Kommentar: Jag började skriva på det här inlägget den 29 oktober, det vill säga samma dag som Scott Pilgrim vs. The World hade biopremiär här hemma i Sverige. Dock hann jag bara halvvägs innan jag avbröt mig själv med börja på nytt jobb, och det är inte förrän nu jag känt att jag kunnat fokusera ordentligt på Shazam igen. Hur som helst, här kommer den till slut, min sjukt försenade recension av Scott Pilgrim vs. The World.

Jag hade förmånen att få gå på en förhandsvisning av Scott Pilgrim vs. The World igår (tack UIP), så jag passar på att komma med en recension lagom så här till filmens officiella premiärdag. Först och främst: Jag har inte läst något av Bryan Lee O’Malleys serie som alltså ligger till grund för filmatiseringen som regisserats av Edgar Wright. Det jag vetat om Scott Pilgrim är att de sex serievolymerna är väldigt populära, och att filmen hypats rätt hårt av seriens hängivna fans. Utöver det har jag egentligen bara sett en trailer för några månader sedan, så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag satte mig i biosalongen igår kväll (där jag för övrigt hamnade precis bakom SVT:s Fredrik Sahlin och två rader bakom FC Z-Tore.)

Vi kör väl filmens handling i korthet: Scott Pilgrim, riktigt bra porträtterad av Michael Cera, är en 22-årig arbetslös slacker som fördriver tiden med att spela bas i bandet Sex Bob-omb och vara känslomässigt oengagerad i kortvariga relationer. Dock så förändras hans liv när han mitt i dejtandet av den 17-åriga Knives Chau träffar den till Toronto nyinflyttade och mystiska tjejen Ramona Flowers. Hon verkar vara något utöver det vanliga, och utan att egentligen avsluta förhållandet med Knives börjar Scott även att (försöka) dejta den äldre Ramona. Det visar sig dock att Ramona har sju stycken onda exkillar som Scott måste besegra i strid för att kunna dejta Ramona, och sen rullar allt på i full fart.

Jag ska erkänna att jag blev såld direkt när filmen drog igång. När det klassiska Universal-introt drar igång i 16-bits-tappning à la Super Nintendo så kände jag direkt att det här nog var en film som vände sig till mig. Introt är så briljant att jag måste ha med det här. Briljant säger jag!

(Exakt här så började jag på nytt jobb, vilket innebar att den här posten avbröts och blev liggandes tills idag)

Överlag så gillade jag verkligen resten av filmen också, och främst då de lugnare dialogscenerna som är både charmiga, kul, smarta och ger filmen dess rätt unika ton av relationsallvar mixat med skräpkulturella referenser och rent knas. Visst, de skruvade actionsekvenserna är sjukt ösiga och oftast festliga, och är såklart en stor del av filmens handling, men det blir faktiskt lite tjatigt efter kanske tre av de sju slagsmålsscenerna mot Ramonas exkillar. Det är utan tvekan välgjort och mestadels kul, men i längden blir det lite repetitivt. Som sagt, filmen briljerar när Scott umgås med sin roomie (riktigt bra portätterad av Kieran Culkin), bandkamraterna och Knives och Ramona, och jag är imponerad av hur väl Edgar Wright balanserar allt knas med de mer allvarliga och faktiskt rätt fina relationsscenerna.

Så, i korthet så överträffade Scott Pilgrim vs. The World mina (relativt obefintliga) förväntningar, och det är definitivt en film som jag skulle rekommendera de flesta att se. Den funkar nog allra bäst för de som uppskattar alla mer eller mindre tydliga TV-spelsreferenser som löper genom filmen, men den funkar definitivt även för de som inte spelade sig igenom 80- och 90-talet. Gå och se filmen med andra ord.