let’s see what comes out the other end. Sagt och gjort, Ares nappar på erbjudandet och väljer genom en brutalt effektiv urvalsprocess ut 4 st soldater för en crash course i gudomlig krigföring. Kodnamn Team Shade blir dock snart varse att Ares lektioner inledningsvis till största del består av beskjutning med diverse tunga automatvapen och sprängmedel. Som tur är så är kvartetten, trots sin dödlighet och brist på superkrafter, nästan lika badass som Ares själv, och det dröjer inte särskilt länge förrän Ares tagit dem till sig och börjat lära dem krigföringens finare detaljer (aka kraftigt alkoholintag och krogslagsmål). Så, rätt simpelt alltså, men å andra sidan väldigt underhållande.
Kieron Gillen har här ett dialogdrivet manus som skapar intresse både för Ares och de olika medlemmarna i hans Team Shade, och trots att den här serien ingår i Marvels standardkontinuitet så känns det här mer som en standalone krigsserie än en vanlig superhjältestory. Manuel Garcia gör tack vare den vinklingen ett passande jobb med illustrationerna som har en rätt ruff stil med mycket svärta, även om det i vissa paneler ibland känns lite väl hafsigt. Hur som helst, ett fåtal grafiska tillkortakommanden till trots så är Dark Avengers: Ares den största positiva överraskningen på länge, och om det fortsätter vara så här bra även framöver så är det väldigt synd att det här bara är en miniserie på tre delar.
Illustration: Manuel Garcia
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Franska serier översatta till engelska
Det produceras enorma mängder serier i Frankrike varje år och de populäraste titlarna säljs i miljonupplagor. Seriekulturen är en helt annan än hos oss, i Frankrike är serierna en aktad form av kultur. Den svenska utgivningen av franska serier är liten, förutom Albumförlaget och Komika är det tunt. Om man inte kan franska begränsar det utbudet rätt rejält. Det finns dock ett antal förlag som ger ut franska serier översatta till engelska och jag tänkte ge lite tips på vilka förlag det är och vad de ger ut.
NBM ger ut en mängd franska serier. De har gett ut Christopher Blains fantastiska Isaac the Pirate i två volymer samt hans Speed Abater. De ger även ut Lewis Trondheims och Joann Sfars Dungeon-serie, hittills har de översatt en majoritet av de album som getts ut i Frankrike. Bland de andra serieskaparna de översatt finns Vittorio Giardino, Kerascöet, Nicholas De Crecy, David B, Miguelanxo Prado och Manu Larcenet m.fl.
First Second ger även de ut en hel del franska serier. Joann Sfars och Emmanuel Guiberts samarbeten Sardine in Outer Space och The Professors Daughter liksom Guiberts hyllade The Photographer och Joann Sfars Klezmer och Little Vampire. De har även gett ut titlar av Lewis Trondheim och sist men inte minst Christopher Blains Gus & His Gang.
Cinebook ger ut en flera klassiska fransk-belgiska serier som Lucky Luke, Blake & Mortimer (även de nya delarna), Yakari, Yoko Tsuno, Spirou, Buck Danny The Bluecoats, Clifton och Iznogoud. De ger även ut nyare storsäljare som XIII, Largo Winch, Lady S, Thorgal och Aldebaran.
Marvel inledde förra året ett samarbete med förlaget Soleil och har hittills gett ut SkyDoll (iofs italiensk), Universal War One, Samurai och Ythaq.
Tokyopop började förra året ge ut franska serier genom ett samarbete med Delcourt. Hittills har de gett ut Pixie och Luuna. Om samarbetet fortsatt efter de titlarna vet jag inte.
Archaia ger ut The Killer av Matz & Jacamon.
Fantagraphics har börjat ge ut serier av Jacques Tardi, hittills West Coast Blues och You Are There.
Drawn & Quarterly ger ut albumen om Aya och serier av Dupuy och Berberian.
Om jag missat något förlag så tipsa gärna om det.
