Inför Deadpool MAX ställdes jag för ett dilemma. Å ena sidan: jag har aldrig gillat figuren Deadpool. Sen han först dök upp i New Mutants #98 1991 (ett nummer jag faktiskt har liggande nånstans i min seriesamling) har jag sett honom som en alldeles för utstuderad fanboykonstruktion, ett slags Spindelmannen-light vars dialog skrivs via fokusgruppskonsultation. Inte ens de metaserieelement som inkluderades i samband med att The Merc with a Mouth fick sin egen tidning fick mig intresserad; det kändes återigen som något som kokats ihop i en nördarnas författargemenskap där ingen vågar säga att det inte alls automatiskt blir roligt och hippt bara för att en seriefigur är medveten om att han är en seriefigur.
Å andra sidan: David Lapham (författare) och Kyle Baker (illustratör) är två serieskapare som skulle få mig att hänga på låset på seriebutiken om det tillkännagavs att deras nya projekt var en serieversion av telefonkatalogen. Det enda andra moderna exempel på ett sådant dream team jag kan hitta är när Peter Milligan och Mike Allred gav sig i kast med X-Force (senare X-Statix). Både Lapham och Baker sitter på varsitt håll på så mycket kreddkapital att det nästan är löjeväckande. Jag menar: Laphams envetet självpublicerade och sorgligt oavslutade Stray Bullets, som mycket väl kan vara världens bästa crime comic alla kategorier, följt av Vertigo-pärlorna Silverfish och Young Liars, och nu senast drömlikt civilisationskritiska Sparta, U.S.A. Bakers idiosynkratiska, MAD- och Tex Avery-influerade stolligheter i skärningpunkten mellan det djupt medmänskliga och ironiskt underskruvade i klassiker som I Die at Midnight, Why I Hate Saturn och The Cowboy Wally Show, samt inte minst hans (multipelt prisbelönta) och fullständigt hämningslösa nyversion av Plastic Man. När det meddelas att de här två killarna ska göra något tillsammans är det för mig ett samarbete av samma dignitet som om man skulle para ihop, säg, Grant Morrison och Mike Mignola, Neil Gaiman och Enki Bilal, Ed Brubaker och Robert Crumb… ja, ni fattar. ”Uppskruvade förväntningar” är bara förnamnet.
Illustration: Kyle Baker
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Förlaget Dark Horse har nyligen inlett ett samarbete med Toshiba och USA Today. Målet är att göra serier lättillgängliga för nya läsare via datorer, iPhones, iPads och liknande. Nu senast publicerade man en helt nytecknad Hellboyserie av Mike Mignola och en kort intervju med densamme. Historien visar ett av de där fallen som inte skakade om Big Red i grunden utan mer en vanlig dag på jobbet för världens främste paranormale detektiv. Kul och perfekt för den som behöver en snabb Mignola/Lovecraft-injektion för att göra en av vardagens transportsträckor roligare:
Dennis O’Neil och Neal Adams Green Lantern/Green Arrow-serie från 1970-72 har med rätta blivit en kanonisk serieklassiker – för första gången konfronterades superhjältar systematiskt med verklighetens sociala problem och omvälvingar. Särskilt skildringen av hur Green Arrows sidekick Speedy sjunker ned i drogträsket har blivit berömd (även om lika många har påpekat att Speedy tar sig ur samma träsk väl enkelt), men O’Neil och Adams tacklade snart sagt varenda brännande fråga från perioden: rasfrågan, politisk korruption, kvinnofrågan, alternativkultur, behandlingen av de amerikanska indianerna och så vidare. För den som händelsevis missat det så gav DC redan 1992-93 ut ett återtryck av dessa serier i två volymer (med undertitlarna Hard-Traveling Heroes och More Hard-Traveling Heroes), två volymer som fortfarande är i tryck (vilket visar på seriens ihållande popularitet) och dessutom humant prissatta.
När jag kollade runt på nätet efter att ha skrivit min förra text om den här serien hittade jag en del rätt märkliga reaktioner. Några skribenter klagade över bristen på bakgrundsinformation om huvudpersonen. Ett märkligt klagomål av flera anledningar. Primo: om protagonisten i en serie är en tungt beväpnad man med träben som kastar harpun på fladdermuslika vampyrer, behöver du verkligen veta mer? Secundo: seriehjältar har alltsedan Batman dök upp i Detective Comics # 27 presenterats in medias res. Ursprunget sparar man till ett senare nummer. Vet inte om vi har att göra med yngre seriefans som fått smaklökarna förstörda av alltför många filmversioner som alltid måste en origin story ur vägen innan allt kan börja på allvar. De behöver hur som helst inte sitta som levande frågetecken längre för redan i nummer två får vi bevittna de katastrofala händelser som ledde fram till vampyrpesten och Lord Baltimores jakt på Haigus. Historien som rullas upp är den vidrigaste skildringen av skyttegravskrigen den här sidan Jacques Tardis C’etait La Guerre de Tranchees. Här får man dock inte det breda, svepande panoramat av krigets bakgrund i korruption och rovkapitalism som Tardi erbjuder, enbart en kort och intensiv ögonblocksbild av hur ett helt kompani decimeras under en nattlig räd. Sönderskjutna män i lera och regn. Taggtråd. Samt givetvis Baltimores ödesdigra möte med sin framtida nemesis. En starkt andranummer som jag hoppas övertygar de som tvivlade att det här är en serie att räkna med.