De franska mainstreamserierna är sämre representerade bland de som översatts till engelska men framförallt Cinebook har en hel del. På tyska finns ett stort utbud av sådana serier för den som behärskar det språket.
Vad tycker ni om trailern till Kick-Ass?
Trailern till Mark Millars och John Romita Jrs Kick-Ass har kom för några dagar sedan. De flesta av er har säkert redan sett den på annat håll. Kommentarer på olika filmbloggar har varit genomgående positiva. Men vad tycker ni serieläsare? Själv är jag ett superstort fan av serien och känner mig rätt ambivalent. Trailer är trailer, men den torra fanboy-humor som serien bygger på känns bytt mot någon sorts tv-liknande collegehumor. Eller?
Justice League of America #38
Jag nämnde i min tidigare recension av JLA: Cry fo Justice #1-2 att James Robinson också skulle ta över JLA i och med #38 – och nu är# 38 här. Numret tar vid där sjudelars miniserien Cry for Justice slutar – men då Cry for Justice inte är slut än (när detta skrivs har den nått fram till #4) får man sig istället lite spoilers till livs (en trist och underlig men inte helt ovanlig effekt av de stora förlagens ofta pressade utgivningsscheman) och kastas in i nya JLA med en Blackest Night-tie-in. Jag följer inte Blackest Night så det hade kunnat vara förvirrande men då Robinsons grundintrig är så enkel (för att inte säga simpel) är det inte särskilt svårt att fatta galoppen ändå.
Som ni minns var jag inte så imponerad av Robinsons nostalgiorgie i Cry – jag har faktiskt läst #3-4 också men inte recenserat dem för att jag fann dem tämligen ointressanta. Precis som befarat fortsätter hans JLA i samma stil. Det här är så fanboynostalgiskt att man storknar. Robinson börjar med en obskyr JLA-bifigur från Giffen/DeMatteis-tiden, och sagda bifigur flyger genom JLA:s troférum så att knappolognördar som jag kan sitta och skämmas över att vi faktiskt vet från vilka nummer och äventyr de där konstiga sakerna ursprungligen kommer (Starro the Conqueror! Felix Faust! Amazo!). Inledningssekvensen är över, klipp till… Happy Harbor. Jag blev nästan lite förvånad när Snapper Carr inte dök upp med knäppande fingrar och sa ”Groovy, daddy-o”. Kanske i #39?
Sen presenteras den nya JLA-lineupen (eller i alla fall delar av den). Då försvinner snabbt bilderna från de ikoniska Gardner Fox-numren från 1960-talet ur huvudet och istället förs tankarna till valfri modern dokusåpa befolkad av diverse C-listekändisar. Nya JLA är nämligen C- eller i bästa fall B-lista rakt igenom: Vixen, Doctor Light, Red Tornado, Plastic Man, Zatanna. Hej, varför inte slänga in Metamorpho eller Dial H for Hero när du ändå är igång, James. Vid det här laget har jag inte lust att av artighet kväva mina gäspningar längre – min hjärna behöver syre. Superhjälteserier behöver inte vara så här längre. Till och med nostalgi kan göras bra mycket bättre än så här, kolla bara på valfri Kurt Busiek-produkt. Sa jag att första numrets skurk är… Despero? Och i nästa nummer kommer… Doctor Light (Arthur Light alltså, inte Kimyo Hoshi). Wow, skurk-Doctor Light mot hjälte-Doctor Light! Känns lika angeläget som, säg, Huntress vs Killer Moth.
Det blir en 2:a i betyg. Det här är inte dåligt, bara …tråkigt. Läs om Grant Morrisons JLA-nummer istället. Eller för den skull Robinsons Starman. Robinson framstår mer och mer som en person som bara hade en bra serie i sig, och den har han redan gjort.
Illustration: Mark Bagley
Tusch: Rob Hunter
Färgläggning: Pete Pantazis
Förlag: DC
Betyg: 2/5